aug 132015
 

Ibland gråter jag till sorgliga låtar. Det är en egendomlig känsla eftersom det är en gråt som inte beror på något sorgligt eller smärtsamt, och samtidigt är det exakt vad gråten beror på. Men den har ingen tydlig, omedelbar orsak. Det är mer som en gråt som vill få bli gråten, en gråt som tar tillfället i akt.

Jag är inte ledsen, jag bara gråter.

Så vad är det här för gråt, vad beror den på? Är det sorg som ligger latent och plötsligt tränger fram? Gammal, begråten sorg? Eller gammal, välbegråten, men inte tillräckligt begråten, sorg?

Det kanske är för Ansgar – det var då ungefär det började komma, det här, att det går att vrida på och av gråten som en kran.

Jag forskar i mina egna känslor, försöker hitta rätt. Den här gråten  känns inte som en översiggiven sorg, inte som tragisk sorg, mer som att det finns en skål med tårar inom mig och att den bara rinner över av viss musik. Det känns inte smärtsamt, det känns bara sorgligt, det känns – vardagligt.

När Ansgar dog, då grät vi på ett annat sätt. Då grät vi för att livet var slut, över, meningslöst. Detta är en gråt mitt i ett aktivt, öppet, meningsfullt liv. En gråt som kommer för att den vill, inte för att den måste. Då grät vi för att göra oss av med smärta, den här gången gråter jag för att ta emot smärta. Nästan – välkomna den.

Jag tänker på när prinsessan Diana dog, hur hela världen sörjde. Gråt och chock och människor på tv som grät förtvivlat, otröstligt – människor som aldrig träffat Diana, men sorgen var på riktigt. Gråten var äkta. Andra katastrofer, andra förfärliga händelser, rör upp det inom oss. Känslor, skräck, sorg. Tanken på att någon sörjer de som dött, någon är familj, någon är nära. De som blev mördade på IKEA, de hade människor, människor som älskade dem, människor vars liv nu är förändrade för all framtid. Människor vars sorg vi kan föreställa oss, tänka oss, förmörkas av. Sorg som rör vid vår sorg.

Våra interna skålar rinner över. Gråten kommer där. Gråt över det som varit, över det som skall komma.

Jag gråter till sorgliga låtar, helst när de kommer oväntat, på radio eller så. Jag kan inte tvinga fram tårarna, inte spela låtar med flit för att få gråta en stund. Att gråta till sorgliga låtar är att låta sorgen övermanna mig en liten stund. Att stanna upp i vardagen och tänka: Ja, så är det. Det finns sorg inom mig, sorg som behöver få komma, sorg som behöver få gråta.

Min sorgliga låt är inne på sin sista refräng. Jag förbereder mig mentalt på att torka tårarna och komma tillbaka till verkligheten. Jag gör det, förbereder mig mentalt.

Det måste ju betyda att jag vet, på något plan, vad jag håller på med. Jag övermannas, men under kontrollerade former. Gråtandet, sörjandet, har ett slut. Jag vet att detta är något som jag gör mitt i vardagen, en minigråt.

Livet fortsätter, som att gråten inte ägt rum. Eller kanske är mina fötter aningen lättare, mina händer aningen snabbare? Kanske är mitt liv en aning mer – lätt? lyckligt? triumfatoriskt?

Kanske har något hänt inom mig, något viktigt. Något som är så mjukt att det nästan inte märks. Sorgen har lättat på sin mantel, klivit in, gjort sig påmind. Och jag har välkomnat sorgen som en gammal vän. Satt mig ner en stund, pratat lite. Känt efter var vi har varandra. Och sedan gått vidare. Lättare. Lyckligare.

Men triumfatorisk? Ja, triumfatorisk. Triumfen är denna, tårarnas eviga trumfkort: Sorgen är kärlekens triumf över omständigheterna. Livet tog Ansgar ifrån mig – men kärleken finns kvar. Kärleken gör ont, den gråter – men den finns kvar.

Jag gråter till sorgliga låtar. Jag gråter tårar som inte blir gråtna annars, och jag gråter dem med vardaglighet, mildhet, och med kärlek.

Random Posts

Loading…

  6 Responses to “Tears at my heart”

  1. Du kan skriva om sorg. Förstås.
    Du ska skriva om sorg. Också.

  2. Du träffar, som vanligt, rakt in i hjärterötterna!

  3. Ja, Maria säger det.
    Du sätter ord på det svåraste. Ord som ger igenkänning, ord som därför tröstar.
    Och jag är tacksam över att få läsa dem.

    ”Kärleken gör ont, den gråter – men den finns kvar.”

  4. Ps. Och som du skriver – det är omöjligt att tvinga fram tårarna genom att med flit spela låtarna, läsa texterna, tänka tankarna. De kommer när skålen är överfull. Det är nog det märkligaste av allt, sorgens eget levande väsen.

  5. Du är suverän på att sätta ord på det svåraste. Också.

  6. Det kanske är nyttigt att gråta? Renande, rent fysiskt.

Sorry, the comment form is closed at this time.