Dec 102015
 

Regler för mammor till tolvåringar

1. Mammor äga – och detta kan inte nog betonas – icke rätten att svänga sig med ungdomliga uttryck såsom ”LOL” eller ”OMG” eller ens ”typ”. Mammor ska vara väl medvetna om sin åldersstigenhet och på lämpligt sätt avpassa såväl språkbruk som klädsel efter sina gråa hår.

2.Tolvåringar har full insyn i, och full kontroll över, mammans mobil.

3. Regel 2 är endast tillämplig åt det hållet, det motsatta är inte tillåtet. Det finns inga omständigheter under vilka det skulle betraktas som ok för mamman att ha insyn i eller kontroll över tolvåringens mobil.

4. Undantag från regel 2: Mamman har rätt att köpa en ny iPhone 6s+++ åt tolvåringen närhelst hon så vill.

5. I regel 4 ska orden ”har rätt att… närhelst hon vill” förstås som, tolkas som och verkställas som ”måste… i julklapp”.

6.  Innehållet i Harry Potter-böckerna är juridiskt bindande och jämställt med Sveriges grundlag såsom ett dokument som ger besked om allt som är viktigt och guidar oss alla genom livet.

7. Varje brott mot regel 6 är att betrakta såsom flagrant hädelse och bestraffas med himlande ögon, fnysningar, eller/och avfärdande kroppsspråk.

8. Mammor ska betrakta det som stora privilegier om tolvåringen finner skäl att le mot eller/och prata med dem. Mammor ska därvidlag bli lite varma i hjärtat och milda i blicken och tillåts vid dessa tillfällen dra sig till minnes yngre dagar när tolvåringen var en femåring och ibland kramade mammorna. När mammorna minns det blir blickarna ännu mjukare och mammorna anmodas i dessa lägen avstå från att berätta dessa minnen högt.

9. Jag menar allvarligt, vem som helst skulle ju kunna stå och lyssna. OMG.

10. Nej, just ja. OMG = Brott mot regel 1. Oops. Eller snarare: LOL!

Dec 092015
 

Eftersom den moderna människan har en tendens att rusa fram i en slags bländande nublirdetjulklappar, måstegöraklartpåjobbet, ojvardetjagsomskullehasetttillattdetblevsnö, skaviskickajulkortiår, immapåglasögonenavrenochskärstyrfart-tillvaro i december och den här bloggen vill vara en stöttepelare för alla de människor på nätet som älskar älgpoesi, är dagens lucka en älgdikt med en moral. Moralen är, som alla goda moraler, väldigt enkel: Var stillsam som en älg denna helg.

Den gör sig förstås bäst om man i bakhuvudet hör musiken som sjunger Sankta Lucia.

Natten går tunga fjät
Det gör ock älgen
Med lugnt och värdigt sätt
Sävlig som sälgen
Du som en krona bär
Värdigt du lomar när
Sakta du ilar
Sakta du ilar

Alls ingen fartraket
Går som i dimma
Lugnt vid ditt älgstaket
I skymningstimma
Du av konungslig ätt
Giv mig ditt lugna sätt
Ack vad du vilar
Ack vad du vilar

Stressen ska flykta snart
Ur jordens dalar
Nu älgen ger ett smart
Tips, hör han talar
Ute är mörkt och kallt
Halkan finns överallt
Blanka små isar
Blanka små isar

Smygande varje steg
Sömngångarfarten
Sölig är älgens väg
Långsam från starten
När jag går lusse snart
Ge mig din sussefart
Vanka, du fria
Vanka, du fria

Dec 072015
 

Så december är stressigt och regnigt och stormigt och det kan vara lätt att bli lite less mitt i alla förberedelser och jobbgrejer och annat. När adventsluckor inte tycks öppnas så mycket för en, som att slå igen om en. Då kan det vara så väl att man har en person i sin närhet som har en förmåga att se det goda i det lilla.

S: Du vet när katten klöste mig häromdagen? Jag blev ledsen först, men nu blev jag glad.
jag: Det var… oväntat.
S: Ja, men jag kom på en sak som gjorde mig så glad.
jag: En sak med att katten klöste dig?
S: Japp!
jag: En GLAD sak med att katten klöste dig?
S: Ja!
jag: Vadå?
S: Den klöste en smiley!
jag: Eh…
S: (visar)12351284_10153243088303837_1929923628_n
S: Ser du, ögonen ovanför och så en mun. En smiley!
jag: Jag ser. Det är… en smiley.
S: Ett meddelande från min katt! För att han älskar mig.
jag: En tatuering liksom. Kattkärlek.
S: Ja!
jag: Bara en sak…
S: Vad?
jag: Det är inte en sådan väldigt glad smiley.
S: Nej.
jag: En ganska ledsen smiley skulle man nästan kunna säga.
S: Det är sant. (ser lite ledsen ut själv)
jag: Sorry.
S: Det gör inget. (tänker)
jag: Jo, förlåt om jag förstörde själva det roliga med att bli riven av katten.
S: Det gjorde du inte! (tänker)
jag: Det var ju skönt.
S: (har tänkt klart) Det gjorde inget alls! Du gjorde det bara BÄTTRE!
jag: O… K…
S: Jo! På riktigt! För det var faktiskt en sak som bekymrade mig lite grann, hur katten skulle kunna vilja göra en glad smiley på mig när det gjorde ont på mig.
jag: OK.
S: Men nu ser jag ju att den gjorde en ledsen smiley: Han ville säga ”förlåt att jag gjorde dig illa!”
jag: OK.
S: Det är ju LYSANDE!
jag: Verkligen väldigt begåvat.
S: För han älskar mig! Verkligen!
jag: Fint.
S: Det är fint. Kattkärlek.
jag: Mmm.
S: Underbart faktiskt.
jag: Jag älskar dig också. Och jag kommer inte att riva dig.
S: Men det gör inget mamma. Jag är glad ändå.

Och det är han ju.
12348617_10153243105903837_44665354_n

Dec 062015
 

12325237_10153241283123837_2106505548_n

Vi träffade en liten bebiskusin idag.

E älskar alla kusiner och kanske särskilt bebiskusiner. Och A älskar alla bebisar och kanske särskilt bebiskusiner.

Så han hade goda chanser att bli omhuldad, den lilla kusinen.

Och när vi åkte hem, förklarade A för mig:

A: Du vet hur mycket jag älskar Lego?
jag: Så klart.
A: Jag älskar bebiskusinen nästan lika mycket. Kanske mer än…
jag: Mer än Lego?
A: Mer än nästan lika mycket. Nästan mer än nästan lika mycket.
jag: OK.
A: Du fattar vad det betyder va?
jag: Lika mycket som…
A: Nästan mer än lika mycket som.
jag. Oj, det var mycket, det.
A: Det är konstigt, kanske va? För han är ju bara en bebis. Kan inte ens prata.
jag: Men söt.
A: (nickar emfatiskt) JA! Jag älskar honom, förstår du. Och jag tror att han älskar mig. Och han är liten och gullig.
jag: Det är han verkligen.
A: Och vi blir världens bästa kompisar när han blir klar.
jag: När han blir klar med vadå?
A: Du vet, med att prata och gå och sånt. Så att man kan göra Lego med honom. För jag ser att han är en sådan som kan göra Lego. Inte nu förstås. Men sedan.
jag: När han blir större, och kan mer?
A: Ja och jag ska lära honom Minecraft också, när den dagen kommer. Det kommer inte mammor och pappor och så att göra för de är för gamla. Så det är bra med en storkusin som kan.
jag: Ja, så klart.
A: Och sedan när jag blir gammal och får barn som måste lära sig det som liksom är Minecraft då, du vet, det där nya som kommer i framtiden – det som jag är för gammal för att lära mina barn – då kan den här lilla bebiskusinen vara så stor att han kan det, helt plötsligt.
jag: Vilken tur.
A: Ja! För annars skulle aldrig mina barn lära sig nånting!
jag: Nja. Eller jo, kanske. För att kanske deras farmor till exempel —
A: Mamma! Det är ju du som blir deras farmor!
jag: Ja.
A: Du kan ju inte ens bygga hus på Minecraft.
jag: Joho. Om du hjälper mig.
A: Ja, men det kommer ju inte att hjälpa mina barn ett enda dugg.
jag: Men jag kanske kan… andra viktiga saker… läsa sagor och  — jag lärde ju dig Room Escape.
A: Mamma.
jag: Ja.
A: Om mina barn någonsin är instängda i ett rum i ett dataspel och måste ta sig ut genom att typ titta bakom tavlor, då kan de ringa dig.
jag: Bra.
A: Och i alla andra lägen får de ringa min bebiskusin.
jag: OK.
A: För jag älskar honom. För han kommer att kunna ALLT.
jag: Ja.
A: För att jag kommer att lära honom allt.
jag: Men det var ju bara Minecraft och sånt.
A: Ja, men det finns ett ännu bättre steg. Ett som är för framtiden. Jag kommer också att lära honom allt om hur man liksom förstår andra saker än de sakerna som man har lärt sig, bara för att man har lärt sig de första sakerna så kan man liksom förstå idén med andra saker. Förstår du?
jag: Ungefär.
A: Men inte riktigt?
jag: Nej, inte riktigt.
A: För att jag inte har lärt dig att förstå idéerna som inte har kommit genom att använda sig av saker du kan.
jag: OK.
A: Och jag tänker inte lära dig det heller.
jag: Va? Hur ska jag klara mig då?
A: Jag kan tyvärr inte lägga tid på dig. För jag ska lära bebiskusinen. Så han kommer att kunna.
jag: Jag kanske kan fråga honom då.
A: (tittar på mig som att jag är en idiot)
jag: Men alltså, om du inte vill lära mig. Jag kanske kan fråga honom då?
A: Men mamma, han är ju bara en bebis. Han kan inte ens prata.

Dec 042015
 

M och jag sitter vid varsin dator, jag för att dammsuga Facebook på dagens skörd av spänning och äventyr, och M för att se om det har kommit några nya rön om höns på sistone (saker som män behöver lära sig: Det kommer inte nya rön om höns. Höns är nämligen fåglar. De är sig lika från sekel till sekel, från år till år, från generation till generation. saker som män inte behöver lära sig: Fruar är möjligen också sig lika från tid till annan).

Ungefär så här.

jag: Det hände en väldigt konstig sak när jag skulle kliva på bussen idag.
M: (suckar)
jag: Vill du inte höra vad det var?
M: Råkade du knuffa av någon igen?
jag: Nej! Nej. Det var bara en enda gång för flera å- måna- ve- da— för länge sen.
M: Vad hände då?
jag: Busschauffören liksom tittade på mig. Så här. (demonstrerar)
M: OK.
jag: Intressant va?
M: Jätte. Jätteintressant.
jag: Ja, för du brukar också titta på mig sådär.
M: OK.
jag: Och jag tänkte att det var så konstigt att busschauffören hade exakt samma blick. Liksom lite ljus sådär. Lite som om busschauffören liksom – ja, tittade på mig och sedan tittade bort, men sedan tittade på mig direkt igen, som att han inte kunde slita blicken ifrån mig riktigt, eller liksom som om han inte trodde att jag fanns på riktigt – du vet. Så där som du brukar titta på mig…
M: Mmmm.
jag: …och jag tänkte att det fanns bara en slutsats att dra.
M: Få se nu här. Du hade INTE knuffat av någon den här gången.
jag: ”Den här gången”… som att jag brukar råka knuffa av folk när jag går ombord på bussen. Det var bara en gång. Och det var en väldigt liten tant. En VÄLDIGT liten tant. Nästan osynlig.
M: Mmm. Men busschauffören tittade alltså så där på dig, fast du inte hade –
jag: Jag gjorde ingenting. INGET alls. Jag bara gick på bussen som vanl— som en vanlig— som en vuxen.
M: Och busschauffören tittade på dig och tittade bort och tittade igen och…
jag: Ja. Det finns bara en slutsats man kan dra.
M: OK.
jag: Busschauffören måste i hemlighet älska mig.
M: O. K. (paus) O…. (paus) K (paus).
jag: Eftersom du vet, ja, du tittar ju på mig så där. Och du älskar ju mig.
M: Mmm.
jag: Väldigt mycket och så.
M: Mmmm.
jag: Och om busschauffören tittar på mig på samma sätt…
M: Mmmmm.
jag: Jag har ingen annan förklaring.
M: Nä. Nä, det vore ju orimligt att det fanns någon annan förklaring.
jag: När jag tänker på saken händer det rätt ofta att folk tittar så där på mig.
M: Det kanske är många som älskar dig.
jag: Kanske… alla?
M: Få se nu här, har du sett den här busschauffören ofta?
jag: Nej. Nej! Det är det som är så mystiskt. Jag tror aldrig jag har sett honom förut.
M: Och ändå drabbades han av en så plötslig oförklarlig kärlek till dig.
jag: Det är klart, man har väl en viss utstrålning.
M: Verkligen.
jag: Vadå?
M: Jag sade bara ”verkligen”. Inte alls ironiskt eller så. Bara konstaterande. Du vet, så där: ”Verkligen”. Verk-li-gen.
jag: OK.
M: Och du — hur ska jag uttrycka det här — du gjorde inget — speciellt — som kan ha satt igång den här oförklarl– jag menar den här fullt begripliga men ändå så fantastiska kärleken?
jag: Det konstiga är att —
M: (med en lugn förtröstan) Ja?
jag: Jag gjorde inget särskilt vackert eller så.
M: OK.
jag: Jag bara… du vet… jag har ju annat att tänka på än sådana där vardagliga saker.
M: Jag vet.
jag: Så jag råkade ta fel på mitt busskort och —
M: Ditt bankkort?
jag: Nej. Jag råkade ta fel på mitt busskort och mitt —
M: Ditt id-kort?
jag: Nej! Vem är det som berättar den här historien? Jag råkade ta lite lite fel på mitt busskort och mitt glasögonfordral.
M: Jepp. I knew it.
jag: Vadå? Det kan väl hända vem som helst?
M: Och då tittade busschauffören konstigt på dig?
jag: Inte konstigt. Liksom lite förundrat och förtjust.
M: OK, och då tittade busschauffören lite förundrat och förtjust på dig?
jag: Nej, det tror jag inte. Inte då.
M: OK.
jag: Nej, för sedan insåg jag plötsligt att det som jag höll upp mot den där – vad heter det? – pipmojjen inte var mitt busskort utan mitt glasögonfordral och då tyckte jag en kort sekund att det kanske var lite lite pinsamt.
M: Nä?
jag: Så för att inte göra så stor affär av det… du vet, så att alla skulle märka vad jag höll på med och så…
M: Mmm.
jag. Så tänkte jag att jag skulle försöka släta över det lite.
M: Så du låtsades att du hade tagit fram glasögonfordralet med flit? För att läsa något?
jag: Nej! Nej, det vore kanske lite för simpelt.
M: Så klart.
jag: Nej, jag tänkte att det bästa vore om jag istället gjorde så lite som möjligt annorlunda än det normala stiga-på-bussen-förfarandet. För det var rätt mycket folk som skulle på och så, du vet.
M: Mmm. Jag kan se det framför mig.
jag: Så hellre än att hålla på och krångla och ha mig så valde jag den lättaste utvägen.
M: Åh! Gjorde du?
jag: Ja! Du behöver inte låta så förvånat. Jag är vuxen, faktiskt.
M: Så du tog fram busskortet —
jag: Nej. Förstås inte. Jag pep.
M: Du…
jag: Pep. Så här! (piper)
M: För att….
jag: För att alla skulle tro att det var maskinen så klart och släppa ombord mig ändå.
M: Du pep så att det skulle låta som att du höll upp ditt busskort?
jag: Exakt.
M: Så du pep jättehögt i bussen medan du höll upp ditt glasögonfordral mot kortläsaren?
jag: Kortläsaren! Exakt! Det är ju så det heter. Inte pipmojjen.
M: Nej.
jag: Kortläsaren!
M: Och då… då tittade busschauffören…
jag. Nej, inte då. Då tittade ganska mycket folk på mig, och jag skulle bara sätta mig lite när busschauffören…
M: Tittade sådär förundrat och förtjust och…
jag: Nej, han tittade lite irriterat och frågade om jag inte hade ett giltigt färdmedel.
M: Så gör ju ofta folk som är förundrade och förtjusta.
jag: Ja.
M: Och då… då tog du förstås fram ditt busskort?
jag: Ja.
M: Bra.
jag: Eller jag skulle ha gjort det.
M: OK.
jag: Men jag hade liksom råkat ge det till tiggaren.
M: OK.
jag: Så där du vet som man gör. Istället för en tjuga.
M: Mmm.
jag: Och då bad jag bussen vänta.
M: Sådär du vet som man gör.
jag. Ja, och så trängde jag mig ut och bytte busskortet mot tjugan som jag borde ha gett till tiggaren.
M: Mmm. Tittade tiggaren på dig liksom förundrat och — jag glömde vad jag skulle säga.
jag: Och sedan trängde jag mig fram igen och —
M: Du trängde dig förbi kön?
jag: Ja.
M: För att…
jag: Jag glömde liksom att det inte var min tur längre.
M: Och busschauffören…
jag: Han tittade inte på mig just då, för han höll på att ta hand om…
M: En liten tant som du råkat knuffa av bussen när du gick på?
jag: Nej! NEJ! N E J! Det var ju bara en gång sade jag ju. För — jättelängesen.
M: Så han höll på att ta hand om… (paus medan ett visst mummel hörs) Ursäkta, jag hörde inte?
jag: En medelstor tant som jag hade råkat knuffa av bussen när jag gick på.
M: Ah.
jag: Det är en HELT annan sak.
M: Verkligen. Verk-li-gen.
jag. Och sedan pep jag mitt kort – inte mitt bankkort eller något utan mitt riktiga busskort –  och gick och satte mig på min plats.
M: Och då tittade busschauffören—
jag: Han kan ha gjort det.
M: Vadå?
jag: Han kan ha tittat på mig redan då.
M: ”Redan då”.
jag: Ja, för jag såg inte riktigt. För jag var lite upptagen. När jag satte mig lyckades jag liksom trassla in mitt säkerhetsbälte i — du vet hur fullt det alltid är på de där bussarna?
M: Jaaaa.
jag: Så jag satte mig bredvid en lit – en – en person vars utseende och ålder och kön vi kan låta vara onämnt.
M: Men det var i själva verket en liten tant.
jag: Ja
M: Samma lilla tant som du en gång…
jag: Det kan vi inte veta. Det kan ha varit hennes syster.
M: OK.
jag: Hon såg i och för sig lite förskräckt ut.
M: Inte förundrad och förtjust?
jag: Kan ha varit förundrad och förtjust. Jag vet inte, jag hann inte se. För jag var just då rätt upptagen av att jag hade råkat trassla in mitt säkerhetsbälte i hennes..
M: I hennes…?
jag: Handväska.
M: Ah.
jag: Och hon var kanske lite förskräckt.
M: Osannolikt under omständigheterna.
jag: Så hon råkade trycka på nödstoppsknappen.
M: OK.
jag: Nämnde jag att bussen hade börjat gå vid det laget?
M: Nej.
jag: Men det hade den. Och då tryckte hon på nödstopps – eller det kan ha varit jag som råkade komma åt den när jag…
M: OK.
jag: Iallafall så var det då som busschauffören kom bak till oss och frågade vad som hänt och den lilla tanten valde ståplats och busschauffören… ja. Han tittade sådär på mig.
M: Förundrat och förtjust.
jag: Ja.
M: Så där som jag brukar titta på dig.
jag: Ja.
M: Så nu undrar du om jag tror att busschauffören är hemligt förälskad i dig?
jag: Tja.
M: Jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
jag: För att du inte vill oroa mitt känsliga hjärta?
M: …. Typ.
jag. OK. Men jag undrar fortfarande varför folk tittar sådär på mig ibland.
M: Det kan vara ett bevis på att deras vardag är lite tråkig och så. Och att de.. upplever.. eller jag menar – uppskattar att du finns och liksom…
jag: Liksom förljuvar den?
M: Man KAN uttrycka det så.
jag: Men man kan använda andra termer också?
M: Ja.
jag: Jag tror ändå jag nöjer mig med det där ”förljuvar”.
M: Ja, älskling.
jag: Förtjust, förundrat och förljuvar.
M: Ja, älskling.
jag: Nu tittar du sådär på mig igen.
M: För att du förljuvar min tillvaro.
jag: Så du är inte orolig för att jag skulle rymma med busschauffören?
M: Nä. Och… Jag är inte heller orolig för att busschauffören rymmer med dig.
jag: Vad fint älskling.
M: Ja.

Och så läste vi vidare.

Dec 032015
 

12343344_10153236262993837_1346311770_oE, H och jag har köpt julklappar denna vecka. När vi nöjda tittade igenom våra köp på fiket efteråt konstaterade E plötsligen viktig sak.

E: Det är en julklapp som vi inte har köpt!
jag: Det hinner vi nog med ska du se.
E: Nej! Vi måste köpa den nu! Till tiggaren!
jag: Vilken tiggare?
E: Vår tiggare. Vid ICA. Hon som vi brukar ge en lapp till!!
jag: En julklapp till tiggaren… pengar?
E: Nej, inte pengar. Det är så tråkigt. Hon får pengar av många.
H: Inte så många.
E: Nej men hon får pengar i sin kopp. Inte pengar nu. Vi måste hitta på en JULKLAPP! Det är ju jul!
jag: Hmm.
E: Jag vet vad hon vill ha!
H: Vadå?
E: Klistermärken! Så klart!
jag: Klistermärken?
E: Ja, glittriga klistermärken. Med prinsessor kanske? Och änglar? Nej, jag vet precis. Sådana där rosa som har lite glitter längst upp. Med änglar. Änglar som sjunger och dansar ska det vara! På julen!
H: Du menar sådana där som du fick förut?
E: Ja! Inte vanliga änglar ska det vara. De ska sjunga och dansa.
jag: O… K…
E: Och guld och silver! Hon är ju en tjej. Hon borde ha en ängel med kronor och diadem. En sådan där påse med klistermärken, det ska hon få.
jag: O… K…
E: Hon kan sätta dem på sin kopp! Så blir den lite finare! Då blir hon glad!
jag: O… K…
H: Vad är det mamma? Det kan väl E få köpa?
jag: Ja, det kan hon väl men… det gäller ju att ge henne något som är… bättre… att ge henne?
E: Som vadå?
H: JUST DET! Som vadå?
jag: Eh… strumpor till barnen kanske?
E: MEN DET ÄR JU INTE TILL HENNE!
jag: Nej… strumpor till henne?
E: Men folk vill inte ha strumpor hela tiden mamma!
H: Inte jag iallafall. Inte i julklapp iallafall.
E: Folk vill ha GLITTRIGA grejer.
H: Som klistermärken kanske?
E: Exakt.
jag: H…. ska vi ge henne klistermärken?
E: Och kanske en ÖVERRASKNING!
jag: Klistermärken vore nog en överraskning.
E: Kan vi få ge henne det?
jag: Ja, fast kanske… Kanske vi kunde ge henne något som är varmt.
E: Varmt?
jag: Ja, hon kanske fryser. Det är kallt att sitta där.
H: En varm jacka?
jag: Vi kan fixa en varm jacka åt henne. Och vi har ett par kängor i källaren som är ganska varma som ingen använder. Det kanske är hennes storlek, vi kan kolla iallafall.
E: KLISTERMÄRKEN!
H: Men det här blir ett STORT paket, E! Stort!
jag: Vi slår in det jättefint.
E: Och ger det till henne? Jag ger det till henne.
H: Du får ge det till henne.
E: Det KANSKE kan bli lika bra som klistermärken.

Så nu har vi kollat runt och packat ihop varma kläder i allmänhet, och vinterjackor och kängor och varma strumpor i varierande storlekar. Imorgon ska vi slå in det i julpapper och lämna över det.

Imorgon ska hon sitter och tigger vid vårt ICA få reda på att någon tänkte på henne och ville att hon skulle få en julklapp. Imorgon ska godheten få segra, i det lilla. För det är alltid där godhetens segrar vinns. I små gester som gör världen en aning bättre, i ett litet hörn.

Imorgon. Imorgon ger vi årets första julklapp.

Och var inte oroliga, kära vänner. Vi har inte glömt.

I fickan på jackan ligger den – påsen med rosa och glittriga klistermärken.

Och änglarna sjunger och dansar.

 

Dec 022015
 

Vi känner en familj som har ett schema  över vilket barns tur det är att duka bordet inför middagen.

Löjligt, tycker jag. Ett bra försök, i och för sig. Lite gulligt. Men inte vad man behöver i en familj.

Det är ju alldeles för okomplicerat.

De har inte ens börjat fundera på att överväga att tänka sig att påbörja en process som kan leda till ett delmål på vägen till att eventuellt implementera en betaversion av ett förstadium till ett riktigt schema.

DETTA är ett riktigt schema. Ett RIKTIGT schema.

Ett riktigt SCHEMA.

Detta är vårt vinterschema, närmare bestämt, i fyra lättfattliga och okomplicerade nivåer. För byråkratin tar inte ledigt över december. Regelverk har ingen vintervila.

Den mest grundläggande nivån av schemat har vi i ljuständningsschemat. Det är det som utgör utgångspunkten för de andra schemana, ungefär som Grundlagen, ni vet, utgör grunden för vår lag.

Det bestämmer vem som får tända vilket ljus vid vilket tillfälle  under Advent. Det måste ju förstås vara fullständigt rättvist. Alla måste få tända lika många ljus.

Tycker majoriteten.

Det finns även en ortodox skola i familjen som hävdar att det mest rättvisa är att alla får tända lika många tändstickor, så om den första tändstickan man tänder blåses ut på väg mot ljuset övergår ens ljuständarrättigheter för dagen till nästa person på listan. Denna ortodoxa skola har blivit utröstad, eftersom den (jaja, S, då) ständigt blåste ut de andra barnens tändstickor för nöjet att få vara nästa person på ordningen för att tända ljus.

Så.

Fyra adventljus, ett kalenderljus, ett rosa ljus och två tändningstillfällen om dagen (tre per dag på helgen). Vecka 1: Tre ljus att tända, Vecka 2: (O, ljuva vecka två när antalet ljus överensstämmer med antalet barn) Fyra ljus att tända, Vecka 3: Fem ljus att tända och Vecka 4: Sex ljus att tända.

Då trodde ni att det var klart va? Nej. Det är också viktigt vilken ordning man tänder ljus i. Samma person kan ju inte få tända ljus först jämt, då blir det väldigt orättvist mot de andra. Vi behövde ett schema för ljuständningsordning också. Så man är lite beredd.

För det vore ju fullständigt orimligt orättvist, på gränsen till kränkande särbehandling, om man på tisdagsmorgonen får tända det tredje ljuset av tre och sedan när det är ens tur igen framåt lunch på lördag får tända det tredje ljuset av tre igen. Så kan man inte ha det i en civiliserad värld.

Förresten nämnde jag väl att enligt urgammal hävd har vi ett schema i familjen som säger att en ljuständning motsvaras av två ljusutblåsningar.

Och om ni tänkte så här: De HAR inget schema för ljusutblåsning i advent, det har de bara inte. Då tänkte ni fel. För det har vi.

Vi har ljuständningsschema, ljuständningsordningsschema och ljusutblåsningsschema.

Och nu när jag skriver det här inser jag att vi saknar ett ljusutblåsningsordningsschema. Men det tänker jag faktiskt inte berätta för något av barnen. Ibland måste man vara lite wild and crazy.

Men inte för wild and crazy. Det går inte. Hur skulle världen se ut då?

Därför har vi idag nöjet att hälsa ett nytt, och sedan länge efterlängtat, schema välkommet till vår familj: Schemat Över Byteshandel och Utgångspunkter för Förhandling vid Köp av Varor och Tjänster i Samband med Ljuständning.

Så nu kan jag meddela att i vår familj kostar det, om du vill köpa till dig en extra ljuständning, antingen 1 st tömning av kattlåda åt syskon, eller 2 x 10 minuters lån av Minecraft-identitet, eller 4 bitar av ditt lördagsgodis (får väljas av syskon INNAN du själv tagit bit, om bitarna ska tas på slutet av lördagsgodisätningsperioden är det 8 bitar som gäller, skalan varierar under kvällen på ett sätt som fastställs av bilaga 1 till dokumentet.

Ett köp kan också göras som garanterar dig dubbeltändning av ljus (alltså att du köper ljuständning av två syskon samtidigt, så du får tända FLERA LJUS PÅ SAMMA GÅNG, o, ljuva nöje)  och den kan köpas mot 2 kvällars fullständig skötsel av samtliga kattrelaterade jobb (mat, vatten, låda), 1 matning av hund, 1 st godnattsageläsning för lillasyster, eller 10 valda bitar ur lördagsgodispåsen (sammanlagt, gäller båda syskonen)(kan bli så mycket som 20 bitar om bitarna tas senare under kvällen när det bara finns mindre attraktiva bitar kvar att välja på). Man kan också levla upp samtliga syskon i Angry Birds (ett smart alternativ som A har lobbat hårt för, för han är bra på Angry Birds och då får han BÅDE tända ljus och låna de andras mobiltelefoner på samma dag).

Så.

Om du kommer hem till oss någon gång och folk säger ”wow, vad fint era adventsljus brinner” eller möjligen ”Vad är det där för konstigt fullkladdat rutmönster ni har på kylskåpet” så ska ni veta att detta är något som förhandlats, omförhandlats, varit ute på remissrundor och debatterats retoriskt för och emot. Det har demonstrerats, kritiserats, normaliserats, omfördelats och byråkratiserats enligt kunskapskrav, konstnärlighet och kreativt kampanjande.

Och kanske är det här ett bra sätt att lära sina barn om demokratins alla möjligheter för individen att i samverkan med andra påverka sin situation. Kanske är det här ett sätt att visa sin familj hur mycket den demokratiska processen kan stärka oss som familj, som sammanhang, som värld.

Kanske.

Fast det mest troliga är vi är galna.

12315050_10153234704603837_562270914_o
              Tjuvtänt ljus på kvällen när alla sover. Hur många kattlådor måste jag tömma om de kommer på mig?

Dec 012015
 

10801639_10152496879068837_6112007837918802442_nBloggen har för vana att köra en julkalender. Det här är inte de tunga sorgeinläggen utan de som går mer under rubriken ”Struntprat”. Det är nu bloggen släpper ner håret och festar loss lite och försöker dra roliga historier. Älgpoesi ska det vara, en dag. En årskrönika kan det bli, en annan dag. Och lite sådär som det blir ibland hos oss. Typ så.
Årets tema: ljus.
Först ut: Den outsinliga källa till glädje som ljusslingor är.

Och så kom den tiden när det var dags att gripa sig an lite adventsdekorationer.

jag: Du, S, kan väl sätta upp den där ljusslingan?
S: Visst.

Han springer och hämtar kartongen med glad min, på fixarhumör. Han lyfter locket på kartongen och jag ser det glada fixarhumöret försvinna snabbt som en Åsa Romson-tweet.

S: Eh… mamma.
jag: Ja.
S: Den här ljusslingan….
jag: Fin va?
S: Och… ful.
jag: Som livet självt.
S: Men mamma..
jag: Ja?
S: Den är trasslig.
jag: (så oskuldsfullt jag kan) Är den? Hur kan det ha gått till?
S: Den går inte att sätta upp.
jag: Joho då. Du som är så hjälpsam.
S: Mamma, det är typ knutar på sladden.
jag: Äsch, ta upp dem bara.
S: Nej. Det går inte.
jag: Va?!
S: NEJ. Jag gör det inte.
jag: Ni ungdomar. Ni är så —
S: Integritetsfyllda att ni är omöjliga att tvinga till meningslösa arbetsuppgifter?
jag: Jag hade tänkt säga svårlurade, men ja.
S: Trodde du att – trodde du att jag bara skulle trassla ut den? Utan att klaga? Utan att säga något? Utan att – – hur länge har du känt mig?
jag: Tja, tillräckligt länge för att veta att det inte skulle hända.
S: Exakt.
jag: Ge hit den så ska jag trassla upp den.
S: Kan vi inte bara kasta bort den och köpa en ny?
jag: Det pågår ett klimatmöte i Paris nu om att vi behöver rädda planeten.
S: Då är alla miljömänniskor där och kommer inte att märka om vi kastar bort det här trasslet och köper en ny.
jag: Nu ska vi se här (börjar trä sladdar genom knutar och runt ljus och bakom knopar) Spatialt tänkande, min vän. Din mamma är inte korkad. (djupt koncentrerad)
S: Mamma, lade ni undan den här ljusslingan utan att trassla ut den förra året?
jag: NEJ! Naturligtvis inte! Vad tror du?
S: Mamma…
jag: Det var inte förra året utan det här året. I januari.
S: Varför trasslade ni inte ut den?
jag: För att det är svårt.
S: Och du trodde att det skulle vara lättare nu?
jag: Jag trodde att jag skulle ha lärt mig att dupera dig nu.
S: Omöljigt!
jag: Jag vet.
S: Det är rätt roligt att titta på dig när du svettas.
jag: Japp.
S: Du ser så otroligt koncentrerad ut. Nästan som att du typ höll på att lista ut åttans tabell.
jag: Jag KAN åttans tabell.
S: Visst. Lika bra som du kan trassla ut sladdar.
jag: OK. Jag erkänner att det här var lite svårt.
S: Släng och köp en ny.
jag: Nej.
S: Men mamma, du gör ju på helt fel sätt! (tar trasslet, börjar trassla upp)
M: (kommer in) Men, skulle vi inte slänga det där gamla ljusslingetrasslet?
jag: Jag kom på en bättre metod. Mer miljövänlig.
M: Vad? Att S skulle trassla upp den eller?
S: (med händerna fulla av trassel) Japp. Men jag genomskådade henne, så hon fick göra det sjä—vänta lite nu.
M: Fick du S att göra det?
jag: Det handlar bara om att vara tillräckligt korkad så tar någon annan över.
S: Men — jag — jag genomskådade ju —-
jag: Ja, det gjorde du! (uppmuntrande) Dig kan man inte lura!
S: Men nu har jag trasslat upp hela….
jag: Japp.
S: Alltså i den här familjen är det omöjligt att gissa om jag fått smarthetsgener eller dumhetsgener.
jag: Smarthet! För att jag är smart!
S: Men varför gick jag på det då?
jag: För att jag är smartare.
S: Men i så fall… vänta lite nu här.
jag: Vad?
S: Påminner inte det här väldigt mycket om hur du fick pappa att laga den där radion som han ville slänga?
jag: (med den där jätteoskyldiga rösten igen) Va?!
S: Ja, han ville ju kasta radion och då sade du att du skulle laga den och sedan började du angripa den med ett skjutmått och då gick pappa och tog fram en krysskruvmejsel för att visa dig hur man öppnar en radio och då — innan man visste ordet av hade han…
jag: (med en snabb blick på M) … hade han visat mig hur man öppnade radion.
S: Och sedan….
jag: Och sedan minns jag ingenting men nu funkar den ju!
S: Men pappa… är ju inte dum. Han lagade radion.
jag: Exakt. Han behövde bara få lite hjälp med de där etiska aspekterna.
S: Etiska.
jag: Ja, med miljön och så. Så att vi inte behövde slänga den.
S: ”Vi” inte behövde slänga den.
jag: Egentligen kan man säga att det är ett samarbete.
M: Ett äktenskap, helt enkelt.
jag: Vi hjälps åt.
M: Tar hand om saker tillsammans.
S: Men trasslar inte upp sladdar.
jag: Nej, men det behövs ju inte. De trasslar upp sig själva, kan man säga.
M: Och så räddar vi miljön.
S: Ni är omöjliga.
jag: Men du är möjlig.
S: Nu vet jag inte om det här är lite fint eller lite fult.
jag: Lite fint.
M: Lite fult också.
S: OK.
jag: Som livet självt!
M: Som livet.
S: Ska vi sätta upp ljusslingan nu då?
M: Japp, kom så går vi.
jag: Jag vet inte. Den är ju ganska fin nu när den ligger i förpackningen. Vi kanske inte ska störa den.
M: Ska vi inte sätta upp den?
S: VA?!
jag: Titta vad ordentlig den ser ut!
M: Men vi måste ju sätta upp den nu när den går att sätta upp.
jag: Men då måste vi trassla ut den igen i januari!
M: Äsch, nej, det behöver vi inte. S kan göra det i december.
jag: Men han kommer förmodligen inte gå på det igen.
(båda av oss tittar på S)
S: Menar ni att jag kommer att få välja på att antingen ha trasslat upp vår ljusslinga helt i onödan så att den kan ligga fint i sin låda eller att ha trasslat upp den så att jag kommer att få trassla upp den igen nästa år?
jag: Japp.
M: Bra val va?
S: Nu vet jag inte om det här är bra eller dåligt igen.
jag: Bra.
M: Och dåligt.
S: Som livet självt.

Nov 192015
 

12278749_10153213166738837_7120640229319766505_n

För tolv år sedan kom du in i mitt liv, och med dig glädjen. En helt ny typ av glädje, förundrad, trött glädje.

När du var ett par månader kom en natt när du verkligen inte tyckte att vi skulle sova. Men du var inte hungrig, i behov av byte eller ens övertrött – du var lycklig, urglad, faktiskt. Du tyckte att vi borde vara vakna och fira livet. Det var vi också.

När du kom till oss, följde lyckan med,  så stark och intensiv som din personlighet. Det enda jag egentligen tyckte att du kunde skaffa dig var lite morgontrötthet, men jag upptäckte, med din hjälp,  att man kan fira livet ganska bra även halv fem på morgonen.

När du var två och ett halvt fick du din andra lillebror och drabbades av en stark nyfödd kärlek till denna lille vän, som du kallade för ”MIN bebis”.  Det var att fira livet.

När du var sex försvarade du din första lillebror emot ”dumma pojkar i skolan” – du greps av den sortens kärlek som bara storasystrar kan känna, den som säger MIN BROR, MITT ANSVAR. Och ingen slår honom utom jag.

Vid åtta års ålder började du organisera en kampanj för att en vän till dig med leukemi skulle få tag på benmärg, du skrev ett brev, du pratade med folk, du gjorde allt du kunde. Och du gjorde det med patos och med kärleksfullhet, med hela din själ engagerad. Du firade livet.

När du var elva år fick du skolans fredspris för ditt arbete mot nätmobbning, och du gjorde och slog in julklappar till tiggare.

Och nu, nu är du genomtänkt och verbal, beredd att diskutera, fantisera, prata och lyssna och tänka, tänka, tänka. Du firar din plats i livet, din möjlighet att ta för dig i livet.

Du förde med dig ett liv värt att fira när du föddes.

Så idag vill jag fira dig med tro, hopp och kärlek – och en vetskap om att åren har medfört den där enda lilla förbättringen som jag längtade efter. Du är – definitivt – morgontrött. Och därför, kära dotter, vill jag skicka med dig detta:

Jag älskade dig när du krävde att jag skulle gå upp halvfem på morgonen. Och jag älskar dig när du hävdar att det är ett brott mot mänskliga rättigheter att väcka någon före tio. Jag kommer till och med att älska dig när du tycker att man ska sova till klockan femton på eftermiddagen.

Men då kanske jag väcker dig framåt lunchtid och föreslår att du ska fira livet.

Det är fascinerande, livet.

Nov 132015
 

Ibland, mitt i vardagen kommer det tillbaka.

Från början var sorgen smärtsam, en glödgad pil rakt in i hjärtat. Och sedan vande jag mig. Och den som har vant sig vid en glödgad pil rakt i i hjärtat, den vet att det som kommer då är känslan av att gå med ständig värk. Värken blir mindre dramatisk och så småningom dovare. Dov, tung, meningslös omvandlas den till ett långsamverkande gift som sprider sorgsenhet, livsleda, vemod över världen.

Men inte för evigt. Nej, inte för evigt.

För en dag skrattar jag igen. En annan dag ler jag, bara för att det känns bra. Den tredje dagen fastnar jag i en film, en bok, den väns berättelse, en sång. Och upptäcker: omvärlden försvann inte. Den bara skärmades av. Tillfälligt.

Långsamt, och nästan motvilligt, flyttar jag tillbaka fokus från död till liv. Långsamt, och nästan motvilligt, märker jag att livet kan kännas bra, att skrattet är välkommet igen, leendena naturliga.

Och åren går och då och då slår sorgen ner som en bomb. Men inte en atombomb längre, utan en begränsad explosion – begränsad i tid och rum.

Och nu har det gått lång tid, nästan tretton år. Och bomberna regnar inte över mig längre, men kriget är inte över. Rätt som det är attackeras jag, rätt som det är kommer de.

Och nu är det november, och nio dagar till Ansgars födelsedag. Så jag vet att det är på väg, jag hör stridsplanen på håll. Snart bombas jag, dovt och tungt, färglöst och otäckt.

Och detta är vad jag vill säga idag: Jag vet inte ens längre om det är sorg eller glädje som drabbar. Sorgen finns där förstås, tung, långsam, deprimerande. Men ett stråk av oväntad glädje, av bubblande lycka i minnena, finns också.

Glädjen över det som Ansgar gav. Sorgen över att han togs ifrån oss. De går hand i hand.

Och jag tänker inte sortera eller bestämma, inte rubricera eller värja mig. Låt dem komma bara, känslorna. Jag behöver dem i november, behöver minnena, behöver både allt det där som gör ont, och det där hemliga bubblandet av glädje över att Ansgar fanns. Behöver smärtan, behöver sorgen, behöver dunklet.

Och mest av allt behöver jag mörkret, novembermörkret, där det inte syns skillnad på skratt och gråt, där det inte krävs av mig att jag ska vara glad eller kompetent, där känslorna får övermanna mig, brotta ner mig, binda fast mig. Jag behöver det här, för det som förut bara gjorde ont är nu mitt band till Ansgar.

Och det bandet, hur smärtsamt det än må vara, är värt att bevara, värt att bindas med, värt att dras med av. Kanske är novembermörkret det rätta stället att förvara det där bandet.

Så kom an, novembermörker. Jag rabblar inga besvärjelser, värjer mig inte, utan går ut i regnet, rakt ut i stormen, och låter mig överväldigas. Kom an, novembermörker. Jag är inte ensam här. Med mig i mörkret står tusen sinom tusen mammor som förlorat sina barn och vi vet vad vi pratar om, vi vet vad vi går igenom, vi vet alla hemligheten med smärtan som binder till glädje, med glädjen som strålar genom mörkret och sorgen.