Var på pizzerian med barnen. Mina barn älskar pizza men frågan är om de inte älskar pizzerior mer.

Spänningen ligger i att pizzerior ofta har tv-apparater som man kan titta på MEDAN MAN ÄTER. Dessutom är det roligt med bestick som är inrullade i servetter och otroligt intressant att följa själva pizzabagarens rörelser där hans syns bakom disken.

Idag fångades också deras intresse av de roliga salt-och-peppar-karen som fanns utställda på borden.

Vi tyckte de var roliga och skrattade lite. Jag tyckte att de såg ut som Spökplumpen som kramade ett mer traditionellt spöke men S tyckte att de såg ut som att man borde älska och krama alla människor även om de kommer från andra länder.

Men så blev han väldigt mycket mer allvarlig med ens.

-Ser du problemet? frågade han mig.

Nej. Nej – jag såg inget problem alls faktiskt. Han blev upprörd.

-Men! Han är ju alldeles ensam!

??

-En av de svarta har ju ingen att krama!

-Öh… saltkaret kanske är ute på vift? försökte jag men det skulle jag förstås inte ha sagt. Det var alldeles för lättsinnigt. S försvann från vårt bord efter att ha blängt iväg en riktigt svart och irriterad blick mot mig. Sedan ropade han på mig.

-Nu kan du titta.

Jag vände mig om och såg.

-Sådär ja! Ser du? Han kunde ju få vara med i de andras kram!

-Ja. Jag ser. Vad fint.

-NU är han inte ensam och rädd längre.

-Vilken lättnad.

-Du ser mamma. Det finns alltid en utväg.

-Mm.

-Förstår du?

-Ja jag fattar.

 

Pizzabagaren kom med barnens pizza. Han log mot mig.

-Alla barn som kommer hit gillar de där, förklarade han. Några barn är väldigt noga med att matcha – ställer ihop dem två och två så att alla har någon att krama. Andra barn tycker att de vita bara skall krama vita och de svarta bara de svarta. Fast det funkar inte då. Armarna sitter fel på dem. Så de barnen brukar bli besvikna. Men jag har hittills aldrig sett ett barn som ställt ihop tre. Rätt fint faktiskt.

Han böjer sig ner och teaterviskar till S att när han går hem ikväll skall han ställa ihop alla salt-och-peppar-karen i en stor gruppkram. S:s ansikte strålar.

-Mamma! Jag kommer att bli BERÖMD på den här restaurangen! Han äter lyckligt pizza och ser med en beskyddande kärlek på ”sina” ihopförenade gubbar.

-Det är liksom min GREJ det här med att alla skall kramas, berättar han för oss. Flera gånger.

När vi skall gå ropar han till personalen:

-Hejdå från KRAMMANNEN!

-Hejdå Krammannen! ropar de och vinkar. S är omåttligt stolt hela vägen hem.
Och vadå. Jag kan väl också få vara lite stolt. Att han inte går och ställer ihop vita med vita och svarta med svarta utan istället tycker att alla skall få en kram omedelbart utan att man skall behöva hitta en i förväg uttänkt partner. Det är väl lite fint.

 

Eller så är det ett tecken på att han kommer att leva ytterligt glada dagar när han är student.