Jag drömde att jag mötte dig. Vi var i en skog någonstans, skuggade av gröna träd. Stilla. Behagligt.

Du var en ung man nu – vacker, förstås. Om jag inte hade känt igen dig på annat sätt (men det gjorde jag) hade jag gjort det i ögonen, de där blå, intensiva, ögonen. Ljusare nu, som om du levde nära solstrålar, som om du levde av solstrålar.

Och du var glad. Lätt om själen.

Du pratade med mig om dina syskon, som om du visste allt, som om du såg och brydde dig om sådant som jag inte vet. Vilken nivå A nått till på sina spel, varför S sover med sovsäck när vi har alldeles utmärkta lakan och täcken, hur E:s prinsesskrona verkligen förvandlar henne till en äkta prinsessa, vad H tänker om scenen med julbalen i Den flammande bägaren. Sådant som storebrorsor förstår.

Och du kallade mig för mamma.  Och jag kallade dig för min son.

Och där tog drömmen slut.

Och när jag vaknade kändes rummet ljusare, fullt av solstrålar, fast det var mitt i natten. Det som borde ha känts bittert, kändes bara mjukt. Jag låg vaken och höll mig kvar i stämningen, insåg så småningom att det jag kände var moderskap fritt från sorg.

Man kan inte hålla sig kvar i en stämning för alltid. Man kan försöka – man kan ligga alldeles still, utan att röra sig, utan att tänka, med alla sina sinnen inställda på att känna, återuppleva, märka. Men man kan inte hålla sig kvar i en stämning för alltid. Så drömmen avdunstade och natten kom tillbaka.

Men hela dagen idag har oväntade solstrålar dykt upp överallt, som en hälsning från en dröm som önskar att den var sann.