Charlotte

Fembarnsmamma, med fyra barn. Sörjer Ansgar, men gläds otroligt åt de andra barnen. Har för övrigt en man, en hund, ett jobb och en blogg. Skriver om sorg och glädje, om små saker och stora, om lite och om mycket. Jag är så glad att du hittade hit! Hoppas du trivs.

Dec 152015
 

A kommer in i köket, bärande på en lång rak pinne utifrån, som jag med hjälp av 48 timmars smärtsam erfarenhet vet är hans lasersvärd.

A: Gissa vad jag ska göra?

jag: Besegra ondskan i universum?

A: Nej! Inte just nu! Nu ska jag dra över mig en svart filt! (drar en svart filt över huvudet och ser ut som en negativ variant av Lilla spöket Laban, även om jag antar att han vill vara…)

jag: Darth Vader?

A: Nej!!! Jag är inte Darth Vader. Jag bara… jag bara säger att om du säger så igen kanske jag ANFALLER! (paus) Fattar du? Jag kanske ANFALLER dig! Från under mitt täcke!

jag: I så fall gör det inte så mycket för du kommer inte att träffa mig!

A: (drar av sig filten) Det är dags för nästa händelse nu. Nu kommer min bror in i bilden. Min hemliga TVILLINGBROR! (S kommer in i köket, klädd i samma kläder som A och bärande på en pinne/lasersvärd)

S: Aha!

A: AHA!

(de fäktas med pinnarna, slutar och ser förväntansfullt på mig)

jag. Eh… ok.

S: Hon fattar inte.

jag: Nä.

A: Men nu är det dags för… tadaa! (drar på sig filten igen, jag suckar eventuellt lite) Hahahahaha! Din lömske bedragare! Du är inte min okända tvillingbror, du bara låtsades. Ut med dig! Ut! (kör ut S ur köket, tar av sig filten och ser förväntansfull ut igen)

jag: OK.

A: Och nu!

jag: Ah ok.

A: E!! (E kommer in i köket i Luciakläder, tillsammans sjunger de Blinka lilla stjärna innan de börjar teaterslåss, sedan bugar sig båda och E går ut, A bugar sig men innan han hinner fortsätta kommer E in igen, slår honom (med rätt stor inlevelse) i huvudet  med filten och går ut igen, medan A med hela det patos som Den döende svanen brukar uppvisa långsamt faller ner mot marken och spelar död)

jag: Du försöker säga mig något men jag fattar inte vad.

A: Det är för att jag inte är klar än. Shh. Vänta nu!

jag: OK.

A: Nu är det dags för…. Aha! (han reser sig upp, ser sig omkring, borstar av sig, plockar upp sitt lasersvärd från marken och bugar sig djupt för mig)

jag: (applåderar tveksamt)

A: Fint va?

jag: …. ja.

A: Fattade du?

jag: Nä.

A: Fattade du inte? Det var ju SNABBREPRISEN!

jag: OK.

A: Först så klädde jag mig i en svart filt och hotade dig. Jag var DET MÖRKA HOTET. Sedan kom S och såg ut som en klon av mig och hoppade på mig – då var det, du vet KLONERNA ANFALLER. Och sedan var det dags för mig att hämnas igen, i min svarta filt, så det var… wait for it… MÖRKRETS HÄMND. Och sedan kom E och vi sjöng och spelade STJÄRNORNAS KRIG och så slog hon mig för att… RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA och slutligen så var det…

jag: Jedins återkomst.

A: Exakt!

jag: Fyndigt.

A: Eller hur!

jag: Jag kan inte låta bli att längta lite lite efter att Starwarsfilmen har premiär.

A: Jag vet! Jag med! Jag har funderat, spekulerat, läst på och undrat, och…

jag: Gjort charader.

A: Allt för att tränga in i mysteriet om vad den sjunde filmen handlar om.

jag: Den handlar kanske om hur man strider med lasersvärd och så är det robotar och folk som slåss och…

A: Mamma! Har du redan sett den?

jag: Nej, jag bara gissar.

A: Mamma! Du får ju inte GISSA! Vi ska bli överraskade. Det kan ju vara vad som helst. Den kan till och med utspela sig i… RYMDEN!

jag: Förlåt.

A: Nu vet vi. Snart vet vi. Om 24 långa timmar.

jag: Väldigt långa timmar.

A: Som tur är kan jag muntra upp oss båda genom att läsa ur den här spännande boken ”TVÅHUNDRA SAKER DU INTE VISSTE OM STAR WARS”.

jag: Vad kul det ska bli.

A: Ja! Jag ska bara hämta den. Vi har flera timmars spännande frågesport framför oss. FLERA TIMMAR! Vad sade du mamma? Sade du något?

jag: Jag sade bara ”May the force be with me”.

A: Så ska det låta.

 

Dec 132015
 

12308930_10153225779913837_43317749_nNu har det blivit lite av en tradition att lägga upp det här varje Lucia. Det var Ansgars begravningsdag idag för tretton år sedan och för några år sedan passade jag på att svara på några av de frågor jag brukar få om Ansgar av bloggens läsare. Det här året känns det bra att lägga upp det igen, eftersom det tillkommit många nya läsare. Detta är en

* * *

Den 13 december är Ansgars begravningsdag. Vi valde det datumet med flit. Vi ville att han skulle få en ljushögtid, att hans ande skulle vila över barns firande på något sätt. Verkar det knäppt? För oss kändes det bra för elva år sedan, och hela Luciastämningen med sjungande barn och ljus ger oss hopp om att mörkret är något övergående.

Därför tänkte jag ta tillfället i akt den här dagen och svara på några frågor som folk brukar ställa om Ansgar och om sorg. Mina svar på medicinska frågor är lekmannasvar och jag tar inget som helst ansvar för den läkarvetenskapliga korrektheten i dem, det är så jag har uppfattat de svar jag fått av läkare, varken mer eller mindre.

1. Vem var Ansgar?

Ansgar var vår första son, föddes 22 november 2002 i graviditetsvecka 40+1. Han var blond, blåögd och hade hett temperament och en förtjusning över att vara i centrum. Han dog den 26 november 2002.

2. Hur var graviditeten/förlossningen?

Graviditeten var nog en rätt normal förstlingsgraviditet. Den enda komplikationen var att min blodtryck pendlade kraftigt de tre sista veckorna och jag åkte ut och in på sjukhus med ”misstänkt havandeskapsförgiftning” – det som hände var att blodtrycket kunde stiga upp över de magiska siffrorna 140/100 – bara lite, typ 144/100 eller 140/102 eller så. Sedan sjönk det igen. Inga andra havandeskapsförgiftningstecken som proteineuri eller så. I v 39 framgick det att Ansgar låg i säte så de gjorde ett vändningsförsök som misslyckades (det lyckades, men medan läkaren pratade med oss efteråt såg jag på ultraljudsbilden hur han vände sig tillbaka) och vi fick en tid för planerat snitt i v 40+1. Det sista dygnet, alltså graviditetsdag 40+0 fick jag slutligen 1+ på proteinet på en urinsticka och ansågs därför ha havandeskapsförgiftning så jag lades in på specialistmödravården.

Förlossningen blev med planerat snitt och den gick utomordentligt bra och smidigt. Vi spelade Suzanne Vegas skiva ”Suzanne Vega”, M höll mig i handen och Ansgar föddes med APGAR på 9/10/10. Vi var mycket lyckliga.

3. Vad gick snett och när hände det?

Vi var kvar på sjukhuset, som man var efter snitt då. När Ansgar var tre dygn gammal, nästan, slutade han andas. Efter ett dramatiskt försök att få igång honom som först misslyckades men sedan plötsligt gav effekt (efter att ha pågått i en halvtimma), fördes han ner till neonatalavdelning där han låg med en massa maskiner medan läkarvetenskapen behandlade honom mot alla sjukdomar de kunde komma på, och undersökte honom allt vad de kunde. De gav oss inte mycket hopp utan uppmanade oss att ringa våra familjer så att de skulle hinna träffa Ansgar. Det gjorde vi, mina föräldrar kom från utlandet och M:s från sitt hem strax utanför Uppsala, våra syskon från sina respektive bostadsorter och mina allra bästa vänner hann också komma, innan Ansgar strax efter midnatt andades sitt sista andetag.

Det var inte förrän vid obduktionen som man kunde fastställa dödsorsaken.

4. Vad dog han av egentligen?

Hypertrof kardiomyopati heter det. Det betyder att en muskel i hjärtat var så förstorad att den inte kunde slå. Vad jag förstår kunde han leva i tre dagar med detta eftersom spädbarn under sina första tre levnadsdagar, liksom under tiden i livmodern innan de föds, inte har slutit ett hål i hjärtat och alltså inte använder hjärtat på samma sätt som man gör sedan. Förmodligen var det därför hjärtat slutade slå när det gjorde det.

Hypertrof kardiomyopati uppträder ofta som en del av en annan sjukdom och de undersökte förstås allt vad de kunde, läkarna. De trodde starkt på något som hade med ämnesomsättningen att göra men de fann inte att Ansgar hade någon av de kända ämnesomsättningssjukdomar som fanns då. De har sparat prover från honom i ett stort arkiv. Där ligger även prover från andra barn och förstås även vuxna människor som dött utan att man riktigt exakt vet varför. De ligger där och väntar på att medicinska forskare skall upptäcka nya sjukdomar och beskriva dem. Någon gång då och då kör de sedan alla provsvaren mot beskrivningar av ”nya” sjukdomar och ser om det finns något som passar in. De har lovat att kontakta oss när och om man kommer på en sjukdom som kan vara en förklaring till hans hypertrofa kardiomyopati. För närvarande vet man alltså inte vad som låg bakom den men det finns många saker man har uteslutit.

5. Hur vågade ni få flera barn?

Vi fick gå på genetisk rådgivning och fick siffran 3 % (troligen lägre) för upprepningsrisk. Och så längtade vi så oerhört efter fler barn! Det var det som fick oss att orka gå vidare. Det var inte helt självklart för oss att det skulle vara våra biologiska barn, dock, vi hann ganska långt i våra tankar på att adoptera under de tre månader som gick efter att Ansgar dog och innan graviditeten med H kom som en glad överraskning.

6. Hur präglades graviditeterna med de andra barnen av sorgen och det som hände med Ansgar?

Rent medicinskt var det en enda större förändring och det var att vi fick ett intrauterint hjärtultraljud i v 22. Det innebär att en barnkardiolog stod med ultraljudsapparat och tittade på det pyttelilla hjärtat som slog i bebisen och försökte bedöma hur friskt det var. Det är inte det lättaste men det gick. Varje gång kunde de komma fram till att det inte fanns några tecken på hypertrof kardiomyopati. S:s hjärta uppvisade dock en annan missbildning under fosterstadiet men den hade vuxit bort till ett extrainsatt hjärtultraljud i v 30, tack och lov.

Rent personligt var det förstås otroligt nervöst. Alla graviditeterna har varit det.

7. Kollar ni de andra barnens hjärtan?

Ja, de är kontrollerade både under fostertiden och sedan barna fötts. Alla våra andra barn har kontrollerats flera gånger under sitt första levnadsår och skrivits ut från barnkardiologen någonstans mellan ettårsåldern och tvåårsåldern.

8. Har ni någonsin hatat alla människor som fått behålla sina barn?

Nej, vi har inte det. Nu är det en självklarhet, men de första veckorna var det något som vi jobbade aktivt med. Ansgar hade bara varit död ett par dagar när jag sade till M att jag skulle göra allt för att vara glad när den första människan som blev gravid i vänkretsen berättade det. Jag klarade det också. Men jag tror att det var rätt mycket viljestyrka med. Å andra sidan var det här förmodligen lättare för oss än för andra som förlorat barn och sedan inte blivit gravida lika snabbt.

Däremot var vi rätt rädda för att folk som hade barn som levde skulle vara rädda för oss, för att vi skulle bli ett mörker, ett bevis på att det kunde gå fel, och att folk skulle dra sig undan. Det fanns de på sjukhuset och på nätet som varnade för det, men vad kan jag säga? VI HAR VÄRLDENS BÄSTA VÄNNER. Alla höll sig kvar, alla ställde upp, alla delade vår sorg och så småningom också vår glädje.

9. Hur länge sörjde ni?

Sorgen är för hela livet tror jag. Jag tror inte att den tar slut, jag tror att den anpassar sig, bara. När Ansgar precis hade dött läste jag någonstans en beskrivning av sorgen som en främmande kropp i min kropp. I början passar den inte in, den bökar och stramar och sticker ut, än här och än där. Så småningom vänjer sig dock sorgen och kroppen vid varandra och sorgen blir mjuk och foglig och anpassar sig. Ibland, vid en oväntad rörelse, sticker den till och känns så där som den gjorde i början. Annars är den dov och vardaglig.

Jag gillade den beskrivningen då, den blev som ett livsmål. Och jag gillar den också nu, för för mig stämmer den.

Men för att ge ett mer konkret svar på frågan så kan jag se, nu när jag ser tillbaka på det, några tidsperioder när sorgen liksom släppte efter på järngreppet lite, det första efter ett halvår sisådär och det andra efter ett och ett halvt år ungefär.

10. Hur sörjer man ihop? Är det inte lätt att man växer isär av sorgen?

Jo, det är lätt. Vi räddades förmodligen delvis av några ord som Ansgars läkare sade till oss, ord som var ungefär ”De nästkommande veckorna är viktiga för er, för hur ni kommer att hålla ihop. Jag vill uppmuntra er att åka iväg och göra något tillsammans, var tillsammans och prata mycket med varandra.” Vi följde det rådet och vi har hållit ihop. Beror det på att vi höll kontakten de där första veckorna? Ja, jag tror iallafall att det var en viktig faktor.

Men man kan aldrig riktigt sörja ihop. Sorgen är en privat process. Men man kan prata och kommunicera och man kan turas om att sörja, vilket låter knäppt men det är så det blir. Man ger, mest omedvetet, den andra en chans att grotta ner sig i sorgen ibland, medan man själv håller huvudet över vattenytan och ser till att vardagen flyter. Sedan byter man.

Antagligen funkar det här med parsörjande annorlunda i familjer där man har barn redan.

11. Håller ni inte fast lite för mycket vid sorgen? Jag menar, bloggens namn: Ansgars syskon. Känns det aldrig som att allt handlar om det, som att ni inte kommer vidare?

Jag tror inte att vi håller fast för mycket vid sorgen. Jag tycker inte heller att allt handlar om Ansgar.

Men vad jag tror, och det här är viktigt, är att sorgen, liksom allt som händer oss i livet, blir vad man gör det till. Sopar man den under mattan, då ligger den där som en stor svart knöl som man inte vill låtsas om men som man snavar över. Ställer man den som en krukväxt i fönstret och vattnar den, så skymmer den ens sikt och växer sig stark.

Någonstans däremellan vill vi gå. Sorgen kan vara ett raster som man kan se tillvaron genom. Ett raster som i bästa fall kan visa på den tacksamhet vi bör känna över livet, över barn som är friska, över tillvarons vardag som rullar på i sin monotona men tröstande takt. Men – ETT raster som man se tillvaron igenom. Inte det enda rastret. Ett av rastren, skall det vara.

Vi vill ha våra minnen, inte släppa dem. Det är ett av våra barn vi pratar om. Ett barn släpper man inte. Men vi vill inte att sorgen och saknaden skall dominera för oss. Så kan det knappast bli heller när man har fyra barn hemma, för vardagen, den välsignade vardagen, kräver sitt, av tankeverksamhet, känslor och ork.

Livet skall levas. Och till livet hör dem som lever runtom en. Men även döden och sorgen och saknaden är delar av livet. Ackord i låten som brusar omkring oss. Man bör försöka höra dem också, för de är en del av melodin. Inte huvudtemat, tack och lov, men en del av melodin.

12. Hur är det för de andra barnen då, att växa upp med ett spöksyskon, så att säga?

Det är olika. De tar det på sina olika sätt. För H har det alltid varit väldigt viktigt att fastslå att hon inte är äldst, att hon har en storebror som är död. För S har det varit lika oviktigt. Spelar det någon roll för oss vuxna? Nej, det ger bara tacksamhet över att alla barnen känner att de kan vara som de själva är.

13. Om ni visste hur det skulle gå, att Ansgar skulle dö och så, och fick välja om ni skulle göra hela graviditeten, tiden tillsammans och sorgen igen, skulle ni göra det då?

Ja. Utan att tveka en sekund: JA. För det vi fick den där tiden, det var kärlek. Kärlek att ge och kärlek att få.

Ansgar gav väldigt mycket under sitt korta liv.

På Ansgars begravningsdag fick min svåger ett sms från en vän där det stod ungefär: Någon som har levt så kort tid och alstrar så mycket kärlek har inte levt förgäves. Och så är det. Ansgar ändrade våra liv. Han fortsätter att påverka och är en i vår familj. Ett barn – med speciella omständigheter förstås – men ett av barnen.

Så svaret på frågan kommer här: Vi skulle göra om det. Men vi skulle ta fler kort.

 

 

Om du inte förstår varför vi skulle göra om det, trots smärtan, så avslutar jag med texten vi hade i Ansgars begravningsannons, skriven av Ulf Lundell, bearbetad (gjord till vi-form istället för jag-form) av oss:

Så älskar vi honom, och hans kärlek till oss

är självklar och skoningslös

och han får oss att längta

såsom vi aldrig har längtat efter någon förut.

Dec 112015
 

Ibland vänder sig världen upp och ner, ut och in.

Han som sitter där, han har inget.
De runt omkring, de har.
De har stora paket som de köpt.
De har varit på en restaurang och ätit lunch.
Några av dem ser honom sitta där, stoppar handen i fickan, hittar mynt, tar upp dem utan att titta på dem, och lägger i hans papperskopp. Utan att titta på dem. Utan att fundera.
Utan att sakna de där pengarna, någonsin.

Men han vet vad varje krona är värd, vad varje krona gör.

Jag undrar om han vet hur det känns att gå omkring och inte fundera över pengar.
Jag undrar vilket liv han kom ifrån: kunde han en gång delta i julkommersen utan oro, utan en tanke på morgondagen?
Jag undrar om han kom från ett liv där han kunde ge till tiggare.

Och sedan ser jag det.

Han kan ge till tiggare.
Han ger till tiggare.
Han, som inget har, som någon vänlig själ gav en varmkorv nyss.
Han ger.

De flockas runt honom, ivriga att dela.
Två av dem har krupit upp i hans knä.
Resten bildar en liten församling runt honom.
Hans varmkorv är inte hans varmkorv, det är deras varmkorv.

Han ger med samma lätthet som de där som tog upp mynt utan att titta på dem.
Han ger av det han fick. Han ger för att han kan. Han ger för att han vet vad det är värt.

Och någonting i blicken som han riktar mot de där som delar hans korvbröd är så ljust att jag blir bländad,
så ljust att hela gatan plötsligt badar i skenet från hans blick.

Och alla etiska dilemman som vi grubblar över inför tiggare och delande försvinner i det där ljuset, som troll i gryningsljus,
allt står klart i en ögonblicksvision när jag fångas av det ljus som lyser ur hans ögon, ur hans erfarenhet, ur hans livsglädje.

En sekund tycks det mig som att han bjudit in till en överdådsfest, att han ropar till sina vänner, de i hans knä och de runt omkring honom: ”Titta, jag fick! Så jag ger er!”
Och den sekunden är festen och glädjen hans, och jag är den som står utanför och tittar in.

Vi som går där med de där paketen, på väg från våra restauranger, tittar plötsligt på ett överflöd vi inte kan förstå.
Vi, som inte är med på hans fest, som inte kan delta i glädjen som brödsmulor ger, vi är de fattiga nu.
Vi är utanför.

Ibland vänder sig världen ut och in, upp och ner.

Och ibland ska himlens fåglar och världens fattiga ha en fest som ingen annan kommer att förstå.
Ibland ska en mans blick lysa upp en hel gata med ett ljus som är himmelskt.

IMG_2877Foto: Tiina Kiveliö

Dec 102015
 

Regler för mammor till tolvåringar

1. Mammor äga – och detta kan inte nog betonas – icke rätten att svänga sig med ungdomliga uttryck såsom ”LOL” eller ”OMG” eller ens ”typ”. Mammor ska vara väl medvetna om sin åldersstigenhet och på lämpligt sätt avpassa såväl språkbruk som klädsel efter sina gråa hår.

2.Tolvåringar har full insyn i, och full kontroll över, mammans mobil.

3. Regel 2 är endast tillämplig åt det hållet, det motsatta är inte tillåtet. Det finns inga omständigheter under vilka det skulle betraktas som ok för mamman att ha insyn i eller kontroll över tolvåringens mobil.

4. Undantag från regel 2: Mamman har rätt att köpa en ny iPhone 6s+++ åt tolvåringen närhelst hon så vill.

5. I regel 4 ska orden ”har rätt att… närhelst hon vill” förstås som, tolkas som och verkställas som ”måste… i julklapp”.

6.  Innehållet i Harry Potter-böckerna är juridiskt bindande och jämställt med Sveriges grundlag såsom ett dokument som ger besked om allt som är viktigt och guidar oss alla genom livet.

7. Varje brott mot regel 6 är att betrakta såsom flagrant hädelse och bestraffas med himlande ögon, fnysningar, eller/och avfärdande kroppsspråk.

8. Mammor ska betrakta det som stora privilegier om tolvåringen finner skäl att le mot eller/och prata med dem. Mammor ska därvidlag bli lite varma i hjärtat och milda i blicken och tillåts vid dessa tillfällen dra sig till minnes yngre dagar när tolvåringen var en femåring och ibland kramade mammorna. När mammorna minns det blir blickarna ännu mjukare och mammorna anmodas i dessa lägen avstå från att berätta dessa minnen högt.

9. Jag menar allvarligt, vem som helst skulle ju kunna stå och lyssna. OMG.

10. Nej, just ja. OMG = Brott mot regel 1. Oops. Eller snarare: LOL!

Dec 092015
 

Eftersom den moderna människan har en tendens att rusa fram i en slags bländande nublirdetjulklappar, måstegöraklartpåjobbet, ojvardetjagsomskullehasetttillattdetblevsnö, skaviskickajulkortiår, immapåglasögonenavrenochskärstyrfart-tillvaro i december och den här bloggen vill vara en stöttepelare för alla de människor på nätet som älskar älgpoesi, är dagens lucka en älgdikt med en moral. Moralen är, som alla goda moraler, väldigt enkel: Var stillsam som en älg denna helg.

Den gör sig förstås bäst om man i bakhuvudet hör musiken som sjunger Sankta Lucia.

Natten går tunga fjät
Det gör ock älgen
Med lugnt och värdigt sätt
Sävlig som sälgen
Du som en krona bär
Värdigt du lomar när
Sakta du ilar
Sakta du ilar

Alls ingen fartraket
Går som i dimma
Lugnt vid ditt älgstaket
I skymningstimma
Du av konungslig ätt
Giv mig ditt lugna sätt
Ack vad du vilar
Ack vad du vilar

Stressen ska flykta snart
Ur jordens dalar
Nu älgen ger ett smart
Tips, hör han talar
Ute är mörkt och kallt
Halkan finns överallt
Blanka små isar
Blanka små isar

Smygande varje steg
Sömngångarfarten
Sölig är älgens väg
Långsam från starten
När jag går lusse snart
Ge mig din sussefart
Vanka, du fria
Vanka, du fria

Dec 072015
 

Så december är stressigt och regnigt och stormigt och det kan vara lätt att bli lite less mitt i alla förberedelser och jobbgrejer och annat. När adventsluckor inte tycks öppnas så mycket för en, som att slå igen om en. Då kan det vara så väl att man har en person i sin närhet som har en förmåga att se det goda i det lilla.

S: Du vet när katten klöste mig häromdagen? Jag blev ledsen först, men nu blev jag glad.
jag: Det var… oväntat.
S: Ja, men jag kom på en sak som gjorde mig så glad.
jag: En sak med att katten klöste dig?
S: Japp!
jag: En GLAD sak med att katten klöste dig?
S: Ja!
jag: Vadå?
S: Den klöste en smiley!
jag: Eh…
S: (visar)12351284_10153243088303837_1929923628_n
S: Ser du, ögonen ovanför och så en mun. En smiley!
jag: Jag ser. Det är… en smiley.
S: Ett meddelande från min katt! För att han älskar mig.
jag: En tatuering liksom. Kattkärlek.
S: Ja!
jag: Bara en sak…
S: Vad?
jag: Det är inte en sådan väldigt glad smiley.
S: Nej.
jag: En ganska ledsen smiley skulle man nästan kunna säga.
S: Det är sant. (ser lite ledsen ut själv)
jag: Sorry.
S: Det gör inget. (tänker)
jag: Jo, förlåt om jag förstörde själva det roliga med att bli riven av katten.
S: Det gjorde du inte! (tänker)
jag: Det var ju skönt.
S: (har tänkt klart) Det gjorde inget alls! Du gjorde det bara BÄTTRE!
jag: O… K…
S: Jo! På riktigt! För det var faktiskt en sak som bekymrade mig lite grann, hur katten skulle kunna vilja göra en glad smiley på mig när det gjorde ont på mig.
jag: OK.
S: Men nu ser jag ju att den gjorde en ledsen smiley: Han ville säga ”förlåt att jag gjorde dig illa!”
jag: OK.
S: Det är ju LYSANDE!
jag: Verkligen väldigt begåvat.
S: För han älskar mig! Verkligen!
jag: Fint.
S: Det är fint. Kattkärlek.
jag: Mmm.
S: Underbart faktiskt.
jag: Jag älskar dig också. Och jag kommer inte att riva dig.
S: Men det gör inget mamma. Jag är glad ändå.

Och det är han ju.
12348617_10153243105903837_44665354_n

Dec 062015
 

12325237_10153241283123837_2106505548_n

Vi träffade en liten bebiskusin idag.

E älskar alla kusiner och kanske särskilt bebiskusiner. Och A älskar alla bebisar och kanske särskilt bebiskusiner.

Så han hade goda chanser att bli omhuldad, den lilla kusinen.

Och när vi åkte hem, förklarade A för mig:

A: Du vet hur mycket jag älskar Lego?
jag: Så klart.
A: Jag älskar bebiskusinen nästan lika mycket. Kanske mer än…
jag: Mer än Lego?
A: Mer än nästan lika mycket. Nästan mer än nästan lika mycket.
jag: OK.
A: Du fattar vad det betyder va?
jag: Lika mycket som…
A: Nästan mer än lika mycket som.
jag. Oj, det var mycket, det.
A: Det är konstigt, kanske va? För han är ju bara en bebis. Kan inte ens prata.
jag: Men söt.
A: (nickar emfatiskt) JA! Jag älskar honom, förstår du. Och jag tror att han älskar mig. Och han är liten och gullig.
jag: Det är han verkligen.
A: Och vi blir världens bästa kompisar när han blir klar.
jag: När han blir klar med vadå?
A: Du vet, med att prata och gå och sånt. Så att man kan göra Lego med honom. För jag ser att han är en sådan som kan göra Lego. Inte nu förstås. Men sedan.
jag: När han blir större, och kan mer?
A: Ja och jag ska lära honom Minecraft också, när den dagen kommer. Det kommer inte mammor och pappor och så att göra för de är för gamla. Så det är bra med en storkusin som kan.
jag: Ja, så klart.
A: Och sedan när jag blir gammal och får barn som måste lära sig det som liksom är Minecraft då, du vet, det där nya som kommer i framtiden – det som jag är för gammal för att lära mina barn – då kan den här lilla bebiskusinen vara så stor att han kan det, helt plötsligt.
jag: Vilken tur.
A: Ja! För annars skulle aldrig mina barn lära sig nånting!
jag: Nja. Eller jo, kanske. För att kanske deras farmor till exempel —
A: Mamma! Det är ju du som blir deras farmor!
jag: Ja.
A: Du kan ju inte ens bygga hus på Minecraft.
jag: Joho. Om du hjälper mig.
A: Ja, men det kommer ju inte att hjälpa mina barn ett enda dugg.
jag: Men jag kanske kan… andra viktiga saker… läsa sagor och  — jag lärde ju dig Room Escape.
A: Mamma.
jag: Ja.
A: Om mina barn någonsin är instängda i ett rum i ett dataspel och måste ta sig ut genom att typ titta bakom tavlor, då kan de ringa dig.
jag: Bra.
A: Och i alla andra lägen får de ringa min bebiskusin.
jag: OK.
A: För jag älskar honom. För han kommer att kunna ALLT.
jag: Ja.
A: För att jag kommer att lära honom allt.
jag: Men det var ju bara Minecraft och sånt.
A: Ja, men det finns ett ännu bättre steg. Ett som är för framtiden. Jag kommer också att lära honom allt om hur man liksom förstår andra saker än de sakerna som man har lärt sig, bara för att man har lärt sig de första sakerna så kan man liksom förstå idén med andra saker. Förstår du?
jag: Ungefär.
A: Men inte riktigt?
jag: Nej, inte riktigt.
A: För att jag inte har lärt dig att förstå idéerna som inte har kommit genom att använda sig av saker du kan.
jag: OK.
A: Och jag tänker inte lära dig det heller.
jag: Va? Hur ska jag klara mig då?
A: Jag kan tyvärr inte lägga tid på dig. För jag ska lära bebiskusinen. Så han kommer att kunna.
jag: Jag kanske kan fråga honom då.
A: (tittar på mig som att jag är en idiot)
jag: Men alltså, om du inte vill lära mig. Jag kanske kan fråga honom då?
A: Men mamma, han är ju bara en bebis. Han kan inte ens prata.

Dec 042015
 

M och jag sitter vid varsin dator, jag för att dammsuga Facebook på dagens skörd av spänning och äventyr, och M för att se om det har kommit några nya rön om höns på sistone (saker som män behöver lära sig: Det kommer inte nya rön om höns. Höns är nämligen fåglar. De är sig lika från sekel till sekel, från år till år, från generation till generation. saker som män inte behöver lära sig: Fruar är möjligen också sig lika från tid till annan).

Ungefär så här.

jag: Det hände en väldigt konstig sak när jag skulle kliva på bussen idag.
M: (suckar)
jag: Vill du inte höra vad det var?
M: Råkade du knuffa av någon igen?
jag: Nej! Nej. Det var bara en enda gång för flera å- måna- ve- da— för länge sen.
M: Vad hände då?
jag: Busschauffören liksom tittade på mig. Så här. (demonstrerar)
M: OK.
jag: Intressant va?
M: Jätte. Jätteintressant.
jag: Ja, för du brukar också titta på mig sådär.
M: OK.
jag: Och jag tänkte att det var så konstigt att busschauffören hade exakt samma blick. Liksom lite ljus sådär. Lite som om busschauffören liksom – ja, tittade på mig och sedan tittade bort, men sedan tittade på mig direkt igen, som att han inte kunde slita blicken ifrån mig riktigt, eller liksom som om han inte trodde att jag fanns på riktigt – du vet. Så där som du brukar titta på mig…
M: Mmmm.
jag: …och jag tänkte att det fanns bara en slutsats att dra.
M: Få se nu här. Du hade INTE knuffat av någon den här gången.
jag: ”Den här gången”… som att jag brukar råka knuffa av folk när jag går ombord på bussen. Det var bara en gång. Och det var en väldigt liten tant. En VÄLDIGT liten tant. Nästan osynlig.
M: Mmm. Men busschauffören tittade alltså så där på dig, fast du inte hade –
jag: Jag gjorde ingenting. INGET alls. Jag bara gick på bussen som vanl— som en vanlig— som en vuxen.
M: Och busschauffören tittade på dig och tittade bort och tittade igen och…
jag: Ja. Det finns bara en slutsats man kan dra.
M: OK.
jag: Busschauffören måste i hemlighet älska mig.
M: O. K. (paus) O…. (paus) K (paus).
jag: Eftersom du vet, ja, du tittar ju på mig så där. Och du älskar ju mig.
M: Mmm.
jag: Väldigt mycket och så.
M: Mmmm.
jag: Och om busschauffören tittar på mig på samma sätt…
M: Mmmmm.
jag: Jag har ingen annan förklaring.
M: Nä. Nä, det vore ju orimligt att det fanns någon annan förklaring.
jag: När jag tänker på saken händer det rätt ofta att folk tittar så där på mig.
M: Det kanske är många som älskar dig.
jag: Kanske… alla?
M: Få se nu här, har du sett den här busschauffören ofta?
jag: Nej. Nej! Det är det som är så mystiskt. Jag tror aldrig jag har sett honom förut.
M: Och ändå drabbades han av en så plötslig oförklarlig kärlek till dig.
jag: Det är klart, man har väl en viss utstrålning.
M: Verkligen.
jag: Vadå?
M: Jag sade bara ”verkligen”. Inte alls ironiskt eller så. Bara konstaterande. Du vet, så där: ”Verkligen”. Verk-li-gen.
jag: OK.
M: Och du — hur ska jag uttrycka det här — du gjorde inget — speciellt — som kan ha satt igång den här oförklarl– jag menar den här fullt begripliga men ändå så fantastiska kärleken?
jag: Det konstiga är att —
M: (med en lugn förtröstan) Ja?
jag: Jag gjorde inget särskilt vackert eller så.
M: OK.
jag: Jag bara… du vet… jag har ju annat att tänka på än sådana där vardagliga saker.
M: Jag vet.
jag: Så jag råkade ta fel på mitt busskort och —
M: Ditt bankkort?
jag: Nej. Jag råkade ta fel på mitt busskort och mitt —
M: Ditt id-kort?
jag: Nej! Vem är det som berättar den här historien? Jag råkade ta lite lite fel på mitt busskort och mitt glasögonfordral.
M: Jepp. I knew it.
jag: Vadå? Det kan väl hända vem som helst?
M: Och då tittade busschauffören konstigt på dig?
jag: Inte konstigt. Liksom lite förundrat och förtjust.
M: OK, och då tittade busschauffören lite förundrat och förtjust på dig?
jag: Nej, det tror jag inte. Inte då.
M: OK.
jag: Nej, för sedan insåg jag plötsligt att det som jag höll upp mot den där – vad heter det? – pipmojjen inte var mitt busskort utan mitt glasögonfordral och då tyckte jag en kort sekund att det kanske var lite lite pinsamt.
M: Nä?
jag: Så för att inte göra så stor affär av det… du vet, så att alla skulle märka vad jag höll på med och så…
M: Mmm.
jag. Så tänkte jag att jag skulle försöka släta över det lite.
M: Så du låtsades att du hade tagit fram glasögonfordralet med flit? För att läsa något?
jag: Nej! Nej, det vore kanske lite för simpelt.
M: Så klart.
jag: Nej, jag tänkte att det bästa vore om jag istället gjorde så lite som möjligt annorlunda än det normala stiga-på-bussen-förfarandet. För det var rätt mycket folk som skulle på och så, du vet.
M: Mmm. Jag kan se det framför mig.
jag: Så hellre än att hålla på och krångla och ha mig så valde jag den lättaste utvägen.
M: Åh! Gjorde du?
jag: Ja! Du behöver inte låta så förvånat. Jag är vuxen, faktiskt.
M: Så du tog fram busskortet —
jag: Nej. Förstås inte. Jag pep.
M: Du…
jag: Pep. Så här! (piper)
M: För att….
jag: För att alla skulle tro att det var maskinen så klart och släppa ombord mig ändå.
M: Du pep så att det skulle låta som att du höll upp ditt busskort?
jag: Exakt.
M: Så du pep jättehögt i bussen medan du höll upp ditt glasögonfordral mot kortläsaren?
jag: Kortläsaren! Exakt! Det är ju så det heter. Inte pipmojjen.
M: Nej.
jag: Kortläsaren!
M: Och då… då tittade busschauffören…
jag. Nej, inte då. Då tittade ganska mycket folk på mig, och jag skulle bara sätta mig lite när busschauffören…
M: Tittade sådär förundrat och förtjust och…
jag: Nej, han tittade lite irriterat och frågade om jag inte hade ett giltigt färdmedel.
M: Så gör ju ofta folk som är förundrade och förtjusta.
jag: Ja.
M: Och då… då tog du förstås fram ditt busskort?
jag: Ja.
M: Bra.
jag: Eller jag skulle ha gjort det.
M: OK.
jag: Men jag hade liksom råkat ge det till tiggaren.
M: OK.
jag: Så där du vet som man gör. Istället för en tjuga.
M: Mmm.
jag: Och då bad jag bussen vänta.
M: Sådär du vet som man gör.
jag. Ja, och så trängde jag mig ut och bytte busskortet mot tjugan som jag borde ha gett till tiggaren.
M: Mmm. Tittade tiggaren på dig liksom förundrat och — jag glömde vad jag skulle säga.
jag: Och sedan trängde jag mig fram igen och —
M: Du trängde dig förbi kön?
jag: Ja.
M: För att…
jag: Jag glömde liksom att det inte var min tur längre.
M: Och busschauffören…
jag: Han tittade inte på mig just då, för han höll på att ta hand om…
M: En liten tant som du råkat knuffa av bussen när du gick på?
jag: Nej! NEJ! N E J! Det var ju bara en gång sade jag ju. För — jättelängesen.
M: Så han höll på att ta hand om… (paus medan ett visst mummel hörs) Ursäkta, jag hörde inte?
jag: En medelstor tant som jag hade råkat knuffa av bussen när jag gick på.
M: Ah.
jag: Det är en HELT annan sak.
M: Verkligen. Verk-li-gen.
jag. Och sedan pep jag mitt kort – inte mitt bankkort eller något utan mitt riktiga busskort –  och gick och satte mig på min plats.
M: Och då tittade busschauffören—
jag: Han kan ha gjort det.
M: Vadå?
jag: Han kan ha tittat på mig redan då.
M: ”Redan då”.
jag: Ja, för jag såg inte riktigt. För jag var lite upptagen. När jag satte mig lyckades jag liksom trassla in mitt säkerhetsbälte i — du vet hur fullt det alltid är på de där bussarna?
M: Jaaaa.
jag: Så jag satte mig bredvid en lit – en – en person vars utseende och ålder och kön vi kan låta vara onämnt.
M: Men det var i själva verket en liten tant.
jag: Ja
M: Samma lilla tant som du en gång…
jag: Det kan vi inte veta. Det kan ha varit hennes syster.
M: OK.
jag: Hon såg i och för sig lite förskräckt ut.
M: Inte förundrad och förtjust?
jag: Kan ha varit förundrad och förtjust. Jag vet inte, jag hann inte se. För jag var just då rätt upptagen av att jag hade råkat trassla in mitt säkerhetsbälte i hennes..
M: I hennes…?
jag: Handväska.
M: Ah.
jag: Och hon var kanske lite förskräckt.
M: Osannolikt under omständigheterna.
jag: Så hon råkade trycka på nödstoppsknappen.
M: OK.
jag: Nämnde jag att bussen hade börjat gå vid det laget?
M: Nej.
jag: Men det hade den. Och då tryckte hon på nödstopps – eller det kan ha varit jag som råkade komma åt den när jag…
M: OK.
jag: Iallafall så var det då som busschauffören kom bak till oss och frågade vad som hänt och den lilla tanten valde ståplats och busschauffören… ja. Han tittade sådär på mig.
M: Förundrat och förtjust.
jag: Ja.
M: Så där som jag brukar titta på dig.
jag: Ja.
M: Så nu undrar du om jag tror att busschauffören är hemligt förälskad i dig?
jag: Tja.
M: Jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
jag: För att du inte vill oroa mitt känsliga hjärta?
M: …. Typ.
jag. OK. Men jag undrar fortfarande varför folk tittar sådär på mig ibland.
M: Det kan vara ett bevis på att deras vardag är lite tråkig och så. Och att de.. upplever.. eller jag menar – uppskattar att du finns och liksom…
jag: Liksom förljuvar den?
M: Man KAN uttrycka det så.
jag: Men man kan använda andra termer också?
M: Ja.
jag: Jag tror ändå jag nöjer mig med det där ”förljuvar”.
M: Ja, älskling.
jag: Förtjust, förundrat och förljuvar.
M: Ja, älskling.
jag: Nu tittar du sådär på mig igen.
M: För att du förljuvar min tillvaro.
jag: Så du är inte orolig för att jag skulle rymma med busschauffören?
M: Nä. Och… Jag är inte heller orolig för att busschauffören rymmer med dig.
jag: Vad fint älskling.
M: Ja.

Och så läste vi vidare.

Dec 032015
 

12343344_10153236262993837_1346311770_oE, H och jag har köpt julklappar denna vecka. När vi nöjda tittade igenom våra köp på fiket efteråt konstaterade E plötsligen viktig sak.

E: Det är en julklapp som vi inte har köpt!
jag: Det hinner vi nog med ska du se.
E: Nej! Vi måste köpa den nu! Till tiggaren!
jag: Vilken tiggare?
E: Vår tiggare. Vid ICA. Hon som vi brukar ge en lapp till!!
jag: En julklapp till tiggaren… pengar?
E: Nej, inte pengar. Det är så tråkigt. Hon får pengar av många.
H: Inte så många.
E: Nej men hon får pengar i sin kopp. Inte pengar nu. Vi måste hitta på en JULKLAPP! Det är ju jul!
jag: Hmm.
E: Jag vet vad hon vill ha!
H: Vadå?
E: Klistermärken! Så klart!
jag: Klistermärken?
E: Ja, glittriga klistermärken. Med prinsessor kanske? Och änglar? Nej, jag vet precis. Sådana där rosa som har lite glitter längst upp. Med änglar. Änglar som sjunger och dansar ska det vara! På julen!
H: Du menar sådana där som du fick förut?
E: Ja! Inte vanliga änglar ska det vara. De ska sjunga och dansa.
jag: O… K…
E: Och guld och silver! Hon är ju en tjej. Hon borde ha en ängel med kronor och diadem. En sådan där påse med klistermärken, det ska hon få.
jag: O… K…
E: Hon kan sätta dem på sin kopp! Så blir den lite finare! Då blir hon glad!
jag: O… K…
H: Vad är det mamma? Det kan väl E få köpa?
jag: Ja, det kan hon väl men… det gäller ju att ge henne något som är… bättre… att ge henne?
E: Som vadå?
H: JUST DET! Som vadå?
jag: Eh… strumpor till barnen kanske?
E: MEN DET ÄR JU INTE TILL HENNE!
jag: Nej… strumpor till henne?
E: Men folk vill inte ha strumpor hela tiden mamma!
H: Inte jag iallafall. Inte i julklapp iallafall.
E: Folk vill ha GLITTRIGA grejer.
H: Som klistermärken kanske?
E: Exakt.
jag: H…. ska vi ge henne klistermärken?
E: Och kanske en ÖVERRASKNING!
jag: Klistermärken vore nog en överraskning.
E: Kan vi få ge henne det?
jag: Ja, fast kanske… Kanske vi kunde ge henne något som är varmt.
E: Varmt?
jag: Ja, hon kanske fryser. Det är kallt att sitta där.
H: En varm jacka?
jag: Vi kan fixa en varm jacka åt henne. Och vi har ett par kängor i källaren som är ganska varma som ingen använder. Det kanske är hennes storlek, vi kan kolla iallafall.
E: KLISTERMÄRKEN!
H: Men det här blir ett STORT paket, E! Stort!
jag: Vi slår in det jättefint.
E: Och ger det till henne? Jag ger det till henne.
H: Du får ge det till henne.
E: Det KANSKE kan bli lika bra som klistermärken.

Så nu har vi kollat runt och packat ihop varma kläder i allmänhet, och vinterjackor och kängor och varma strumpor i varierande storlekar. Imorgon ska vi slå in det i julpapper och lämna över det.

Imorgon ska hon sitter och tigger vid vårt ICA få reda på att någon tänkte på henne och ville att hon skulle få en julklapp. Imorgon ska godheten få segra, i det lilla. För det är alltid där godhetens segrar vinns. I små gester som gör världen en aning bättre, i ett litet hörn.

Imorgon. Imorgon ger vi årets första julklapp.

Och var inte oroliga, kära vänner. Vi har inte glömt.

I fickan på jackan ligger den – påsen med rosa och glittriga klistermärken.

Och änglarna sjunger och dansar.

 

Dec 022015
 

Vi känner en familj som har ett schema  över vilket barns tur det är att duka bordet inför middagen.

Löjligt, tycker jag. Ett bra försök, i och för sig. Lite gulligt. Men inte vad man behöver i en familj.

Det är ju alldeles för okomplicerat.

De har inte ens börjat fundera på att överväga att tänka sig att påbörja en process som kan leda till ett delmål på vägen till att eventuellt implementera en betaversion av ett förstadium till ett riktigt schema.

DETTA är ett riktigt schema. Ett RIKTIGT schema.

Ett riktigt SCHEMA.

Detta är vårt vinterschema, närmare bestämt, i fyra lättfattliga och okomplicerade nivåer. För byråkratin tar inte ledigt över december. Regelverk har ingen vintervila.

Den mest grundläggande nivån av schemat har vi i ljuständningsschemat. Det är det som utgör utgångspunkten för de andra schemana, ungefär som Grundlagen, ni vet, utgör grunden för vår lag.

Det bestämmer vem som får tända vilket ljus vid vilket tillfälle  under Advent. Det måste ju förstås vara fullständigt rättvist. Alla måste få tända lika många ljus.

Tycker majoriteten.

Det finns även en ortodox skola i familjen som hävdar att det mest rättvisa är att alla får tända lika många tändstickor, så om den första tändstickan man tänder blåses ut på väg mot ljuset övergår ens ljuständarrättigheter för dagen till nästa person på listan. Denna ortodoxa skola har blivit utröstad, eftersom den (jaja, S, då) ständigt blåste ut de andra barnens tändstickor för nöjet att få vara nästa person på ordningen för att tända ljus.

Så.

Fyra adventljus, ett kalenderljus, ett rosa ljus och två tändningstillfällen om dagen (tre per dag på helgen). Vecka 1: Tre ljus att tända, Vecka 2: (O, ljuva vecka två när antalet ljus överensstämmer med antalet barn) Fyra ljus att tända, Vecka 3: Fem ljus att tända och Vecka 4: Sex ljus att tända.

Då trodde ni att det var klart va? Nej. Det är också viktigt vilken ordning man tänder ljus i. Samma person kan ju inte få tända ljus först jämt, då blir det väldigt orättvist mot de andra. Vi behövde ett schema för ljuständningsordning också. Så man är lite beredd.

För det vore ju fullständigt orimligt orättvist, på gränsen till kränkande särbehandling, om man på tisdagsmorgonen får tända det tredje ljuset av tre och sedan när det är ens tur igen framåt lunch på lördag får tända det tredje ljuset av tre igen. Så kan man inte ha det i en civiliserad värld.

Förresten nämnde jag väl att enligt urgammal hävd har vi ett schema i familjen som säger att en ljuständning motsvaras av två ljusutblåsningar.

Och om ni tänkte så här: De HAR inget schema för ljusutblåsning i advent, det har de bara inte. Då tänkte ni fel. För det har vi.

Vi har ljuständningsschema, ljuständningsordningsschema och ljusutblåsningsschema.

Och nu när jag skriver det här inser jag att vi saknar ett ljusutblåsningsordningsschema. Men det tänker jag faktiskt inte berätta för något av barnen. Ibland måste man vara lite wild and crazy.

Men inte för wild and crazy. Det går inte. Hur skulle världen se ut då?

Därför har vi idag nöjet att hälsa ett nytt, och sedan länge efterlängtat, schema välkommet till vår familj: Schemat Över Byteshandel och Utgångspunkter för Förhandling vid Köp av Varor och Tjänster i Samband med Ljuständning.

Så nu kan jag meddela att i vår familj kostar det, om du vill köpa till dig en extra ljuständning, antingen 1 st tömning av kattlåda åt syskon, eller 2 x 10 minuters lån av Minecraft-identitet, eller 4 bitar av ditt lördagsgodis (får väljas av syskon INNAN du själv tagit bit, om bitarna ska tas på slutet av lördagsgodisätningsperioden är det 8 bitar som gäller, skalan varierar under kvällen på ett sätt som fastställs av bilaga 1 till dokumentet.

Ett köp kan också göras som garanterar dig dubbeltändning av ljus (alltså att du köper ljuständning av två syskon samtidigt, så du får tända FLERA LJUS PÅ SAMMA GÅNG, o, ljuva nöje)  och den kan köpas mot 2 kvällars fullständig skötsel av samtliga kattrelaterade jobb (mat, vatten, låda), 1 matning av hund, 1 st godnattsageläsning för lillasyster, eller 10 valda bitar ur lördagsgodispåsen (sammanlagt, gäller båda syskonen)(kan bli så mycket som 20 bitar om bitarna tas senare under kvällen när det bara finns mindre attraktiva bitar kvar att välja på). Man kan också levla upp samtliga syskon i Angry Birds (ett smart alternativ som A har lobbat hårt för, för han är bra på Angry Birds och då får han BÅDE tända ljus och låna de andras mobiltelefoner på samma dag).

Så.

Om du kommer hem till oss någon gång och folk säger ”wow, vad fint era adventsljus brinner” eller möjligen ”Vad är det där för konstigt fullkladdat rutmönster ni har på kylskåpet” så ska ni veta att detta är något som förhandlats, omförhandlats, varit ute på remissrundor och debatterats retoriskt för och emot. Det har demonstrerats, kritiserats, normaliserats, omfördelats och byråkratiserats enligt kunskapskrav, konstnärlighet och kreativt kampanjande.

Och kanske är det här ett bra sätt att lära sina barn om demokratins alla möjligheter för individen att i samverkan med andra påverka sin situation. Kanske är det här ett sätt att visa sin familj hur mycket den demokratiska processen kan stärka oss som familj, som sammanhang, som värld.

Kanske.

Fast det mest troliga är vi är galna.

12315050_10153234704603837_562270914_o
              Tjuvtänt ljus på kvällen när alla sover. Hur många kattlådor måste jag tömma om de kommer på mig?