Jag måste erkänna att jag inte direkt ser fram emot att svara på den här frågan. Men den har ju kommit nu och man skall ju inte ljuga för sina barn.
Jag har hört uttrycket ”är de tillräckligt gamla/mogna för att fråga, är de tillräckligt gamla/mogna för att få reda på svaret”. Så det är väl så.
Men det är bara så – så svårt. En del sådana här svåra frågor har jag haft en beredskap för sedan de var små embryon och jag hade rosiga fantasier om hur ett litet guldlockigt barn klättrade upp i knät och med förtroende i rösten frågade ”mamma, hur blir det bebisar?” (men jag var i och för sig inte så beredd på Hs första spontana reaktion ”stoppa in snoppen i snippan? VAD ÄCKLIGT!”)…men just en sådan här svår fråga hade jag ingen förberedelse på att den skulle komma.
Fast jag borde kanske ha förstått det. Jag har ju väldigt intelligenta barn.
Hur skulle du, kära bloggläsare, lösa det här?
Kvällens brev till tandfen ser nämligen ut såhär:
CERA TANDFEN JAG UNRAR OM SKATJAKTÄN HAR DEN KOMIT? HUR SER DU UT UNDRAR JA OKSÅ. Å SÅ EN SAK TIL: E DU MIN MAMMA ELER FINS DU PO RIKTIT?
Hmm…
*****
Läs även vad andra bloggare skriver om TANDFEN SVÅR FRÅGA SVAR
6 svar till “En fråga som måste få ett svar”
”Jag finns i sagans värld, men mer kan jag inte berätta. Hur tror du att jag ser ut?”
Kanske nånting liknande?
Hejsan! jag är ny bloggläsare 😀
Jag har en fråga, varför skriver ni brev till tandfen?
haha tack för svar…
Min strategi är och har alltid varit följande: När frågor om tandfén, jultomten och annat kul kommer upp, så blånekar jag till all inblandning. (!) Men jag gör det med ett överdrivet ansiktsuttryck och röstläge och med glimten i ögat, så att det faktiskt är möjligt att utläsa sanningen, för dem som kommit till den åldern att dom förstår att man inte alltid menar det man säger… DÅ tycker jag de är tillräckligt gamla för att få bekräftat att de faktiskt HAR rätt och att de faktiskt knäckt koden. De brukar tycka det är rätt häftigt och känna sig oerhört duktiga när de får komma på det själva och samtidigt har jag ju inte tagit bort magin genom att berätta den sorgliga sanningen rakt upp och ned… 😉 Det är faktiskt rätt fascinerande att se hur barn, långt upp i mellanstadieåldern, blir lite till sig när tomten kommer, trots att de faktiskt VET och länge har vetat att den tomten som kommer och knackar på inte är någon riktig tomte…
Mina äldsta barn är nu 13 och 10, men de har fortfarande aldrig hört mig med ord säga något annat än det som man säger till små barn, inte ens på direkta frågor. Framförallt 10-åringen är grymt frustrerad, men tycker också det är roligt att munhuggas lite om det… ”Men maaaamaaa, jag är stor nu, du KAN erkänna för mig…” ”Vaddå? Nu förstår jag inte vad du pratar om?” *med överdrivet oskyldig röst…* ”Men maaamaaaa!!!” 😉
Denna approach är ju lite svårare vad gäller ett skrivet brev, men jag tror nog att en person med din verbala begåvning kan författa ett svarsbrev som håller sig lite lagom i landet mellan fantasi och verklighet, och som undviker sanningen så pass att hon får behålla lagom mycket osäkerhet i frågan för att förgylla vardagen, utan att du måste direkt ljuga för henne…
Du som är präst kan ju dessutom se fram emot den helt logiska kopplingen de små liven kan komma att göra mellan tomten och Gud… ”När jag var liten trodde jag på tomten, men nu är jag så stor så jag förstår bättre. Och när jag var liten trodde jag också på Gud… hmmm…” Inte en helt lätt sak för en troende mamma att tackla… Jag har börjat inse att det nog är rätt bra om man inte fläskar på med påskharen, tandfén och annat alltför långt upp i åldrarna….
Lycka till! =)
Hej Izabelle – ja, du, det kan man verkligen undra! Min dotter fick för sig bara en gång, att skriva ett tackbrev till tandfen. Jag kände att tandfen måste svara och skrev ett snabbt svar och lade under kudden. Sedan växte det hela till en regelrätt brevväxling där Bellmanhstorier förekom. Sedan började Bellman själv också skriva brev….
Det finns tidigare länkar om detta, om du tittar lite längre ner på sidan, på inlägget med titeln ”Present till tandfen” så hittar du länkar till de flesta inläggen så kan du läsa hur det var från början.
Välkommen till bloggen förresten =)
Charlotte: Vad roligt, vilken kul ideé. Kanske jag också ska pröva någon gång att skicka brev till tandfén 😀
Åhå Bellman historier, min favorit 😀
Ja, jag har tittat lite här och läst mycket om Tandfen m.m Jätte kul ju!
Tack så mycket!! 😀 Kram
Tack Izabelle =) Idag blev det ett brev till Bellman istället, det kommer ett inlägg om det såsmåningom. =)