apr 092015
 

Våra sorger ligger så tätt intill varandra, som om de var invirade individuellt i silkespapper men ligger i samma ask. Vi går omkring i livet, ler vackert mot varandra, och bär sorger som inte syns.

Så tänker jag när jag går i en folksamling. Alla dessa människor, som var och en bär sina liv, sina minnen, sina sorger. En osynlig ryggsäck av erfarenhet, det bär du, och det bär jag, det bär de flesta vuxna.

Vi pratar inte så mycket om dem, iallafall inte när vi möts till vardags. Vi gör ärenden, småpratar, håller kontakten, gör det vi skall. Aldrig kan vi ta av oss ryggsäckarna, men vi vänjer oss. Vi vänjer oss vid att ryggen skall värka litegrann av tyngden, vid att ryggsäcken får oss att bära oss konstigt åt ibland. Min ryggsäck gör att jag gråter ibland, gör din att du gråter ibland?

Idag, på stan, så var det som att jag ett kort ögonblick kunde ana – inte ryggsäckarna, inte våra individuella, olika ryggsäckar, men en skugga som från en ryggsäck, den hängde över var och en av oss.

Alla gick vi där, med våra sår. Alla går vi där, med våra olika sätt att hantera. Alla gick vi där, och log och hälsade och såg glada ut framifrån, men med en skugga på ryggen.
Och det är något sorgligt över det, och något vackert över det.

Det sorgliga att vi alla bär det här, att vi inte kan ställa ifrån oss våra ryggsäckar, att vi inte riktigt kan bära varandras bördor, eftersom de är så osynliga.

Det vackra är att vi strävar på, att vi beslutsamt går vidare, tyngda, men inte uppgivna – med värkande ryggar men villiga ben. Att vi ler och hälsar. Det vackra är att vi faktiskt inte förvandlas till våra ryggsäckar, att vi inte blir vår sorg, att vi bär den, anpassar fart och hållning och liv, och går vidare.

Vi går vidare. Inte med samma svikt i stegen, men istället med en ny beslutsamhet. Vi skall fram ändå.

Och ändå…. skulle din börda bli lättare att bära om du såg att jag bär en liknande ryggsäck? Skulle min börda bli lättare av att jag visste att du vet hur det känns?

Vi kommer inte att få veta det. Men ibland, när vi anar skymten av en skugga av en ryggsäck på en annan människas rygg, kanske vi kan stoppa in den förståelsen i leendet, i hälsningen vi ger varandra. Och kanske blir båda våra ryggsäckar då lite lättare – en kort sekund iallafall.

Och sedan går vi vidare igen. Med värkande rygg, och villiga ben.

Random Posts

Loading…

  5 Responses to “Ryggsäckarnas folk”

  1. Vackra ord.
    Och ja visst är det så, tyngden gör att jag gråter ibland, trots stegen framåt, trots att vi är många i världen som bär, visst är det så.

  2. Ja. Så är det.

  3. Skymten av en skugga av en ryggsäck på en annan människas rygg… Så är det. En viktig insikt.

  4. Så otroligt fint beskrivet och så sant! Vi bär alla ryggsäckar. De ser olika ut och är kanske olika tunga men visst finns de där. /M

  5. Så vackert du beskriver det här, sorgligt, men ändå kärleksfullt och trösterikt

Sorry, the comment form is closed at this time.