Detta har hänt: Läs övriga inlägg här.

-Uppslagsbok för cyniker, vrålade Lola. UPPSLAGSBOK för CYNIKER.

-Mm, sade jag för det är ungefär allt man kan säga samtidigt som man halsar whisky. Miss Marple nickade uppmuntrande och sade till Lola:

-Bloggen vill vara cynisk. Det vill inte bloggerskan att bloggen skall få vara! Så!!! Var hamnar bloggen då?

-Dricker sprit, föreslog jag men miss Marple sade ”tss” med stor emfas.

-Bloggar har sina andra metoder, Mr Marlowe, förklarade hon och var farligt nära att ta ifrån mig Walker igen. En blogg som vill vara cynisk. Den beger sig till…

Och då plötsligt så slog det mig. En smäll i huvudet som ganska mycket liknar den man får när man vaknar bakfull  av att någon slår en med ett trubbigt föremål i skallen. Och sedan visar det sig att det föremålet är en flaska med rätt mycket whisky kvar. Den känslan. Förstås. Det finns bara ett ställe där man beger sig i ett sådant läge. Lunchtid? Frukosttid? Vilken tid som helst.

-Vi drar! skrek jag. Miss Marple var redan på väg ut genom dörren tätt följd av Lola som en levande illustration av frasen ”damerna först”.

Nerför den eleganta hissen som tycktes röra sig så långsamt att en ovanligt lat snigel på en riktigt dålig dag hade gått fortare. Fortare iväg över cyberrymden och äntligen framme.

Det var röster överallt. Glada röster. Uppgivna röster. Politiska röster. Skämtsamma röster. Kortfattade röster. Och cyniska röster. Mest cyniska röster. Hur hittar man en förlupen blogg i kakafonin av olika röster?

-Var? VAR? skrek jag desperat. Plötsligt kändes det som att vi hade bråttom nog för att vara med i en Dan Brown-bok.

-Vad heter han då? mumlade Lola. Vi kommer inte att komma någon vart om vi inte vet vad han kallar sig. Vi provade ett flertal uppenbara alternativ. Ansgarssyskon. AS. Rymthemifrån. Rymtbloggifrån. Nej. Inget. Vi tittade på Miss Marple som satt sig lugnt tillrätta i ett hörn med sin stickning.

-Om jag var ni skulle jag söka efter parodi, sade hon. En parodisk kommentar. En anspelning på hemmet han vill lämna ibland. Något som –

Lola och jag utbytte en blick. Lolas blick var full av löften. Min blick var full av spritångor. Men vi tänkte samma sak. Strumpor. Sockar. Ihopparade strumpor. Ihopparade sockar. Nej! Oihopparade – nej. Osorterade… Ja! Osorterade strumpor.

Där. Där var han. På twitter. Hur synlig som helst.

HITTAD!

Vi hade hittat honom. Han satt där tillbakalutad med en konjak och en god bok.

Vi anföll förstås från alla håll. Han hade inget annat val än att ge sig.

***

Återföreningen mellan blogg och brunett var rörande. Eller ja. Om man tycker att det är rörande när två som är arga på varandra träffas utan att kasta saker på varandra. Då var det rörande. Annars kanske inte.

De hade nog en del att diskutera, de där två. Och jag hae en känsla av att bloggen inte hade försvunnit för sista gången.

Men.

Hon betalade mig iallafall. Jag stod och räknade sedlarna när Lola kom förbi.

-Det var kul det här, sade hon och lade armen på min kavajärm. Jag flyttade diskret cigarettpaketet till en annan ficka lite längre bort från hennes fingrar. Visst, jag hade fått stålar. Men jag tänkte inte bränna alla på att köpa nya cigg.

-Mm. Kul som en twitteruppdatering, sade jag. Jag kontrollerade att jag hade Wesson och Walker med mig och började gå. Lola följde mig som natt följer dag.

-Kom förbi och hälsa på någon gång, sade hon och log med läppar lika välpolerade som hennes pistol.

-Kanske det, sade jag, om du har några övertygande argument. Hennes leende nu liknade mest en censurerad scen ur en Bogartfilm.

-Jag tror nog vi kan hitta en bra orsak. Ännu ett barnförbjudet leende och hon var borta. Jag stack ner handen i fickan för att ta upp en cigarett. De fanns kvar. Men min plånbok var borta.

Jaja. Man får säga det om Lola. Hon är duktig på att övertyga en att hälsa på.