Du vaknade först av alla, men du berättade det inte för någon. Du låg kvar i sängen och kände efter. Större. Ja, bestämt var du större, betydelsefullare. För det blir man när man fyller sex år.

Du låg kvar och sträckte på dig och njöt av vissheten av att du är så stor nu som man är när man börjar skolan, så stor som du aldrig varit förut, så stor som du aldrig känt dig förut.

Och sedan kunde du inte ligga kvar längre, för det fanns presenter på köksbordet, och en familj som längtade efter att hylla dig, om du bara väckte dem först.

Och sedan vaknade alla och hyllade dig och du var det viktigaste som någonsin har existerat, och alla berättade det för dig. Och syskon som omsorgsfullt slagit in egenköpta presenter stod runt dig och föreslog att du skulle öppna just deras present nu. Och föräldrar pussade och gratulerade och du provade nya kläder och drog fram nya leksaker ur plastkartonger och du häpnade över varje mirakulös gåva, varje ny sak, varje present som påminde om din allt ökande ålder och värdighet och livsglädje.

Och kanske fick din mamma något blött i ögonen och din pappa log med extra ömhet när de såg dig, men det är inget som vi kan uttala oss om med säkerhet för du hade inte så mycket tid att kolla på sådant. Men kanske tänkte din mamma på den där dagen för sex år sedan när någon sade ”Det är en fin och arg flicka” och du firade livet med ett lejonvrål.

Och sedan gick du till förskolan, uppfylld av din betydelse, högtidlig i din stund av upphöjdhet, lekfull av livsglädje och lysande i din självmedvetenhet.

Och jag sitter fortfarande här, flera timmar efter att du gått för att leka med kompisarna, med något lite blött i ögat. Och en önskan, lysande som en eld, stark som en moderskärlek och alltuppslukande som en födelsedagsönskan att du behåller den där självmedvetenheten, livsglädjen och högtidligheten inför livet hela ditt liv.