jun 142015
 

Ett ljus i fönstret ikväll, för att på något märkligt och nästan obegripligt sätt stötta föräldrar på Kinnekulle. Tänd ett ljus för Lisa Holm och hennes anhöriga, så heter ett facebookevent som uppmanar oss att stötta Lisa Holms föräldrar på det här sättet.

Och det är ologiskt och knäppt och osannolikt att de ser detta, men vi gör det ändå. För att vi vill göra något. För att luften i Sverige idag är tjock av kärlek, kärlek till dessa föräldrar som varit med om det fruktansvärda.

Aldrig, rapporterar Missing People, har så många människor varit med i en sökinsats som de har haft. Och jag tänker att vi kollektivt levt i ett slags obehagligt igenkännande. Vi känner igen oss i vad dessa föräldrar går igenom, oavsett om vi förlorat barn eller inte, för alla vi som har barn, vi känner igen oss – inte på samma sätt förstås, men med en svag aning av vad det är de upplever. Det är som ett eko av våra värsta mardrömmar.

Vi känner igen det från de där vidriga svettiga feberfyllda mardrömmarna: Hur mattan rycks undan under oss, hur vi står på kanten av en avgrund, hur vi svävar mellan hopp och avgrundsmörker, och sedan – hur slaget kommer. Hur den groteska grymheten är ett faktum. Hur livet ödeläggs. Vi har drömt det, vaknat kallsvettiga, gått in och tacksamt lutat oss över våra sovande barn, känt lättnaden flöda och långsamt försökt återvända till vardagens underbara självklarhet. Vi har inte velat somna om, vi har velat vara vakna och hålla hårt i detta, att det var en mardröm. Att det inte hände.

Mardrömmar för oss alla, verklighet för några. Men vi har alla haft mardrömmarna och även de som inte upplevt det värsta har en smak i munnen av något vi alla känner igen. Föräldrakärleken, det är det vi känner igen.

Föräldrakärlek som känner igen föräldrakärlek,
föräldragemenskap som inte vet vad vi skall säga eller göra,
föräldrakänslor som blir så påtagliga att själva luften i Sverige darrar idag.

Vi tänder ett ljus, för det är vad man gör. Vi gör det för att vi inte vet vad vi skall göra annars, för att vi vet att vi inte kan göra något annat. I mitt ljus speglar sig ljuslågan i glasväggarna på ljuslyktan, symbolik för att detta är ett ljus bland många andra.

Vi tänder ett ljus och stannar upp och förhoppningsvis tackar vi för att vi får ha våra barn, för att de kom hem den där kvällen när Lisa Holm inte kom hem.

Vi tänder ett ljus i ett tyst och stilla konstaterande – er chock är vår chock, er kärlek är vår kärlek. Utan att ta över de starkaste känslorna av overklighet, avsky och förtvivlan som förstås tillhör föräldrarna vill vi säga ”vi är också föräldrar, vi älskar också utan gräns, vi vill visa samhörigheten mellan oss, att vi delar denna starka överjordiska kärlek”.

Vi tänder ett ljus och värmen som blir kvar hos oss, själva ljuset, får lysa för oss som har barn som tryggt sitter i vårt hem. Vi tänder ett ljus och röken som stiger från det förenar sig med röken från alla andra tända ljus i Sverige, och visa hur luften i Sverige var tjock den här helgen, tjock av kollektiv sorg, tjock av föräldragemenskap, tjock av medmänsklighet.

10304701_10152924209523837_8176205500584920868_nFör att det enda kände botemedlet mot mörker är ljus. 

Random Posts

Loading…

  One Response to “Ett ljus i fönstret”

  1. Så sant och så fint du beskriver!

Sorry, the comment form is closed at this time.