nov 242014
 

När Ansgar nyligen dött, letade jag (som jag skrev igår)  i böckerna efter vänner, sorgevänner. Den nya sortens vänner. De som också har ont.

Det finns en fördel med böckernas sällskap när man sörjer: De finns där i vargtimmarna, utan någon egen uppoffring från deras sida. Utan att man besvärar dem. De står ut med att vara tillhands, passiva, tåligt väntande tills jag behöver dem. Det som varit min värld stod plötsligt tomt, övergivet som ett gammalt hus, unket som en gammal soffa, meningslöst som ett lämnat hem. Men böckerna skulle bära.

En av mina sorgevänner, från böckernas värld, hittade jag först i konsten. Det var oväntat för mig som inte har någon blick för vackra konstverk. Men jag fick reda på ett det fanns en speciell typ av konst, som avbildade jungfru Maria som höll i sin döende son. Pieta heter de.

Plötsligt blev det relevant. Jag letade efter dessa konstverk, i verkligheten och på nätet. Maria som höll sin döende son: hur såg hon ut? Hur höll hon honom? En vuxen man, döende, i Marias famn som ett barn, hållen som en nyfödd. Som min nyfödde. Som jag höll min nyfödde.

Och hennes ansikte. Så mycket smärta i ett ansikte… Kunde jag hitta en vän i jungfru Maria?

Seklena och omständigheterna som skilde mig från Maria föll ifrån. Vi delade detta: Vår förstfödde son, väntad, längtad, älskad, togs ifrån oss. Jag kunde inte slita mig från Marias blick i pietakonstverken.

När vi är deprimerade och ledsna söker vi inte andras blickar. Vi orkar inte med dem, har så fullt upp med vårt eget att vi inte orkar ta till oss något annat. Så blundar också ofta Maria när hon avbildas i pieta. Ändå mötte jag en blick, den här blicken, en blick som gick rakt in i mig, för det var min egen blick jag mötte.

Så här var det, så här såg jag också ut. En blick som visade allt mitt uppror, all min vilda, olösta sorg. En blick av smärta, märkligt vilsam för mig.

Maria, så stark och moderlig, även i det förfärliga slutet. Maria, så hemlig i såväl lyckan inför födseln som i sorgen efter döden. För Maria pratar inte mycket i Bibelns texter. Ofta står det: Och Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

Och jag förstod plötsligt denna stillsamma värdighet, denna integritetsladdade tystnad. Maria bar känslor som inte kan sägas i ord, som inte kan uttryckas eller tolkas. Så också jag. Jag gömde och begrundade också allt detta i mitt hjärta.

Visste du från början, Maria? Visste du när änglarna sjöng över stallet? Visste du när ni bar fram bebisen i templet, när någon sade åt dig att det skulle komma att gå ett svärd genom din själ? Visste du att slutet skulle komma, att den stora kvävande gråheten skulle falla som en ridå över din tillvaro?

Är det detta som är föräldraskap, att när kärleken övermannar våra hjärtan, så kan de krossas som de aldrig krossats förut? Så kan vi skadas, sargas, som vi aldrig förut kunnat?

Kanske är det så. För mig var det så. För Maria, kanske. Jag hittade dig, Maria, när jag gick min ensamhets väg. Jag hittade dig.

Och jag hittade en blick att möta. En blick som delade min syn. En blick som mötte min.

pieta_by_laura_20-d4d5492

 

Random Posts

Loading…

  6 Responses to “Också genom din egen själ skall det gå ett svärd”

  1. En vacker bild som uttrycker vad texten berättar om

  2. <3

  3. Smärtsamt, men ändå hoppfullt.

  4. Vackert, smärtsam och värdigt. Precis som en pietà.

  5. Att ha ett barn som dör är lika smärtsamt när än i livet det sker. Bara den som har upplevt det själv kan förstå sorgen. Vi andra försöker förstå och kan känna empati och hoppas att vi på olika sätt kan få livet att fortsätta för er som är drabbade.
    Du hittar dina vägar att bearbeta din sorg. Glad att jag får ta del av några av dem!
    Kram.

  6. <3 Kram

Sorry, the comment form is closed at this time.