A: Mamma, du vet den där dansen du gör när du tycker att du har varit lite extra cool?

jag: Ja. (börjar omedelbart demonstrera att jag förstår vilken dans han menar – för premisserna är ju uppfyllda. Det är extra coolt att erkänna när man får en sådan fråga)

A: (med sammanbitna läppar (jag vet att de vedertagna uttrycken att välja mellan är ”sammanpressade läppar” och ”sammanbitna tänder”. Men tro mig – det var sammanbitna läppar. A kan det.) ) Mm.

jag:  (dansar lyckligt)

A: Du! Mamma! Sluta nu. Jag vill prata med dig. Kan du låta bli att göra den när mina kompisar är här?

jag: (dansar) Haha! Är jag pinsam då?

A: Nja. Inte direkt det.

jag: (så paff att jag slutar dansa) Inte? Jag tyckte att det var givet att jag var jättepinsam då.

A: Jag kan hantera det. Alla har pinsamma mammor ibland.

jag: Men. Vad är det för fel då då?

A: När de frågar varför du gör sådär.

jag: Ja? Kan du inte med att berätta sanningen? Du får väl hitta på något annat då. Säg att jag har fått glädjefnatt.

A: Det är INTE att jag inte kan berätta sanningen. Utan det är NÄR jag berättar sanningen.

jag: Bra! Man skall alltid berätta sanningen.

A: Men när jag berättar sanningen – att du gör dansen för att du tycker att du har varit extra cool – då skrattar de jättemycket. För de tycker kanske att… du vet…

jag: Att jag ALLTID är extra cool?

(lång tystnad)

A: (med sådär märkligt sammanbitna läppar igen) Mmm.