I Melodifestivalen andra chansen förekom Erik Gadds låt Vi kommer aldrig att förlora.

Den förlorade.

S är nu moraliskt indignerad och upprörd på svenska folket för att vi har gjort Erik Gadd till en lögnare.

Jag kan inte riktigt sätta ord på varför det är så charmigt. Men jag blir fullständigt golvad av S:s logik.

En låt om att man inte kan förlora – som ändå förlorar. Det är fel för att… kanske för att orden i låttexter är viktiga. Ja – det kanske är det som charmar mig. Att texten är viktig för S. Eller så är det det faktum att han tycker synd om någon som så gärna vill vinna men ändå inte gör det. Eller så är problemet att man faktiskt måste kunna lita på vad folk står och sjunger. Hur skulle det annars se ut i samhället?

Jag vet inte. Men Melodifestivalen är som bäst när man fullständigt charmas ihjäl av sina barn.