Trafikkaos. Barn överallt. Vuxna med händerna fulla av regnkläder och med hjärtat utanpå kroppen.

Det är den första dagen i skolan idag.

Nystrukna skjortor, nyköpta klänningar – och så A som hävdar att hans gröna hajlinne är det finaste plagg han någonsin ägt och att han måste få ha det idag. Nya frisyrer, ny sofistikation, nya centimetrar har lagts till barnaben denna sommar.

Nyvässade blyertspennor och nyutsprungna förhoppningar.

Fröknarna, också nypiffade, med omtänksamma leenden och stora hjärtan som fångar upp de förvirrade föräldrarnas förundrade famlande.

För mig den ovana känslan att höra till en grupp. Jag, som vid mina egna skolstarter gärna stod lite vid sidan av och spanade, som reagerade på de första dagarna av denna väldigt gruppindelade del av året med att vilja markera min individualitet så tydligt som möjligt, känner att jag är en del av den här stora massan: föräldrar.

Föräldrar med händerna fulla av regnkläder och hjärtat utanpå kroppen. Regnkläderna är vårt försök att skydda våra barn, skyla dem, hålla stormarna på avstånd. Och hjärtana sitter utanpå kroppen för att vi ser våra barn i den där stora gruppen, för att vi vet hur grymt och hur gott det kan vara i skolan.

Och vi vill vara med dem och hålla i dem och tolka tillsammans med dem och leda dem och hjälpa dem och aldrig släppa taget. Och samtidigt vet vi att om vi inte släpper taget kan de aldrig få växa, utvecklas, bli sig själva.

Så vi kramar hårt, och släpper taget, överlämnar regnkläderna, och sätter oss i våra bilar igen.

Det är åtta timmar tills hämtning. Det är den första dagen i skolan.

Det borde inte kännas som att man står vid Hogwartsexpressen, plattform 9 3/4. Men det gör det. Ty deras själar dväljs i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.