Det är inte horn i hans panna utan reflexränder på huvan. Men – easy mistake.

A har varit ute och lekt i snön men står plötsligt i dörren in och låter ynklig.

A: Mamma! Jag FRYSER!

jag: Men kom in då!

A: Nej. Jag gillar att frysa.

jag: Så du kom bara in för att tala om att du vill frysa?

A: Ja! Annars vore det ju dumt att rulla sig i snön.

jag: Ja.

A: Och bygga snöbollar och lägga ovanpå sin mössa! Och ta av sig vantarna när man sitter i en snöhög.

jag: Ja. Det vore det ju.

A:  Och vet du vad som är ÄNNU coolare?

jag: Coolare än att ta av sig vantarna i en snöhög?

A: Ja! Exakt. Vet du vad?

jag: Att gnugga in kinderna med is?

A: Hmm… kanske det. Jag har inte provat. MEN JAG SKALL!

jag: Ehm… jag var iron-

A: Allt kallt är coolt! Allt coolt är kallt! (försvinner ut)

 

Alltså jag vet att det är fel. Men det känns som att hans märkliga frysningsfilosofi blir lite lättare att acceptera när han sätter ihop så språkljusmässigt och syllogistiskt utsökta valspråk.

Jag skulle nästan kunna tänka mig att brodera in det på ett par vantar och ge honom i julklapp. Vänsterhanden: Allt kallt är coolt! Högerhanden: Allt coolt är kallt!

Ja. Jag skulle kunna brodera in det.

Om inte.

Ni vet.

Han bara skulle ta av sig vantarna och slänga sig i en snöhög.