S är mycket upprörd, för att han inte vill sova och vi tycker att han skall sova. Han ligger i sin säng och skriker att vi är undioter. Han skriker att han skall bli förvandlad till en dinosaurie om han är tvungen att sova. Det är oklart om den här förvandlingen är något han tänker åstadkomma helt själv eller om han tror att det är vad som kommer att hända om han sover.

Nu kommer han upp igen: vi är värre än undioter. Vi är INUNDIOTER. Det är förmodligen den värsta typ av varelse som finns. Man hör ju på själva ordet att de sorterar inunder vanliga undioter i tingens ordning.

Han upprepar sina redan in absurdum upprepade krav – han vill spela mera dator. Vi nekar. Han skriker. Det är mirakulöst att A och E kan sova igenom det här.

Till sist blir han lite trött och går och lägger sig. Han orkar näppeligen lyfta huvudet från kudden för att förklara att vi är de värsta föräldrar som finns som, hjärtlösa som telefonförsäljare, inte ens vill stoppa om honom. Jag går in för att stoppa om honom och göra en deal.

Fem minuter senare är jag tillbaka i vardagsrummet. Det är tyst inne i S:s rum, förutom Suneskivan som snurrar i bakgrunden.

-Vad hände? säger M.

-Vi gjorde en deal, sade jag. Han vill få vara vaken till fem imorgonbitti.

S är den mest kvällströtte som finns. M skrattar till lite.

-Vad sade du då?

-Att han fick det förstås, bara han stannar i sängen och inte skriker undioter. Nu är han så nöjd och ligger och tittar på hur sekundvisaren snurrar på klockan. Han tänker väl kolla på klockan tills den är fem.

Ett par minuter senare utbyter vi en blick av samförstånd och smyger bort till S:s dörr och lyssnar lite, gläntar på den. Där ligger han med ett nöjt leende på läpparna och sover. Undioterna smyger tillbaka ut i vardagsrummet och njuter av tystnaden.