M och alla barnen sitter inne i Es rum med stängd dörr. Eftersom jag tror att de planerar julklappar till mig smyger jag mig närmare och lyssnar.

M: Ni vet ju att mamma skall vara borta en lång kväll i nästa vecka, så jag tänkte: Vad skall vi göra då? Är det något speciellt vi skall tänka på, tycker ni?

En lång och allvarlig tystnad inträder. Man kan ana saknaden som de alla prematurt känner. Jag värms så av detta att jag nästan öppnar dörren, som för att säga ”Sörj inte! Jag är fortfarande här!” Men jag hinner inte.

A: Vi kan svära!

S: Och inte tacka för maten!

H: Och äta med vilka bestick man vill!

E: Jag vill äta GLASS!

M: Ja! Glass!

A: Och så kan vi äta något som det inte är FULLKORNSCOUSCOUS i!

S: Och slippa äta experimentbröd som mamma har bakat och KÖPA riktigt bröd!

M: (med en triumf i rösten som jag inte hört sedan han kom på hur man gömmer glass i en låda som man märker med de aptitretande orden ”SKALL VI SPARA DEN HÄR KÅLPUDDINGEN?”) Och vi kan ÄTA SOCKER!!

Stämningen blir sådär tyst igen. Och sedan bryts tystnaden av en änglalik röst. En ljuvt änglalik röst. En ljuvt änglalik röst med godhet som pulserar i varenda stavelse.

E: Jag kommer sakna min mamma.

Tystnad. Min inre moderliga ätteläggs-gps anar hur fyra kallsinniga hjärtan plötsligt besinnar sig, och smälter.

H: Ja, det är klart. Vi saknar mamma när hon inte är hemma. (lågmälda men instämmande ljud från övriga)

Tystnad.

A: För annars får vi ju ingen fullkornscouscous.

Och det där skrattet som uppstår innanför en stängd dörr när hela ens familj sitter där inne och njuter, proaktivt, av en ledig kväll. Det skrattet. Det är ändå rätt underbart. För att det är roligt när de är glada, de där som man älskar.

Och kanske också lite, lite, lite för att jag nu verkligen har bestämt mig för att köpa mig en alldeles ny kokbok: ”Från förrätt till pudding. Fullkornscouscousens alla möjligheter.”

The Whos, young and old, would sit down to a feast,
which was something the Grinch couldn’t stand in the least!