-Det är förtrollat i skogen idag, säger A.

-Ja – trolskt, säger jag, som tycker att ordet trolskt är ett av de mest trollbindande ord som finns.

Det är trolskt runtom oss – magiskt. Det är något med ljuset – alla nyanser av vitt. Allt det där rena fluffiga iskalla som täcker träden. En katedralliknande känsla av högtid. Fridfullt. Oskyldigt. Mjukt.

Det är som att resten av världen håller andan och väntar på oss, som att vi är de enda som rör oss. Som om allt annat stannat upp mitt i ett andetag. Som att tiden tvekar. Som att granarna runt omkring oss är väktare och stigen en existentialistisk väg, en livets väg.

Det är ju bara min fantasi förstås. A tänker på något annat.

-Det bor småtomtar i stubbarna, förklarar han. Man kan se dem springa omkring, men inte riktigt. Man ser dem bara nästan. Titta! Nej, det var inget. Men det var nästan en tomte. En liten med prickig luva. En som sprang med lite pinnar till djuren.

Rätt olika associationer. Men snön har satt igång kreativiteten hos oss båda…  Vi spanar lite mer efter nästan-tomten men han är försvunnen, så vi fortsätter vår tur.

Ordet pinnar får A att tänka på att det som han önskar sig i julklapp inte alls är pinnar utan mestadels Lego och han börjar prata om vilka Legobeskrivningar han längtar mest efter att förstå sig på. Samtalsämnet räcker länge, hela promenadtiden.

När vi kommer ut ur skogen igen har resten av världen fortsatt att existera helt oberörd. Jag saknar min frysta katedral och vänder mig om för en sista blick men den där rofyllda magiska stämningen är borta. Granarna är bara granar och stigen bara en stig.

Det enda jag ser är en liten nästan-tomte som skyndar fram med ett knippe pinnar i handen, till djuren.