E har hittat en liten sten som inte sitter ihop med sin mammasten längre. Den lilla stenen saknar mammastenen.
E har bestämt sig för att hitta stenens mamma. Någonstans. På något sätt. Om hon så skall leta igenom alla gårdens stenar.
Jag förutspår en lång och tråkig kväll.
En stentrist kväll faktiskt.
Igår skrev jag på facebook att jag skulle gå ner i tvättstugan (japp! Jag är en sådan människa som skriver statusuppdateringar om livets mest väsentliga aspekter). Genast fick jag svar från många kompisar som ville att jag skulle ta hand om deras tvätt också.
En varm känsla spred sig i min kropp när jag försökte tänka mig en verklighet där man kunde tvätta kläder virtuellt. Åt varandra. På nätet. Genom en knapptryckning. Då kommer facebook att komma med nya spännande spel som ”Laundryville” där man behöver köpa tvättmedel och stryka linnen och stärka volanger och – ja, ni fattar. Så det står härliga till.
Sedan tänkte jag ett varv till och fick en aha-upplevelse. Jag insåg att i den sköna nya världen kanske till och med strumpsorteringen kan skötas via datorer.
Jag tror ni förstår hur det kändes. Känslan i magen. Hur hjärnan spinner fritt. Hur det instinktivt rycker till i händerna. Hur man fullständigt övermannas.
Och så.
Nej.
Vi måste stoppa den utvecklingen.
Tekniken kan vara farlig också. Det vet alla.
Datorer kommer aldrig att klara av artistiska intuitiva konster som strumpsortering.
H är hos mina föräldrar en vecka. Utan mig.
Det är så fint.
Det första egna sommaräventyret. Det är samma barndomsminnen som jag har från samma ställe där jag tillbringade många ljuva stunder av min barndoms somrar och – hör jag på hennes röst i telefonen – en ljuvlig känsla av att få vara enda barnet.
Så för mig är det både en smak av min barndom (en underlig känsla av ubikvitet eftersom jag förblir ett barn i mina minnen och nu är jag inte där – i min barndom – medan mitt barn är) och av framtiden: jag utan henne. Hon på ett annat ställe.
Så här går våra telefonsamtal.
jag: Hej gumman!
H: Hej mamma.
jag: Vad gör du?
H: Jag cyklar och badar med morfar/går på stan med mormor/är i Bräckboden/skall kolla på film med mormor/etc.
jag: Åh vad roligt! Är allt bra?
H: Ja allt är JÄTTEBRA!
jag: Vad kul!
H: Hejdå!
jag: Men… vänta… jag ville ju säga att…
Men då har hon redan lagt på. Och egentligen vill jag inte säga det för det är hennes sommar – hennes liv – hennes rättighet att bara njuta. Men i mitt liv trängs uttrycken i min mun:
-Jag saknar dig! Jag saknar dig hela dagen. På morgonen när jag inte väcker dig och vid frukost när jag inte tjatar på dig och vid resan till skolan när jag inte lyssnar på Justin Bieber på din spotify och vid nattningen när jag inte läser saga för dig och på natten när jag inte går in och tittar på dig och — och jag hoppas att du har jätteroligt förstås och njuter varje stund. Och så saknar jag dig. Och jag vet att det här är ett sådär mysigt somrigt perfekt sommarlov för dig. Och så saknar jag dig. Och så hoppas jag att det du gör nu luktar som det gjorde i min barndom och känns som det gjorde i min barndom och låter som det gjorde i min barndom och så hoppas jag att du saknar mig. Och jag saknar dig förresten.
Men jag gör inte det. Jag säger inte det.
Och så finns det en sak till.
En sak till som jag verkligen verkligen inte säger.
Vad jag från djupet av mitt innersta hjärta låter bli att säga.
Vad jag inte ens vill säga.
Och vad hon absolut inte vill höra.
Är.
OK. Nu får ni veta det. Här kommer det. En mors hemlighet:
Jagstädadedittrum.
Oops. Jag bara råkade.
Idag är det svärmors dödsdag. Det var sex år sedan och fortfarande saknar jag henne.
Min svärmor var så full av respekt för andra människors integritet att hon aldrig trängde sig på och aldrig tog för sig om det inte var väldigt tydligt att hon var välkommen att göra det. Hon skulle inte ha gillat att ett helt blogginlägg handlade om henne. ”Du har väl annat att skriva om” kan jag se henne säga. ”Intressantare saker.”
Men idag får det handla om henne ändå.
Hon hade en mycket speciell typ av styrka. Hon verkade formbar och mjuk men när det väl gällde hade hon en hårdhet som skyddade dem hon höll närmast sig. Hon var som gips på det sättet.
På hennes begravning sade prästen att ett bra sätt att på något sätt låta henne leva vidare var att utgå från hennes bästa egenskaper och försöka göra dem till sina egna. Något av den där respekten skulle jag vilja ha som en av mina egenskaper (det där andra jag pratade om – det där att inte tränga sig på och kräva uppmärksamhet – det tror jag ligger helt utanför min förmåga). Gipsigheten. Men det finns en sak till.
Min svärmor var en skapande själ. Allt hon gjorde blev vackert och genomtänkt. En av de saker hon gjorde var att hon broderade blommor på sina kläder när hon hade spillt på dem så att det blev sådana där fläckar som inte gick bort.
Förstår ni hur bra det är?
För det första: hon spillde på sina kläder. Det blev fläckar. Jag älskar människor som gör det eftersom jag gör det och jag får en känsla av kollegialitet varje gång jag träffar någon annan som gör det.
För det andra: när hon tvättat dem och det inte gick bort så slängde hon inte kläderna. Hon räddade dem.
För det tredje: Hon räddade dem genom att brodera på dem. Blommor. Eller roliga squidlimonger – små figurer bara. Visst är det underbart?
Istället för att plagget blev fulare när hon spillde blev det alltså vackrare. Personligare. Roligare.
Den egenskapen skall jag göra till min.
När något av livets obehag spiller på mig så skall jag försöka brodera på fläcken så att min erfarenhet inte skall göra mig illa. Istället skall ”fläckarna” jag får bli en ursäkt för kreativitet – en kreativitet som skall göra livet vackrare och personligare och roligare.
Och då skall jag tänka på min svärmor och på hur hon vände vardagliga småtristesser till konstnärsskap och färggrann prakt.
Idag är det vår elvaåriga bröllopsdag så ikväll skall vi fira. Det svåraste är ju förstås att utse en värdig present till M. Det finns alldeles för mycket bra saker att välja bland. 
M: Och då…..bubbel bubbel… Volvo BM… babbel babbel… differentialspärr…bibbel bibbel… Massey-Ferguson… bobbel bobbel… ihopbunden med snöre… bäbbel bäbbel… hästkrafter… bebbel bebbel… hitchkrok…
jag: Mm.
M: Men jag sade… lyssnar du på vad jag säger?
jag: Ja jag blev bara… distraherad när jag tänkte på… vilket under av hantverksskicklighet och… öh… gediget… lantbrukskunnande… som… öh… hitchkroken är.
M: (påtagligt lättad) Ja! Där sade du ett sanningens ord! Verkligen!
jag: (ännu mer påtagligt lättad) Vilken tur då.
M: Men iallafall vad tycker du om det?
jag: Om…
M: Om hela den här komplicerade frågeställningen om traktorhytten.
jag: Jag tycker nog att… hm. Det är svårt.
M: Ja jag vet. Jättesvårt.
jag: Jag tycker att det… beror på… ehmm… årsmodellen.
M: Men så kan man ju inte säga!
jag: Nehej. OK. Då beror det på… ehmm… kraftuttagets… öh… placering.
M: Men! Har du överhuvudtaget lyssnat?
jag: Ja men jag lyssnar. Men det är så komplicerat med allting.
M: Men jag vet inte hur många kvällar jag har suttit här och pratat om alla saker man måste fundera över när det gäller hytten.
jag: Arton.
M: Arton?
jag: Arton kvällar. Sedan påsk alltså. Om traktorhyttar alltså.
M: Har jag?
jag: Ja.
M: Och du har ändå inte lärt -
jag: Men du lyssnar ju inte när jag pratar om grejer.
M: Men de grejerna handlar ju inte om traktorer!
jag: Du missade hela mitt jätteroliga skämt om Martin Luthers fru!
M: Men! Det handlade inte om traktorer!
jag: Nä. Men lite om städning. På sätt och vis. I överförd bemärkelse.
M: Jag lyssnar instinktivt på grejer om städning.
jag: Ja jag vet. Och jag lyssnar instinktivt på grejer som är skämt och kanske lite roliga och inte innehåller ordet ”differentialspärr”.
M: Men det är ju nästan omöjliga villkor att uppfylla.
jag: Jag vet hur det är. Försök själv hitta samtalsämnen när det bara finns två aptråkiga kategorier att välja på.
M: Jag VET! Det är SKITSVÅRT när man bara får uppmärksamhet om man pratar på ett visst sätt.
jag: Tell me about it.
H: (kommer in) Vad pratar ni om?
jag: Vi diskuterar vem av oss som har mest fog för att inte lyssna när den andra pratar.
M: Och så säger vi hur jobbigt det är att försöka hitta på samtalsämnen som gör att den andra lyssnar.
H: Eh… ok. Det är… bra att man kommunicerar med varandra när man är ett par. Det har jag läst i en Sune-bok.
jag: Då är vi ännu bättre. Vi kommunicerar om att vi aldrig kommunicerar.
M: Just det! Det är för de riktigt skickliga paren det.
jag: Elitnivån direkt liksom.
M: Men det har krävt jobb och uthållighet att komma hit.
jag: Japp. I början bara lyssnade vi på varandra jämt jämt. Astrist men man var ju nybörjare på den tiden.
M: Men nu! Med slit och träning och målmedvetenhet har vi tagit oss hit där vi är idag.
jag: Total ouppmärksamhet.
M: HELA TIDEN!
jag: The masters.
M: Of the universe. (vi ler mot varandra och segerkramas)
H: Eh… ok. Visst. Glöm att jag frågade.
jag. Vad sade du tjejen?
H: Jag bara… äsch. Ni lyssnar ju liksom inte…
M&jag: Exakt! (vi high-fivar varandra)
Idag fick E ett vredesutbrott mitt i en dörröppning.
En dörröppning som ett fyrtiotal personer i 80+-åldern var på väg ut genom.
Man kan säga att hon stoppade upp trafiken rätt rejält. Och hon påverkade inte bara trafiken. Hon påverkade humöret också.
Hallen där alla stod och väntade fylldes av glada skratt och leenden av vuxet samförstånd. Jag har faktiskt aldrig sett så många glada människor som föddes på 1930-talet i ett och samma rum.
Dessutom var de glada på exakt samma sätt allihopa. Det är något märkligt över det där med många människor som skrattar på samma sätt. En spontant uppkommen feeling och gemensam för en hel grupp. Samma skratt. Samma leende. Samma känsla.
Och jag visste vad det betydde. Jag visste så väl vad det betydde.
Det betydde (och det betydde med emfas) – jag tror att detta är en ordagrann översättning - ”vi är så glada att vi inte har treåringar”.
Jag för min personliga del är glad att jag har en. Fast det blir stopp i dörröppningar ibland.
A: Mamma vad har du skrivit där?
jag: På min blogg om vår diskussion igår om att göra bort sig.
A: Läs upp.
jag: (läser upp)
A: Mamma vad betyder maniskt?
jag: (förklarar)
A: Men mamma. Det där när jag sade att du var helt normal… jag sade inte alls det sådär maniskt.
jag: Nähä. Men det kändes så.
A: Mamma jag sade det med min hypnosröst. Har du glömt att jag har en hypnosröst?
jag: Ja. Förlåt. Det hade jag glömt.
A: Så du blev en helt normal mamma när jag sade så. För du blev hypnotiserad.
jag: Så det är därför jag har varit så normal idag?
A: (tänker)
jag: Det var ju snällt.
A: (tänker)
jag: Alltså att du ville att jag skulle -
A: OK mamma. Det kanske inte kan funka varje gång. Hmm. Du kanske måste se mig djupt in i ögonen…
Och som en direkt följd av detta har min son som vid upprepade tillfällen idag bett mig se honom djupt in i ögonen. Jag vägrade naturligtvis varje gång. Man vill ju inte hypnotiseras till att rätta in sig i ledet. Så han började komma med allt mer flippade undanflykter. Det började med rena uppmaningar men det har också förekommit små dikter och utlovade trollerikonster och rent och skärt lurendrejeri. Min favorit var den poetiska varianten: ”Mamma om du tittar i mina ögon kan du se SANNINGEN speglad i min blick. Det har en av mina fröknar sagt.”
Vi har dragit igenom ett tiotal varianter eller fler.
Så.
Min genomtänkta och fullständigt oreviderade åsikt är ändå att det där ordet ”manisk” har visst fog för sig.
A: Mamma jag är lite orolig för imorgon när vi skall sjunga inför alla.
jag: På avslutningen.
A: Ja. Tänk om jag gör fel.
jag: Det gör inget.
A: Men tänk om alla tycker att jag gör bort mig!
jag: Hm.
A: Jag vill inte vara pinsam.
jag: Men – ok. Jag har en lösning.
A: Vad?
jag: Om du gör fel så kan jag vara så enormt pinsam att alla glömmer din pinsamhet.
A: Hm.
jag. Jag kan ha en stor rosa hatt med flor och åsneöron. Och dansa hambo. Och sjunga! Jag kan sjunga… We shall overcome. Och dansa hambo till.
A: Men… då är ju du pinsam.
jag: Ja! Så enormt otroligt extraordinärt pinsam att alla måste glömma allt annat för min jättestora jättepinsamma pinsamhet.
A: Men… så kan du ju inte göra!
ag: Alla kommer att glömma att du gjorde fel när ni sjöng.
A: Ja i och för sig. Men det kanske inte är det värsta som kan hända.
jag: För att min pinsamhet skulle vara mer pinsam?
A: Ja! Du skulle ju göra bort mig!
jag: Nej mig.
A: Men alla vet att du är min mamma.
jag: Hm. Jag tänkte inte på det. Kanske om jag har en lösmustasch också.
A: Mamma.
jag: Jag försöker bara hjälpa till.
A: Mamma. Om du verkligen vill hjälpa mig kan du kanske bränna den där rosa hatten med flor och åsneöron.
jag: Men. OK. Jag har ingen sådan hatt. Jag sade bara det för att visa att det kanske inte är så allvarligt om man gör fel när man sjunger. Att det finns värre saker liksom.
A: Och att du är de värre sakerna?
jag: A mom’s gotta do what a mom’s gotta do.
A: OK.
jag: Är du fortfarande orolig för att sjunga fel?
A: Nä.
jag: Vad bra.
A: För jag kommer att koncentrera mig totalt. För OM jag gör fel kommer du att hitta på något. Jag vet det. Så därför kommer jag inte att göra fel.
jag: Nu känner jag mig plötsligt som en sådan där jobbig mamma som alltid gör allt för att hennes barn skall lyckas med allting.
A: (tittar på mig noga) Nej. Mamma. Du. Är. Ingen. Jobbig. Mamma. Alls. Verkligen. Inte.
jag: OK.
A: Du är en helt normal mamma. En helt normal. En helt normal mamma. Alldeles normal. En helt normal mamma. HELT normal. En helt normal jättenormal typisk vanlig mamma. HELT normal. HEEEEEELT normal. (fadeout medan han fortsätter att upprepa detta för sig själv på det mest maniska sätt)
M och jag lagar mat när S kommer in i köket.
S: ÅH! Ni har gjort det! Äntligen! Ni har satt upp flugpapper överallt!
jag: Ja det började bli många flugor.
S: Men åh! Jag är så glad!
jag: Ja det skall bli skönt att bli av med lite flugor.
S: Jag måste gå och hämta min penna!
jag: ?
S: Jag har längtat så mycket efter att föra lite statistik! Nu kan jag äntligen göra det. Jag skall skriva upp i min bok alla flugor som fastnar. Så kan vi se vilket flugpapper som fångar flest flugor. Så kan vi liksom hålla koll på hur det går för de olika flugfångarställena. Jag skall ha en sida för varje hänggrej. Två i köket och en i vardagsrummet… Tio flugor på en i köket och sexton på den andra… fem i vardagsrummet… så…
jag: OK.
S: Och så kan vi låta den boken ligga framme så varje gång man går in i ett rum kan man räkna hur många nya flugor som sitter fast och så kan man göra ett streck för varje.
jag: O… K…
S: Och så förstås en ny sida för varje dag. Så vi kan titta tillbaka och jämföra.
jag: O…… K……
S: Och så kan vi jämföra med till exempel vädret. Vore det inte jättespännande om det fångades fler flugor i vardagsrummet på regniga dagar? Jättespännande!
M: Och vad som verkligen vore kul? Ifall vi upptäckte att det var olika på morgonen och eftermiddagen!
S: För då kan vi gissa att flugorna gillar att bli fångade i vardagsrummet på kvällarna och i köket på morgnarna!
M: DET vore coolt!
(jag måste ha givit ifrån mig något slags ljud – förmodligen ett ljud av själanöd och förskräckelse – för de stannar båda upp och tittar på mig. De tittar på varandra. På mig igen. På varandra igen.)
S: Och så kunde vi ha en sida i anteckningsboken där vi skriver upp ett streck för varje gång som vi pratar om statistik och mamma gör precis den där speciella minen.
M: Ja!
S: High five!
| © 2013 Ansgars syskon Kontakt: admin@ansgarssyskon.se | Suffusion theme by Sayontan Sinha |