Det är tyst hemma. För tyst.

jag: Vad tänker du på?

M: Inget.

jag: Det är ju omöjligt. Det går inte att tänka på ”inget”. Man måste tänka på något.

M: Mm.

En viss tystnad.

jag: Så vad tänker du på?

M: Inget.

jag: Men!

M: Det är så skönt att tänka på inget.

jag: Men det är OMÖJLIGT. Då måste man stänga av hjärnan.

M: Min hjärna tycker om att vara avstängd.

jag: Men hjärnan är ALDRIG avstängd.

En viss tystnad.

jag: Men hjärnan är ALDRIG avstängd.

M: Min hjärna är det.

jag: Men det går inte! Den måste tänka på något!

M: Men min hjärna måste inte det. Min hjärna kanske är extra bra.

jag: Den kanske tänker på något och bara inte berättar det för dig.

M: Så kan det vara! Min hjärna kanske bara inte kan kommunicera med resten av mig.

jag: Nej, så kan det inte vara. Hjärnan skall alltid kunna kommunicera med kroppen. Men… det är klart… den kanske inte alltid vill.

M: Eller så är det jag som inte vill kommunicera med min hjärna.

jag: SÅ är det antagligen!

M: Mm.

Viss tystnad.

jag: Är det här en sådan där liknelse?

M: Liknelse?

jag: Ja, du vet… sådär som när man säger ”en blomma” och egentligen pratar om sin älskade fru.

M: Mm.

jag: Så… är det en liknelse? Det där du sade? Du vet, så att jag är din hjärna och du är den som inte vill kommunicera med mig?

Viss tystnad.

Följd av ännu en tystnad.

Avlöst av ytterligare en tystnad.

jag: Hallå?

M: Jag försöker fundera ut om ”ja” eller ”nej” är det säkraste sättet att avsluta den här konversationen.

jag: Ah. Men om du inte vill prata, så gör det inget. Vi kan bara sitta tysta en liten stund.

M: En liten stund. OK. En liten stund. Det låter bra. En tyst liten stund.

jag: Ja.

En viss tystnad.

jag: Vad tänker du på?

En viss tystnad.

M: (kanske en liten, liten aning uppgivet) Dig, älskling. Jag tänker på dig.

jag: Åh. Romantiskt!

En viss tystnad.

M: Inte nödvändigtvis romantiskt.