Vi har många katter, vi. Jag tänkte att ni kanske ville lära känna dem lite. Vi har:

Tre glada keliga vilda hoppiga studsiga extremsportande kattungar, som ser exakt likadana ut. Ni vet hur det är i tecknade serier, när de tecknar snabb rörelse genom att rita att någon är på flera ställen samtidigt… Synfenomenet som uppstår när man ser tre exakt likadana kattungar rickoschettera runt hela gården är att det är en kattunge som är så exceptionellt snabb att den verkligen är på flera ställen samtidigt.

De här katterna tillhör de största barnen, som har varsin. De heter Kitty (uppkallad inte efter Hello Kitty utan efter mästerdetektiven Kitty), Mini och Kevin. De kallas dock aldrig för sina namn eftersom de är så lika så man inte hinner titta efter vem det är (Kitty är totalsvart, Mini har två vita hårstrån på kroppen och Kevin tio).

En av de tre. Försöker förtvivlat fånga alla tre i samma ögonblick men de är för rörliga för min kamera.

Sedan har vi Sixten. Sixten skulle ha starka invändningar mot den meningen – det är inte vi som har Sixten. Bara Sixten har Sixten. Vad vi får lov att göra, genom hans stora nåd, är att förse Sixten med käk emellanåt, när han inte haft jaktlycka på ett tag. Vi kan också, om Sixten är på det humöret, få göra ett kort – alltid mycket kort – inhopp som statister i hans liv. Ibland har vi repliker, som ”Hej Sixten! Vad fin du är Sixten” men oftast är det inga talroller, utan bara ”den stora beundrande skaran”.

Han tillbringar den största delen av tiden ute på olika åkrar eller uppe i olika skogspartier med att utrota de djur som han tycker att han skall ta. Då och då smyger han sig in och äter nådigt lite kattmat, eller slingrar sig runt ens ben ett varv innan han är borta igen. Man ser honom ibland svinga sig från träd till träd, eller mitt uppe i spaningsarbete ute på ett fält.

Sixten har inte gått med på att ställa upp på kort här på bloggen, så här kommer Felix, uppe väldigt nära taket. 

 Och så har vi Felix och Frodo. Lite Maine Coone i dem, de är bröder men väldigt olika, till utseende och karaktär. Felix är kelig och sällskaplig. Frodo är som Gudfadern, fast snyggare. Värdig, reserverad, skoningslös och in charge. När Felix ser någon av mina barn kommer han sättande som en inställsam knähund. Frodo kommer också men sätter sig längre bort, högre upp, i en otroligt gracil pose – och granskar, övervakar, ger akt på.

Frodo

Av alla dessa katter är det Frodo som E har valt att säga ”min katt” om – den katt som liksom sätter sig över sociala relationer med människor – och hon kan sitta i en halvtimma på yttertrappen och ropa ”Fodo” med kelsjuk stämma. Sekunden efter att hon har gått in dyker Frodo upp som genom ett trollslag och sätter sig på trappen, på exakt samma ställe, där den ännu är varm efter E. Förmodligen är detta det mest interaktiva Frodo någonsin gör, så jag utgår ifrån att hennes kärlek är besvarad, om än besvarad på det sätt som bara extremt integritetslystna kallhjärtade maffiakatter besvarar kärlek.