Detta har hänt: Marlowe, privatdetektiv, har i jakten på den ibland försvunna bloggen Ansgarssyskon stött på en kollega: Hercules Poirot. 

-Mitt råd är detta, sade han medan han tog upp en vit näsduk i samma storlek som lägenheten jag bor i, studera individens psykologi.

-Visst, visst, sade jag och drack whisky. Jag lät bli att påpeka att bloggar inte har någon individuell psykologi men hans mustascher neg som en flicka när han log åt mig.

-Du tänker, mon ami, att en blogg inte har en personlighet och därmed inte någon psykologi. Men tänk igen. Det finns inga introverta bloggar. De är alla extroverta.

-Krångliga ord, sade jag och stirrade misstänksamt på hans sirop de cassis. Bara krångliga ord.

-Non! Den bästa ledtråd du har fått, hävdade han medan hans näsduk putsade torkade av bordet med en vämjelig symmetri i rörelserna.

-Hammett brukar säga att man inte skall lita på fransmän.

-Jag är belgare, svarade han belåtet och undersökte bordet som Lola undersöker dollarsedlar.  När han var nöjd slog han in skräpet i sin näsduk och stoppade tillbaka den i fickan med en snabb och självbelåten gest, som en polis som stoppar tillbaka sin legitimation efter att ha varnat en brottsling. Han lade några sedlar på bordet, och såg på mig.

-Et maintenant tusen ursäkter, jag måste gå nu. Det duger inte att vara borta för länge från sin naturliga miljö. Ögonen glittrade. En ledtråd till, där, mon ami.

Han försvann som de dammkorn som snärtats bort av hans näsduk. Jag satt kvar som ett annat, mer ihärdigt, dammkorn.

Extrovert. Mm. Alla bloggar är extroverta. Ett säkrare tips: Alla belgiska detektiver är extroverta.  Jag gjorde en gest och fick mer sprit. När jag tittade ner på bordet igen såg jag att han sorterat mina små papperslappar i bokstavsordning.