Charlotte

Fembarnsmamma, med fyra barn. Sörjer Ansgar, men gläds otroligt åt de andra barnen. Har för övrigt en man, en hund, ett jobb och en blogg. Skriver om sorg och glädje, om små saker och stora, om lite och om mycket. Jag är så glad att du hittade hit! Hoppas du trivs.

 

S och E har idag levt i någon slags symbios. De har sökt upp varandra och hört ihop. De har gjort allt tillsammans – han har läst för henne, hon har sjungit för honom. Han har bytt hennes dockas blöja och hon har slitit ut alla hans kläder ur garderoben. De har fnissat och gosat och hittat på egna lekar. ”Vi ÄLSKAR varandra,” har S förklarat lillgammalt. E håller honom hårt i handen när hon gör svåra saker som att gå nerför trappen. Han kommer alltid ihåg att vänta på henne.

I nöd och lust 

Nu har E hittat på ett namn för sig själv. Det är ganska långt från originalet, men logiskt på något sätt. Hon kallar sig själv för ”Bä” (bäbis). Därmed har alla andra bebisar fått byta namn. Igår hette alla små ”bä” idag heter de ”bisch” (andra halvan av ordet). Logik som sagt. There can be only one BÄ.

Idag har det varit mycket ”Bä” – ”Bä atten” sade hon strängt när hon tyckte jag var långsam fram med dricka till maten – ”Bä schåva” när hon blev trött efter maten. ”Bä pappa kommer” när hon såg M:s bil komma hem och ”Bä klaja-fädia-GÅ” när hon, S och A sprang springtävlingar genom hallen här.

Men det finaste uttalandet fick förstås S: ”Bä skita dä” skrek hon och damp ner i S:s knä. Sedan fick vi ha terapisamtal och prata om att hon inte är så duktig på att säga s-ljud. Eller korta I:n. Och att hon ville sitta i hans knä, inte förorena det på något sätt.

 

 

 

Vi skulle ha sportlovsåkt till Fyrishov idag, de stora barnen och jag. Men så blev det inte, de små barnen blev också hemma och vi sitter fast här i huset idag. Det är nämligen helt osannolikt halt på vägarna.

Det är den sortens halka som gör att nättidningar rapporterar fyra avåkningar på en kvart precis utanför vår väg ut på stora vägen, den sortens halka som gör att lastbilar kör 12 km/h, att bussbolaget stänger ner sina bussturer förbi här där vi bor och att mitt facebook är fullt av folk som ”blev hemma idag”. Den sortens halka är det. Då ger man sig inte ut.

Vad gör man då? Ja, till att börja med gråter man, om man är H. Det är eländigt när man tror att man skall få åka badrutschkana hela dagarna att istället vara instängd med småsyskonen. Killarna var nöjda och började wii-a obekymrat men H var ledsen, verkligen ledsen.

Jag föreslog alla typ av pyssel jag kunde komma på och till sist sade jag det viktiga ordet: Ommöblering.

Det visade sig vara ett magiskt ord. Dels torkade tårarna mirakulöst på mindre än två sekunder, och dels kom killarna springande. Ni vet hur det är i gamla Disney-filmer när någon börjar sjunga och fåglar kommer flygande och sätter sig på grenar, bävrar hoppar fram ur sin glänta och bara tittar med stora ögon, ett rådjur står och lyssnar spänt och intresserat – ja, ungefär så var det när killarna kom hoppande från wii-spelet för att lyssna på det underbara ordet ”ommöblering”..

Som mirakel betraktat kan det eventuellt tyckas lite tunt, men you ain’t heard nothing yet. Först nu börjar vi närma oss det magiska: alla stora barn tyckte att det här var bland det roliagste som hänt, alla kategorier. Alla stora barn hoppade in i sina rum och – här kommer det – började städa. För det måste ju vara städat innan man möblerar om.

De städade.

Frivilligt.

På en ledig dag.

Tack snälla halka. 

 

E pratar i och för sig mer och mer, men största delen av hennes kommunikation är icke-verbal. Det här fascinerar de andra barnen – att man kan vara så tydlig med sina önskningar utan att säga något särskilt begripligt.

När vi dukade av efter frukosten imorse så sade A till mig:

-Man kan faktiskt SE på E om hon äter god mat eller äcklig mat. För om hon tycker maten är äcklig, då kastar hon skeden och sedan gör hon så här. (visar genom att dra ihop ögonbrynen och pressa ut läpparna och se allmänt gråtfärdig och irriterad ut)  Men om hon tycker att maten är god, då är hon så lycklig så hon nästan skiner.

Det är sant. Det är det faktiskt. Hon skiner. Och hon glänser.

Valio Päronyoghurt – bäst för huden. 


 

Idag i bilen på väg till skolan utbryter det vanliga bråket mellan grabbarna. ”Han nuddade mig!” ”Men det är ju bara för att du är KONSTIG i huvudet!”

Det ovanliga i dag är att S plötsligt bryter och säger ”Men jag älskar dig och vi är vänner” till sin lillebror som blir så paff att han fullständigt kommer av sig i okvädningsorden och istället leker tyst med sin R2D2-figur hela vägen.

När vi stannar till vid bensinstationen berömmer jag honom för att han kunde avstå från dagens bråk.

-Ja, jag vet, säger han stolt. Jag var väldigt mogen. Jag försöker vara mer som han – ÅH vad heter han, han som vill att alla skall vara sams? Med klänning? Långt hår?

-Tomas diLeva, säger H världsvant medan hon provar att fläta luggen.

-Nej, inte han! skriker S som om han varit en liten och lättkränkt fluga, fångad i den stora spindelns nät, INTE HAN! Du skall jämt säga fel! Jag hatar dig! Fakjo!!!

Sedan vänder han sig till mig och säger med lugn och upphöjd, nästan from röst:

-Jesus, naturligtvis. Det är han som säger att vi skall hålla sams och älska varandra. Det är DET jag gör, det är DET jag håller på med om inte H bara kommer och IRRITERAR mig hela tiden. Fakjo. Jag är typ som JESUS, fakjo.

Of course.

 

Många människor har frågat om jag är stolt över H idag (efter hennes viktiga brev om Hjalmar). Självklart, stolt så att jag håller på att spricka. Stolt över att det hon har skrivit har spridits till många så att folk förhoppningsvis anmäler sig till Tobiasregistret - stolt över att flera redan tagit kontakt med dem – stolt över vad hon kan skriva – stolt över hennes hjärtas godhet. Jag är alltid stolt över henne, liksom över alla barnen, men idag har det brakat iväg till löjliga höjder – vänner och släkt har ringt och velat säga att hon har berört dem, fröknar på skolan har tyckt att hon skrev så fint – ja, det är fånigt så stolt man kan bli över någon som man redan innan var väldigt stolt över.

H själv tar det hela på ett annat sätt. Vi brukar alltid sammanfatta dagen lite när jag stoppar om henne och ikväll så sade jag att jag var stolt över henne, extra stolt för det hon gjort. Hon sken upp.

-Jag är också SÅ stolt mamma! För dels är mina naglar precis lika fina som när jag målade dem – för TRE dagar sedan – och DELS visste jag vad sex gånger fyra var när vi skulle baka på fritids idag.

Det stora och det lilla, det nobla och det nagelkunniga, går hand i hand. Och så skall det väl få vara.

 

H kom till mig häromdagen och berättade att hon hade skrivit ett viktigt brev som jag borde lägga ut på min blogg. Det var, sade hon, det viktigaste brevet hon någonsin skrivit. Det var det också.

Här är det:

Kommer ni ihåg Hj? Jag har skrivit om honom här och här. Det är han som är  Hjalmar (hans mamma tycker det är OK att vi har hans förnamn med här). Sjukdomen han har är leukemi och han behöver, som H säger, få benmärgstransplantation. När man skall få det måste man få benmärg som på något sätt matchar ens egen, jag tror att det är ungefär som blodgrupper fast mycket mer komplicerat med många fler sorter att välja mellan. Man har 25% chans att få en träff på ett helsyskon. Hjalmar har fyra helsyskon och tyvärr funkar ingen av dem som donatorer.

Jag ryser när jag tänker på hur det måste ha känts för föräldrarna. Fyra syskon, ingen som matchade. Hur känner man då? Hur hanterar man det? Från att ha varit något som – FÖRHOPPNINGSVIS! – kan lösas inom familjen, så blir det ett helt annat typ av problem. Ett större. Plötsligt blir man beroende av andra människors hjälp, av andra människors hjärtegodhet. För det går att gå utanför familjen, det går att ge till någon man inte är släkt med. Man kan matcha ändå.

Då finns det benmärgstransplantationsregister – i Sverige finns Tobias-registret.

Det var när vi berättade för H att man måste vara 18 år för att vara med där, för att kolla om ens benmärg kan hjälpa Hjalmar, som hon skrev det här brevet. OK, hon kunde inte ge sin benmärg som hon hade tänkt – utan att ens veta vad benmärg är  - men hon kunde göra något. Hon vet att folk läser min blogg. Hon kom på något hon kunde göra.

Om man är 18-35 år är proceduren för att komma med i registret (och därmed eventuellt kunna bli givare till den som man matchar) gratis, läs här. En hälsodeklaration och ett blodprov är vad som krävs.

Om man tillhör de människor som inte får vara med i registret, kan man ändå göra något.

-Länka till det här inlägget?
-Gör ett eget blogginlägg och länka till Tobiasregistret?
-Skriv ut en av sidorna på Tobiasregistret och sätt upp på anslagstavlan påditt jobb?
-Tipsa friska 18-35-åringar om vilken insats de kan göra om de går med.
-Dela länken hit på facebook?

Vi blir så tacksamma för alla som vill hjälpa. Kanske är just du, som H skriver, rätt person att donera benmärg till en åttaåring, en glad en med ett härligt skratt.

Kanske är någon av dina vänner det?

Om du trycker på gilla-knappen nedanför det här inlägget så syns det för alla dina facebookkontakter att du ”gillar” det – alla kan se länken hit – kanske är någon rätt matchning för Hjalmar – eller för någon annan som behöver få en benmärgstransplantation. Gilla-knappen ligger längst ner i inlägget, nedanför ”Random Posts”.

 

 

A och S spelar spel.

Mot S:s låtsaskompisar.

A:s låtsaskompisar har de redan besegrat.

Det är tydligen någon slags turnering.

 

 

Jag hoppas förstås att verkligheten vinner över låtsasvärlden. Så att det inte blir precis som i Melodifestivalen.

 

Allvarligt. Ranelid. Final.

Vi tittar på varandra.

M: Men. Hur tänkte de?
H: Varför tog de inte någon som var snygg?
A: Och som sjöng?
jag: Och som inte anstränger sig för att uppfinna nya klyschor?

S: Jag tycker han var ganska bra faktiskt.

Det är då man hör dunsen. Den fyrdubbla dunsen av våra hakor som träffar golvet.

Nu blir jag ju tvungen att stanna uppe hela natten och fundera över S personlighet och hur den formades. Eller så lugnar jag mig och använder frasen ”Ranelid ligger på en sjuårings nivå” som tröstande maniskt mantra.

 

Vi har några saker som vi vill påminna om inför den stora veckostädningen. Det är visserligen mest sådant som gäller vår familj men kanske kan den vara till nytta för andra?

Jag påminner till exempel alltid mig själv om att veckostädningen bara är en liten del av det vi gör tillsammans som familj och därför behöver man inte räkna den som en katastrof utan bara som en sådan där rutingrej som ingen gillar. Jag påminner också mig själv om att det bara är en begränsad tid. Det är roligare när det är fint hemma. Jag påminner mig själv om det ganska ofta faktiskt, man kan nästan säga att det är som ett mantra. Eller ett maniskt beteende.

Här är några av de saker jag påminner de andra om:

Det stämmer att det förflyttning av schackpjäser på ett bräde är ett slags logiskt, schematiskt arbete som bringar ordning istället för kaos. Men det räknas tyvärr inte som städning. (S)

Det är jätteroligt att du gillar dammsugaren. Verkligen jätteroligt. Men ibland behöver vi få använda den också. (E)

Jo, jag håller på sätt och vis med om att det blir finare inne på ditt rum om du har en vacker frisyr. Men ändå räcker inte det, man måste plocka upp grejer från golvet också. (H)

Det är faktiskt städning att organisera och korsreferensa sina – mina- VÅRA familjefoton på datorn. Jätteviktig städning som måste göras idag. Men våttorka så länge du. (M)

Ja, jag förstår om du vill samla på något, många gör ju det. Och det är verkligen ett roligt och intressant val att samla just dammråttor. Men jag vill att du gör det under sängen som alla andra, INTE på en särskild hylla i bokhyllan. Inte ens om den hyllan kommer efter C och före E. (A)

 

 

Så här kan det gå till när E kommer hem från dagis.

Hon röjer runt i huset, leker eventuellt lite med någon som gör något intressant. Sedan kommer hon ut i köket till den som lagar mat. Hon tittar på ett tag. Sedan föds en särskild glimt i hennes ögon. Hon går fram till en kökslåda, tar fram en sked – pekar på ett skåp. ”DÄ!” Där är min yoghurtskål. När hon har fått fram den är det några andra riktningar att peka i: kylskåpet (yoghurt), diskstället (haklapp), skafferiet (müsli) och på en av hennes muggar. Den skall fyllas med mjölk,  vilket hon tydligt pekar ut.

Sedan mumsar hon nöjt medan man sitter där och skär grönsaker. Hon pekar på intressanta saker, en fågel som H gjort som hänger i taket: ”ka-kaa dä” och kanske lite på vår hund ”Ellee dä”  - ”Ja, Elis är där” ”Ellee äta?” ”Nej, han äter sen” –  ”Ellee vännnnnta” – ”ja, han väntar på att du skall tappa mat som han kan äta upp”. Det kan hända annat spännande också, kanske en kylskåpsmagnet ramlar från kylen, till exempel. ”Ojojojoj, ramla dä” – ”Ja kylskåpsmagneten trillade ner” – ”Illa ajaj” – ”nej, jag tror inte att det gör ont på kylskåpsmagneten” – ”Onnnnnt – fffffff (ljud som när man blåser på sår)”

När yoghurten och müslin är slut kräver hon mer, och om det man skär är rött vill hon ha det. Det spelar förstås ingen roll att jag vet att hon inte gillar paprika, eftersom det viktiga här är att det är rött. Rött måste vara gott. Om den första biten röd paprika inte är god (det är den aldrig) så är förmodligen nästa bit den som smakar sådär underbart rött. OK, inte den heller, men nästa är förmodligen rätt.

Det är märkligt det där, någon slags genetisk programmering kanske? Alla mina barn har iallafall haft den här uppfattningen att rött måste vara gott.

I vilket fall som helst, ikväll låg det hamburgarbröd på köksbordet, eftersom vi skulle äta hemgjorda hamburgare. De såg väldigt goda ut så E pekade till sig en underdel. När hon fick den blev hon besviken, något saknades. ”Vad vill du ha då?” – ”Mörr” – ”Förlåt?” – ”Mörr!” Jag testade smör. Japp, det var det hon ville ha. Hon äter snabbt upp, kränger av sig haklappen, ner från stolen och bär nogsamt bort mugg och fat till diskbänken (hon är det enda av våra barn som aldrig glömmer att duka av).

Sedan har E ätit klart och därmed frigjort tid vid själva middagen då hon istället för att äta kan sitta och kasta bestick och brödkorgar och grejer omkring sig. Hon är verkligen en väldigt praktisk själ.

 

Blogglista.se Bloggparaden Blogifer Blog Toplist Personligt Föräldraskap bloggar Topplista Reggad på Commo.se Personligt 1000länkar.com - gratis länkkatalog Twingly BlogRank bloggping Barnsajten.com - Mycket om och för barnen RSS/Ping Bloggar av mammor och gravida bloglovin
© 2011 Ansgars syskon Suffusion theme by Sayontan Sinha