Saker man kan göra när man har åkt på lite påsklov till västkusten: Klättra berg. Leta godisägg. Njuta av vädret. Gunga. Kolla på film med sina föräldrar. Konstatera att det visst finns andra grönare sätt att täcka marken än med snö. Skratta så att blindtarmen nästan brister. Åka in till Göteborg och gå på stan. Hälsa på gammelfarmor. Leka med kustbaserade kompisar. Ta långa härliga promenader. Klyva ved. Gå till havet. Ha det liasom görbra.

Eller – om man är S: ägna förmiddagen åt att föra lite statistik över vem som är mest välrepresenterad på mina föräldrars fotoram.

Ja.

Ja. Vår familj har – av de ca 400 kort som S har bokfört – visat sig på 146 av dem. Denna siffra kan ställas mot 116 eller mot den respektingivande ödmjukheten i siffran 18.

Tja. Vad skall man säga. Man kan ju med en lite skamsen rodnad på sina kinder känna att vi har en förmåga att ta rätt så stor plats.

Så kan man känna.

Man kan det.

Eller så kan man känna att det är dags att skaffa sig lite verklig ledning. Så innan jag skrev det här blogginlägget mailade jag över ungefär 35 kort till.

Någon ordning måste det ju vara liksom.