Mar 052014
 

Det finns stunder, mitt i den mörkaste av alla mörker, mitt i den nattligaste av alla nätter, mitt i den svartaste av alla trånga hallpassager, då ondskan och godheten möts i våra själar. Då de stora drabbningarna mellan dygd och synd äger rum, alla himlens änglar andäktigt lyssnar efter knappnålen som skall falla – ja, kort sagt: i alla människors liv finns val. Moraliska val.  Och ibland, ibland, när änglarna dansar och himlen ler och ondskan är ute och tjuvröker, så händer det att vi fattar goda beslut, att trofastheten och moralen avgår med segern.

I mammors liv utspelar sig ofta den här kampen nattetid.

Därför att det är nattetid som ens barn drar med sig skvadroner av gosedjur och kuddar och täcken och barnböcker och serietidningar och Angry Birds-figuriner och går och sover hos sina mammor. Och det är nattetid när mammorna vaknar och bestämmer sig att en säng som är så full av barn och gosedjur och kuddar och täcken och barnböcker och serietidningar och Angry Birds-figuriner ain’t big enough for the five of us, och går att uppsöka någon av barnens betydligt tommare sängar.

Och då tänder mammor inte lamporna.

Det kan tyckas vara en godhetens seger, bara det. Men då tycks det fel. Det är nämligen bara en allmän överlevnadsregel. För mammor som tänder lampor nattetid, när de skall slinka iväg och sova i en tommare säng, vet att de väcker sina slumrande barn och då följer de med (kompletta med sin nattliga last av gosedjur, kuddar, täcken, böcker, serietidningar och Angry Birds-figuriner) till den där nya sängen.

Nej, det är inte moralens seger, att mammor går i mörkret på natten.

Men när mammor går i mörkret på natten ligger ondskan på lur. Ondskan tycker att mammorna har kommit alldeles för lindrigt undan. Och ondskan, som inte är något om inte genomruttnad i själen, strör därför behändigt ut små nätta saker som mammor kan trampa på på natten på golvet på väg till sömnen.

Det är statistiskt säkerställt av ledande forskare att mammor som går i mörkret på natten trampar på Lego.

Och då lurar ondskan i vrårna. Då tänker ondskan: ”Mohahahahaha! Hon trodde hon skulle slippa väcka barnen! Men nu kommer hon att väcka barnen och dessutom göra det med svavelosande svordomar som kommer att ge ungarna (när de framåt fyratiden somnar om) mardrömmar och mamman själv dåligt samvete som varar ända tills väckarklocksringningen! Ah! Dåligt samvete och mammor är en kombination lika självklar och ljuvlig som cyankalium och champagne! Moahahahahaha!”

Och de har inte fel. För mammor som trampar på Legobitar svär. Enligt moderna undersökningar svär 96.9 % av alla mammor som trampar på Legobitar på natten i trånga hallpassager. Det kan man inte komma ifrån.

Men. Det är nu det händer. Det är nu som keruberna strör ut ett ymnighetshorn av extrakrafter, det är nu som små amoriner stänker rådighet som vore det väldoftande parfym, det är nu som seraferna sänder strålar av kärleksljus över mammor med smärtsamma hålfotssituationer och hårdplastrelaterade invektiv.

Och orden som skälver på mammans läppar måste ut, de måste sägas. De måste uttryckas. De måste framföras. Men. När änglarna dansar och himlen ler och djävulen är ute och tjuvröker, då kommer en plötslig, urmoderlig, fanatisk superkraft över mamman. För hon svär. Men hon svär med en sövande stämma. Hon svär med ord som är inlindade i en sjungande, lugnande, vaggungande rytm. Hon svär som om hon sjöng Brahms vaggvisa. Hon svär så att keruberna skiner upp, så att amorinerna gör high five, så att seraferna flinar. Hon svär så att barnen som nästan vaknat somnat om.

Och godheten har segrat. Och kärleken har vunnit.  Och ingen har vaknat.

Och mamman har hittat sig en ny, tom, serietidnings-och-extrakudde-fri säng. Och hon ligger där så länge änglarna dansar och himlen ler och ondskan är ute och tjuvröker. Det är sisådär sju minuter. Men ändå. Godhetens seger. I mörkaste natt.

På sju minuter hinner effektiva mammor med en hel del sömn, faktiskt.

Så det händer, mitt i den mörkaste av alla mörker, mitt i den nattligaste av alla nätter, mitt i den svartaste av alla trånga hallpassager, att ondskan och godheten möts i våra själar. Och då, mina vänner, då avgår godheten med segern. Och därför dansar änglarna och himlen ler och djävulen förgiftar sin själ med cigaretter vars exakta innehåll vi kanske inte skall spekulera alltför mycket i. Och sedan sover mammor. Och visst, det är en kort sömn, en sömn hon kämpat sig till, en sömn som snart kan vara försvunnen som en mamma ur ett gosedjurshav. Men det är en god sömn.

Iallafall om hon inte drömmer om Lego.

Random Posts

Loading…

  6 Responses to “Midnatt i ondskans och godhetens trånga hallpassage”

  1. Du är underbar!!! Bästa godnattläsning som finns. Och jag vill lära mig svära som om jag sjöng Brahms vaggvisa.

  2. Vilken fullständigt underbar, underbar text.

  3. Brahms! Äsch allt!

  4. Fantastiskt! Jag älskar dina bilder!

  5. PS Och titeln, förstås!

  6. Fantastiskt fint formulerat!

Sorry, the comment form is closed at this time.