jun 072014
 

”Ni kommer att förlora vänner det på här,” sade de till oss på sjukhuset ett par dagar efter Ansgars död.  ”Folk kommer att börja tänka på sådant de inte vill tänka på, att barn kan dö, när de ser er. De kommer att dra sig undan.”

Det var då vi för första gången insåg att det kan vara besvärligt socialt att ha en stor sorg. Inte bara sorgen, utan övergivenhet därpå.

Från sjukhusets sida var det en del av all den omsorg de ville visa om nyblivna föräldrar-utan-barn. De ville berätta allt praktiskt för oss, hur man ordnar en begravningsbyrå, hur man gör med sin sjukskrivning, hur ens vänner kanske reagerar.

Och mitt igenom sorgedimman trängde detta in som en pil: Det finns mer än bara sorgen, det finns effekter av sorgen, sådant som läggs på, som kan göra det värre. Det finns möjligheten att folk börjar titta på en på ett annat sätt, inte ett vänligt och empatiskt sätt, utan ett stängt sätt, ett sätt som har nerdragna rullgardiner, ett sätt som lägger tyngd på börda.

Men.

För oss hände inte detta.

Vi visade oss ha världens bästa kompisar, världens bästa släktingar. Världens bästa människor omkring oss.

Ingen försvann, ingen såg på oss med något annat än godhet och vänlighet, ingen fick oss att känna oss övergivna.

Och med tanke på att det kanske finns folk i världen som undrar hur man är en bra kompis till någon som sörjer, tänker jag göra en short list över vad det var för något som våra kompisar och syskon och föräldrar gjorde som kändes så stöttande och bra.

 

a) De höll kontakten.

En av de saker som man kan tappa när man har ny och färsk sorg är initiativförmågan. Man kanske behöver komma ur huset, ur sin sorg, ur sin bubbla, någon dag, men man orkar inte. Det är för mycket jobb att leta fram en telefon och en röst som inte låter som att den körts i en cementblandare. Och även om man skulle göra dessa grejer är man rädd för vad man skall mötas av på andra ändan av samtalet: någon som talar med en med tillkämpad förtröstan, falsk glättighet, någon som börjar gråta, vad händer? Det är alldeles för mycket energi förenat med att ringa någon – bra vänner ringde oss.

Så om du vill vara en lika god vän som våra vänner till någon i sorg: ring. Och ring inte och lämna ett meddelande när man säger ”hör av er om ni vill”. Det gör inte de sörjande, det kan inte de sörjande. Ring och lämna ett meddelande där ni säger ”Jag ringer igen på tisdag vid sju”.

 

b) De återinförde vardagen i våra liv.

En vän uttryckte det bäst, en vän som ringde när Ansgar dött, och som i en av konversationens första pauser sade (med en röst som förenade självironi med galghumor) ”Jaha, och bilen går bra?” Först blev jag irriterad, tolkade denna klyscha som att den betydde ”jag orkar inte med dig och din sorg just nu, vi pratar om vad som helst annars” men sedan förklarade han sig – han hade själv råkat ut för sorg några år tidigare och då upplevt en tydlig brist på folk som ringde och bara ville prata. Han förde fram att ibland vill man som sörjande inte ha tröst och djupa samtal, ”ibland vill man faktiskt bara gå på bio” och leva i en verklighet där man slipper ha ”Sörjande” som sin enda identitet.

Jag vägde hans ord och upptäckte att de stämde. Ibland vill man bara gå på bio.

Kloka vänner som ringde och ”tvingade” med oss ut på olika saker, kloka vänner som visste att det gjorde ont även när vi inte pratade om att det gjorde ont, och att smärta, även svår smärta, kan lindras av att få byta verklighet en timma eller två och engagera sig i något totalt oviktigt. (För övrigt är det här den främsta anledningen till att jag är en sådan Melodifestivalsentusiast. Ibland är det ljuvligt att gräva ner sig i något som är totalt, fullständigt, fundamentalt oviktigt.)

Man kan tro att man som vän har en uppgift att lyssna till någon som ältar en sorg om och om igen. Det kan bli så. Men jag tror att det är vanligare att man som vän har en uppgift att prata vanligt med folk. Berätta om sitt, kanske, berätta om annat, berätta om sådant som ger en liten paus i sorgen.

 

c) De räknade ut när det kunde vara extra svårt och såg till att finnas där som skyddsnät.

Kvällen efter begravningen, den första julen, det första nyåret, den första årsdagen. Samma vänner, allestädes i närheten, redo med sitt skyddsnät av vänskap och otvunget umgänge. ”Vill ni göra något?” Ibland ville vi, ibland inte, ibland orkade vi inte, ibland orkade vi. Men de fanns där. De lindrade. Bara genom att visa oss att de var beredda…

Det var ett par vänner till oss som gick in på sjukhuset och lämnade vinflaskor och choklad bland personalen på Neonatalen, som framförde det tack som vi kände i djupet av våra hjärtan, men som vi inte kunde visa, eftersom vi inte hade modet att gå tillbaka till den plats där Ansgar levt och dött.

 

Alltså, våra vänner gjorde så många saker att alfabetet inte skulle räcka till, och det skulle bli ett så långt blogginlägg att ingen skulle orka ens en tiodel.
Men. Detta är några av de saker de gjorde, några av de som varit som medicin för oss i sorgen, några av de saker som räddat oss tillbaka till något som liknar en normal tillvaro.

Kan man sammanfatta de här tre punkterna? Det känns så tydligt nu att man kan det, tydligare än innan jag skrev ner det.

Våra vänner och släktingar var de bästa tänkbara vänner och släktingar för att de hela tiden såg oss – inte med sorgen som en stor skymmande skugga som gjorde att vi själva, som personer, inte syntes längre (det var nog så vi såg oss själva), inte oss på det sättet som förtvivlat försöker låter bli att låtsas om sorgen, så att sorgen blir ”Den som inte får nämnas vid namn” (det var nog så vi var rädda att folk skulle se oss) utan de såg oss, som vi är, som vi var, med sorg och allt, och i stort behov av våra vänner, och svarande mot detta behov.

2014-05-31 10.05.09

 Tack, kompisar. Tack, ni som bar oss. Utan er hade inget gått vidare. 

Random Posts

Loading…

  5 Responses to “Världens bästa kompisar”

  1. Underbara människa 🙂 du skriver så fint, och jag hoppas på något sett att vi med barn födda i november 02 kan ge er något.

    Kram Jenny

  2. Så klokt och förståndigt du skriver. <3

  3. Jag gråter nästan.

  4. så fint du skriver….underbart att läsa…

  5. Så otroligt bra skrivet… Så äkta alltihop, tack för läsestunden, väldigt lärorik.

Sorry, the comment form is closed at this time.