Idag fyller du femton år och jag är så tacksam för varenda minut som jag fått stå bredvid och se dig växa upp till den fantastiska människa du är idag.

Jag tycker att vi har levlat upp. Vi spelar på en högre nivå nu än någon av oss någonsin spelat på förut, det är inget för nybörjare, det här med femtonårsåldern.

Så nu är vi noobs igen, vi som tyckte vi kunde de tidigare nivåerna rätt bra. Det kommer nya monster nu. Nya hinder. Vi kommer säkert att misslyckas flera gånger. Men vi är här iallafall. Ny spelplan. Nya utmaningar.

Jag testade dig på din so-läxa igår. Upptäckte att du kunde ordet budget men inte riktigt ordet inkassoföretag. Det betyder för mig att du både har rätt sorts kunskap och rätt sorts okunskap för att vara femton.

Jag hoppas det. Hoppas vi har givit dig rätt saker i livet, att ta med dig ut i den här högre svårare nivån.

Som rustning har du ditt engagemang, din styrka, din längtan efter rättvisa, din förmåga att förstå och sympatisera även med de som har fel.
Som svärd har du din knivskarpa intelligens och förmåga att debattera.
Som hjälm har du din godhet. Ja, som hjälm. Bär den närmast hjärnan, så skyddar de varandra.
Som sköld har du din mors kärlek – en största sortens magi, den som kan besegra ondskan. Hoppas jag.

Jag älskar dig, kära femtonåring. Önskar att jag kunde fortsätta att bära dig över ojämn mark, plocka undan stenar, bygga broar, jämna ut sluttningar. Men jag kan det alltmer sällan. Du kan det själv alltmer ofta.

Så nu bär jag inte dig. Nu går vi båda två. Och det är som det ska vara. Men ännu får jag jämna lite mark. Ännu får jag svinga mitt svärd intill ditt. Ännu får jag vara din sköld.

Ännu. Ibland.

Snart, snart, innan vi vet ordet av, kommer vi upp på en ännu högre level. Då spelar vi i the big league.  Då vet jag inte hur jag ska vara en del av din rustning. Jag vet bara att jag alltid, alltid kommer att göra mitt allra allra bästa för att finnas där, mitt i livet, mitt i leveln.

För där du är, vill jag inte vara långt borta.