Ibland när jag kör bil gör jag inget annat än att köra bil.

Jag kör mycket bil, det gör jag. Det blir så när man bor på landet och har långt till både jobb, skola och affärer. Och oftast har jag ju bilen full av barn. Och annars har jag en talbok, någon bra musik, eller ringer telefonsamtal som är lättare och smidigare att ringa när man ändå är själv i bilen.

Men ibland gör jag inget annat än att köra bil.

Det händer så mycket omkring en när man har så många barn. Det är röster, musik, spel, lekar, känslor som kommer fram, konflikter, förtroenden, berättelser, teckningar, pyssel, hjälpsamhet, syskonkärlek, en kram, en uppvisning, en fråga. Jag älskar det. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Men ibland, när jag kör bil, gör jag inget annat än att köra bil.

Det är en stillsam, lite renande känsla. Händer och ögon upptagna med att köra, hjärnan fri att ströva, leka med idéer, begrepp, att tankarna får tid att veckla ut sig istället för att ligga som hopskrynklade papper i en korg som ständigt fylls på med nya knögliga papper.

Jag har så mycket. Så mycket att glädjas åt, tacka för, leva för. Men så lite tid att faktiskt känna känslorna färdigt. Även känslorna behöver veckla ut sig, som arbetsamma händer som långsamt slappnar av, och lägger sig stilla i knät.

Så ibland när jag kör bil, så gör jag inget annat än att köra bil.

Musklerna, rutinerna, tar hand om bilen, om färden. Min hjärna gör sin egen färd, långt långt bortifrån kommer tankarna. Och långt, långt bort för de mig. Jag är ingen mediterande människa – jag gillar tankarna för mycket, vill inte släppa dem, vill inte att det skall vara helt tomt. Men ibland, vid enstaka tillfällen, vill jag däremot att det skall vara helt tyst.

De gångerna gör jag inget annat än att köra bil.

Och sedan har bilen och jag kommit hem igen. Tystnandet, tankarna är klara för den här gången. Hoppar ur bilen, plumsar in i hemmet, i ljuden, händelserna, kaoset. Styrkt. Stillsam inuti.