maj 282015
 

2015-05-16 17.24.45Sommarfest på dagis, i det skiraste skira, det mest knoppande och förhoppningsfulla av väder. Och de sjunger, barnen, och man kan knappt se dem för alla tårar i ögonen.

E, som går näst sista året, får den ärofyllda uppgiften att bära fram en smultronplanta som en av de som skall sluta på dagis skall få denna högtidliga dag. Hon har längtat så, och nu går hon över den lilla scenen med hon en min av blyg och självmedveten koncentration som är betydligt mer svårburen än en smultronplanta. Och tårarna fyller mina ögon, och kanske ger de ett ögonblick av plötslig klarsyn, och kanske är de bara en dimma.

Men när E går av scenen och andra människors barn är i centrum, så vänder jag mig om och tittar på den samlade gruppen föräldrar. Och, ja, barnen är söta – men föräldrarna är vackra. Och när jag ser kan inte rördhetstårarna hållas tillbaka som en dimma, de rinner ner för kinderna.

För där kommer vi, från våra olika jobb, med våra vardagsidentiteter lämnade bakom oss. Vi har vinklat om mobilerna till kameror, vi har tagit ett steg tillbaka – inte centrum i våra egna liv, just den här stunden.

Vi har skrapat ihop på ICA eller nogsamt bakat och planerat, beroende på personlig läggning och mängd tid, en picnic som vi snart skall dela med våra barn, och då skall väl våra telefoner ringa igen och vibrera av mail från chefer och kunder, och om de inte gör det så skall vi prata med varandra och vara vuxna, vara de vi är vana vid att vara när andra ser.

Men det här ögonblicket, med fokus på barnen, så står vi där, hemliga, lika som bara föräldrar kan vara lika, föräldrar som ser utan att ses. Blicken i allas ögon är samma: Målsökande som en robot på vår egen unge, dimmig av ogråtna tårar, och så skrämmande klar som bara kärleken kan göra en blick.  Bara kärleken kan göra en så vacker som en förälder som tittar på sitt barn blir.

Halvt mellan skratt och gråt, ser vi våra barn med ögon som ser den här scenen och barnets alla framtida scener (Nobelprismottagning, Oscarsutdelning, prispallen på VM i friidrott), ögon som bara ser gott, som bara vill gott, som bara älskar och älskar och älskar. Ögon som säger ”Jag skulle göra vad som helst för dig. Vad. Som. Helst.” Ögon som vore skrämmande i sin blinda rabiata hängivenhet, om de inte vore så fulla av ömhet och tillgivenhet. Ögon som flödar av föräldrakärlek, så som ögon bara kan göra när de vet att de ser men inte blir sedda.

Och när vi alla stämt in i Idas sommarvisa och barnen springer av scenen till väntande famnar och picnickassar så blir vi de där vanliga vuxna igen, de som pratar och skämtar och ser vanliga, vardagliga, ut. Och vi byter några ord, kollar snabbt på mobilen, och är alldeles väldigt normala på alla sätt, tråkiga, till och med.

Och det gör inget, för vi tittar ändå inte på varandra, vi tittar på barnen. Blicken är inte lika fokuserad – det finns mer som stör – men när den landar på barnen, då skymtar det till av den där kärleken.

Och den korta stunden, i det skiraste skira, i den mest knoppande och förhoppningsfulla av världar, är föräldrar vackra.

Random Posts

Loading…

  5 Responses to “Stunder när föräldrar är vackra”

  1. Underbart. Du skriver mycket, du skriver bra.

  2. Ja vad sägerman. I was there.

  3. Underbart fint fångat!

  4. Exakt så. Var hittar du alla dina ord?

  5. <3

Sorry, the comment form is closed at this time.