jun 142015
 

Ett ljus i fönstret ikväll, för att på något märkligt och nästan obegripligt sätt stötta föräldrar på Kinnekulle. Tänd ett ljus för Lisa Holm och hennes anhöriga, så heter ett facebookevent som uppmanar oss att stötta Lisa Holms föräldrar på det här sättet.

Och det är ologiskt och knäppt och osannolikt att de ser detta, men vi gör det ändå. För att vi vill göra något. För att luften i Sverige idag är tjock av kärlek, kärlek till dessa föräldrar som varit med om det fruktansvärda.

Aldrig, rapporterar Missing People, har så många människor varit med i en sökinsats som de har haft. Och jag tänker att vi kollektivt levt i ett slags obehagligt igenkännande. Vi känner igen oss i vad dessa föräldrar går igenom, oavsett om vi förlorat barn eller inte, för alla vi som har barn, vi känner igen oss – inte på samma sätt förstås, men med en svag aning av vad det är de upplever. Det är som ett eko av våra värsta mardrömmar.

Vi känner igen det från de där vidriga svettiga feberfyllda mardrömmarna: Hur mattan rycks undan under oss, hur vi står på kanten av en avgrund, hur vi svävar mellan hopp och avgrundsmörker, och sedan – hur slaget kommer. Hur den groteska grymheten är ett faktum. Hur livet ödeläggs. Vi har drömt det, vaknat kallsvettiga, gått in och tacksamt lutat oss över våra sovande barn, känt lättnaden flöda och långsamt försökt återvända till vardagens underbara självklarhet. Vi har inte velat somna om, vi har velat vara vakna och hålla hårt i detta, att det var en mardröm. Att det inte hände.

Mardrömmar för oss alla, verklighet för några. Men vi har alla haft mardrömmarna och även de som inte upplevt det värsta har en smak i munnen av något vi alla känner igen. Föräldrakärleken, det är det vi känner igen.

Föräldrakärlek som känner igen föräldrakärlek,
föräldragemenskap som inte vet vad vi skall säga eller göra,
föräldrakänslor som blir så påtagliga att själva luften i Sverige darrar idag.

Vi tänder ett ljus, för det är vad man gör. Vi gör det för att vi inte vet vad vi skall göra annars, för att vi vet att vi inte kan göra något annat. I mitt ljus speglar sig ljuslågan i glasväggarna på ljuslyktan, symbolik för att detta är ett ljus bland många andra.

Vi tänder ett ljus och stannar upp och förhoppningsvis tackar vi för att vi får ha våra barn, för att de kom hem den där kvällen när Lisa Holm inte kom hem.

Vi tänder ett ljus i ett tyst och stilla konstaterande – er chock är vår chock, er kärlek är vår kärlek. Utan att ta över de starkaste känslorna av overklighet, avsky och förtvivlan som förstås tillhör föräldrarna vill vi säga ”vi är också föräldrar, vi älskar också utan gräns, vi vill visa samhörigheten mellan oss, att vi delar denna starka överjordiska kärlek”.

Vi tänder ett ljus och värmen som blir kvar hos oss, själva ljuset, får lysa för oss som har barn som tryggt sitter i vårt hem. Vi tänder ett ljus och röken som stiger från det förenar sig med röken från alla andra tända ljus i Sverige, och visa hur luften i Sverige var tjock den här helgen, tjock av kollektiv sorg, tjock av föräldragemenskap, tjock av medmänsklighet.

10304701_10152924209523837_8176205500584920868_nFör att det enda kände botemedlet mot mörker är ljus. 

maj 282015
 

2015-05-16 17.24.45Sommarfest på dagis, i det skiraste skira, det mest knoppande och förhoppningsfulla av väder. Och de sjunger, barnen, och man kan knappt se dem för alla tårar i ögonen.

E, som går näst sista året, får den ärofyllda uppgiften att bära fram en smultronplanta som en av de som skall sluta på dagis skall få denna högtidliga dag. Hon har längtat så, och nu går hon över den lilla scenen med hon en min av blyg och självmedveten koncentration som är betydligt mer svårburen än en smultronplanta. Och tårarna fyller mina ögon, och kanske ger de ett ögonblick av plötslig klarsyn, och kanske är de bara en dimma.

Men när E går av scenen och andra människors barn är i centrum, så vänder jag mig om och tittar på den samlade gruppen föräldrar. Och, ja, barnen är söta – men föräldrarna är vackra. Och när jag ser kan inte rördhetstårarna hållas tillbaka som en dimma, de rinner ner för kinderna.

För där kommer vi, från våra olika jobb, med våra vardagsidentiteter lämnade bakom oss. Vi har vinklat om mobilerna till kameror, vi har tagit ett steg tillbaka – inte centrum i våra egna liv, just den här stunden.

Vi har skrapat ihop på ICA eller nogsamt bakat och planerat, beroende på personlig läggning och mängd tid, en picnic som vi snart skall dela med våra barn, och då skall väl våra telefoner ringa igen och vibrera av mail från chefer och kunder, och om de inte gör det så skall vi prata med varandra och vara vuxna, vara de vi är vana vid att vara när andra ser.

Men det här ögonblicket, med fokus på barnen, så står vi där, hemliga, lika som bara föräldrar kan vara lika, föräldrar som ser utan att ses. Blicken i allas ögon är samma: Målsökande som en robot på vår egen unge, dimmig av ogråtna tårar, och så skrämmande klar som bara kärleken kan göra en blick.  Bara kärleken kan göra en så vacker som en förälder som tittar på sitt barn blir.

Halvt mellan skratt och gråt, ser vi våra barn med ögon som ser den här scenen och barnets alla framtida scener (Nobelprismottagning, Oscarsutdelning, prispallen på VM i friidrott), ögon som bara ser gott, som bara vill gott, som bara älskar och älskar och älskar. Ögon som säger ”Jag skulle göra vad som helst för dig. Vad. Som. Helst.” Ögon som vore skrämmande i sin blinda rabiata hängivenhet, om de inte vore så fulla av ömhet och tillgivenhet. Ögon som flödar av föräldrakärlek, så som ögon bara kan göra när de vet att de ser men inte blir sedda.

Och när vi alla stämt in i Idas sommarvisa och barnen springer av scenen till väntande famnar och picnickassar så blir vi de där vanliga vuxna igen, de som pratar och skämtar och ser vanliga, vardagliga, ut. Och vi byter några ord, kollar snabbt på mobilen, och är alldeles väldigt normala på alla sätt, tråkiga, till och med.

Och det gör inget, för vi tittar ändå inte på varandra, vi tittar på barnen. Blicken är inte lika fokuserad – det finns mer som stör – men när den landar på barnen, då skymtar det till av den där kärleken.

Och den korta stunden, i det skiraste skira, i den mest knoppande och förhoppningsfulla av världar, är föräldrar vackra.

maj 252014
 

Mors dag låter rart, gammaldags, kaffe-i-syrenbersån-härligt och vårigt glatt. För vissa av oss. För andra av oss är dagen som ett slag i magen.

För moderskap kommer inte med några andra garantier än detta: Det blir inte som du tänkte.

 

Några av oss har barn som firar oss och kommer med blommor och teckningar.

Några av oss har barn som inte fick stanna hos oss på jorden.

Några av oss fick barn som har tunga, kämpande  liv.

Några av oss har själva tunga, kämpande liv.

Några av oss fick barn med sjukdomar.

Några av oss bär på egna sjukdomar.

Några av oss fick barn med hjälp av läkare och medicinsk vetenskaplighet.

Några av oss fick inte barn, trots läkare och medicinsk vetenskaplighet.

Några av oss fick barn som vi är ensamma om att ta hand om.

Några av oss fick barn som andra ser ner på.

Några av oss fick barn som inte ser ut som andra tycker att barn skall.

Några av oss fick barn som uppför sig annorlunda än folk tycker om.

Några av oss fick barn som lider.

Några av oss fick barn som inte ens fick födas.

Några av oss blev aldrig mammor, fast vi längtade så mycket och ville av hela hjärtat.

 

Alla borde vi få blombuketter och fina teckningar den här dagen.

2014-05-25 23.42.32

En regnbåge från E: ”Den är inte till dig, mamma. Den är till ALLA.”