Dec 012015
 

10801639_10152496879068837_6112007837918802442_nBloggen har för vana att köra en julkalender. Det här är inte de tunga sorgeinläggen utan de som går mer under rubriken ”Struntprat”. Det är nu bloggen släpper ner håret och festar loss lite och försöker dra roliga historier. Älgpoesi ska det vara, en dag. En årskrönika kan det bli, en annan dag. Och lite sådär som det blir ibland hos oss. Typ så.
Årets tema: ljus.
Först ut: Den outsinliga källa till glädje som ljusslingor är.

Och så kom den tiden när det var dags att gripa sig an lite adventsdekorationer.

jag: Du, S, kan väl sätta upp den där ljusslingan?
S: Visst.

Han springer och hämtar kartongen med glad min, på fixarhumör. Han lyfter locket på kartongen och jag ser det glada fixarhumöret försvinna snabbt som en Åsa Romson-tweet.

S: Eh… mamma.
jag: Ja.
S: Den här ljusslingan….
jag: Fin va?
S: Och… ful.
jag: Som livet självt.
S: Men mamma..
jag: Ja?
S: Den är trasslig.
jag: (så oskuldsfullt jag kan) Är den? Hur kan det ha gått till?
S: Den går inte att sätta upp.
jag: Joho då. Du som är så hjälpsam.
S: Mamma, det är typ knutar på sladden.
jag: Äsch, ta upp dem bara.
S: Nej. Det går inte.
jag: Va?!
S: NEJ. Jag gör det inte.
jag: Ni ungdomar. Ni är så —
S: Integritetsfyllda att ni är omöjliga att tvinga till meningslösa arbetsuppgifter?
jag: Jag hade tänkt säga svårlurade, men ja.
S: Trodde du att – trodde du att jag bara skulle trassla ut den? Utan att klaga? Utan att säga något? Utan att – – hur länge har du känt mig?
jag: Tja, tillräckligt länge för att veta att det inte skulle hända.
S: Exakt.
jag: Ge hit den så ska jag trassla upp den.
S: Kan vi inte bara kasta bort den och köpa en ny?
jag: Det pågår ett klimatmöte i Paris nu om att vi behöver rädda planeten.
S: Då är alla miljömänniskor där och kommer inte att märka om vi kastar bort det här trasslet och köper en ny.
jag: Nu ska vi se här (börjar trä sladdar genom knutar och runt ljus och bakom knopar) Spatialt tänkande, min vän. Din mamma är inte korkad. (djupt koncentrerad)
S: Mamma, lade ni undan den här ljusslingan utan att trassla ut den förra året?
jag: NEJ! Naturligtvis inte! Vad tror du?
S: Mamma…
jag: Det var inte förra året utan det här året. I januari.
S: Varför trasslade ni inte ut den?
jag: För att det är svårt.
S: Och du trodde att det skulle vara lättare nu?
jag: Jag trodde att jag skulle ha lärt mig att dupera dig nu.
S: Omöljigt!
jag: Jag vet.
S: Det är rätt roligt att titta på dig när du svettas.
jag: Japp.
S: Du ser så otroligt koncentrerad ut. Nästan som att du typ höll på att lista ut åttans tabell.
jag: Jag KAN åttans tabell.
S: Visst. Lika bra som du kan trassla ut sladdar.
jag: OK. Jag erkänner att det här var lite svårt.
S: Släng och köp en ny.
jag: Nej.
S: Men mamma, du gör ju på helt fel sätt! (tar trasslet, börjar trassla upp)
M: (kommer in) Men, skulle vi inte slänga det där gamla ljusslingetrasslet?
jag: Jag kom på en bättre metod. Mer miljövänlig.
M: Vad? Att S skulle trassla upp den eller?
S: (med händerna fulla av trassel) Japp. Men jag genomskådade henne, så hon fick göra det sjä—vänta lite nu.
M: Fick du S att göra det?
jag: Det handlar bara om att vara tillräckligt korkad så tar någon annan över.
S: Men — jag — jag genomskådade ju —-
jag: Ja, det gjorde du! (uppmuntrande) Dig kan man inte lura!
S: Men nu har jag trasslat upp hela….
jag: Japp.
S: Alltså i den här familjen är det omöjligt att gissa om jag fått smarthetsgener eller dumhetsgener.
jag: Smarthet! För att jag är smart!
S: Men varför gick jag på det då?
jag: För att jag är smartare.
S: Men i så fall… vänta lite nu här.
jag: Vad?
S: Påminner inte det här väldigt mycket om hur du fick pappa att laga den där radion som han ville slänga?
jag: (med den där jätteoskyldiga rösten igen) Va?!
S: Ja, han ville ju kasta radion och då sade du att du skulle laga den och sedan började du angripa den med ett skjutmått och då gick pappa och tog fram en krysskruvmejsel för att visa dig hur man öppnar en radio och då — innan man visste ordet av hade han…
jag: (med en snabb blick på M) … hade han visat mig hur man öppnade radion.
S: Och sedan….
jag: Och sedan minns jag ingenting men nu funkar den ju!
S: Men pappa… är ju inte dum. Han lagade radion.
jag: Exakt. Han behövde bara få lite hjälp med de där etiska aspekterna.
S: Etiska.
jag: Ja, med miljön och så. Så att vi inte behövde slänga den.
S: ”Vi” inte behövde slänga den.
jag: Egentligen kan man säga att det är ett samarbete.
M: Ett äktenskap, helt enkelt.
jag: Vi hjälps åt.
M: Tar hand om saker tillsammans.
S: Men trasslar inte upp sladdar.
jag: Nej, men det behövs ju inte. De trasslar upp sig själva, kan man säga.
M: Och så räddar vi miljön.
S: Ni är omöjliga.
jag: Men du är möjlig.
S: Nu vet jag inte om det här är lite fint eller lite fult.
jag: Lite fint.
M: Lite fult också.
S: OK.
jag: Som livet självt!
M: Som livet.
S: Ska vi sätta upp ljusslingan nu då?
M: Japp, kom så går vi.
jag: Jag vet inte. Den är ju ganska fin nu när den ligger i förpackningen. Vi kanske inte ska störa den.
M: Ska vi inte sätta upp den?
S: VA?!
jag: Titta vad ordentlig den ser ut!
M: Men vi måste ju sätta upp den nu när den går att sätta upp.
jag: Men då måste vi trassla ut den igen i januari!
M: Äsch, nej, det behöver vi inte. S kan göra det i december.
jag: Men han kommer förmodligen inte gå på det igen.
(båda av oss tittar på S)
S: Menar ni att jag kommer att få välja på att antingen ha trasslat upp vår ljusslinga helt i onödan så att den kan ligga fint i sin låda eller att ha trasslat upp den så att jag kommer att få trassla upp den igen nästa år?
jag: Japp.
M: Bra val va?
S: Nu vet jag inte om det här är bra eller dåligt igen.
jag: Bra.
M: Och dåligt.
S: Som livet självt.

Nov 262015
 

Idag är det tretton år sedan Ansgar dog. På hans begravning spelade en trumpetare Evert Taubes Nocturne, och Nocturnes text har följt mig under livet.

Den här texten, som jag alltid har kunnat utantill på det sätt som man kan en text av Evert Taube om man är lite av en textnörd, tänkte jag mycket på en natt när Ansgar levde och mådde bra. För mig var det en text om föräldraskap, helt plötsligt.

Har du varit med om det någon gång, att en sångtext som du känt till länge plötsligt får en helt ny mening för dig? Så var det med Nocturne för mig, en natt i november 2002 då jag sov i den smala sjukhussängen med Ansgar vid min sida.

Slumra min vän
Natten skrider
Kärleken vaktar dig
Ömt och tyst

Det var det där med att kärleken vaktade ömt och tyst: Den som vaktar ömt och tyst gör det för att inte störa, inte oroa, inte tränga sig på. Plötsligt hade en rad som bara lät bra, en rad jag aldrig funderat över, brutit sig ut ur textmassan, fått liv, blivit tredimensionell. Så här skulle det vara nu: Jag var kärleken som vaktade.

Jag nynnade sången i mitt inre och lät texten sätta igång explosioner av nya associationer i min hjärna  – Helig den frid hjärtat hyser mitt i den virvlande blodstormens larm – javisst, så måste det vara. Frid som kommer från hjärtat, som är kärleken som vaktar, det måste vara heligt. Få saker hade någonsin känts så heliga som detta: En son på min arm, att vara någons trygghet.

Och sedan. Sedan kom döden. Sedan fanns det ingen trygghet, iallafall var jag ingen trygghet för Ansgar. Jag kunde inte rädda honom. Han kunde inte sova på min arm. Den sortens föräldraskap var över.

Efter Ansgars begravning blev Nocturne så smärtsam att jag inte lyssnade på den på många år. Men när den kom tillbaka till mig var det med ytterligare en sådan där fullständig omvändning av mening – den sång som först handlat om att somna, som sedan fick en ny djupare mening av att jag blev mamma, fick nu ytterligare en ny mening av döden.

Flyr mig i drömmen som våg flyr vind. Tänk om döden följer på livet som våg flyr vind, i samverkan, men alltid åtskilda. Vågen alltid en följd av vinden, och vinden som alltid vill ikapp vågen men hela tiden skjuter den framför sig.

Vinden förde bort Ansgar, på en våg som alltid ligger lite före mig, aldrig nåbar, men ständigt där. Aldrig inom räckhåll, men alltid närvarande.

Och plötsligt kanske de här raderna kunde handla om mig som sörjande: Helig den frid hjärtat hysermitt i den virvlande blodströmmens larm! Mitt i alla känslor, all upprördhet, all sorg och förtvivlan, finns ett stormöga av lugn, av tillförsikt, nästan. Jag har upplevt dig, jag kan aldrig förlora dig. Det är frid, moderlig frid, helig frid. Samma frid som den där natten på sjukhuset, men denna gång mitt i den virvlande blodstormens larm.

Och så möts vi i friden, möts i sången: Liv och död, trygghet och oro,  månen, natten och friden – och sömnen och döden.

Slut är din strid. Månen lyser. 
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

Kanske var den där sömnen i sjukhussängen en försmak av döden, en förkunskap om att föräldrars kärlek till sina barn sträcker sig bortom döden. Kanske är det det vi känner varje natt, alla föräldrar som tittar in genom sovrumsdörrar på sina sovande barn och känner stora, osägbara känslor av sammanhörande, av enhet, av evighet?

Kanske finns där i natten ett hemligt, heligt mötesrum för den kärlek som når bortom allt, bortom den slutgiltighet som döden skrämmer med, bortom avsked. Kanske finns det en hemlig öppning i nattens mörker mellan det som är och det som ska komma, när vi inte kan minnas eller agera, när vi bara kan ta emot. Kanske är det därför mörkret är sorgens hemvist, för att där finns hoppet.

12308930_10153225779913837_43317749_nShadows touch and pass and never see the day. 
There is a crack in everything, that’s how the light gets in. 
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klar. 
I’ll find my way through night and day. 
Vårnattsvind svalkar dig. 
Sov på min arm. 

Nov 252015
 

12279547_10153219183483837_1544645264_oWould you know my name
If I saw you in heaven?
Would it be the same
If I saw you in heaven?

Idag är årsdagen av Ansgars dop, hans nöddop. Årsdagen av den dagen då allt gick snett, då han blev riktigt allvarligt sjuk – då hans hjärta helt oväntat gav upp.

Början av den här sorgeperioden varje år ställer mig inför de fina dagarna, de friska dagarna. Att minnas dem är att minnas ett leende, en hjärteglädje, en lycka, som jag aldrig kan återskapa nu. En oskyldig glädje, en som bara kommer till den som inte mött tragedi.

Att minnas den 22-24 november är att minnas glädjen, lyckan, ruset av eufori.

Att minnas den 25-26 november är att minnas bråddjupet, djupdykningen, svärtan.

Så idag skriver jag till dig från de minnena, de där vi hade från spädbarnsintensiven, när vi inte visste vad som hänt, när vi bara visste att helvetet hade öppnat sig och slukat oss.

Time can bring you down, time can bend your knees
Time can break your heart, have you begging please

När jag var gravid med Ansgar kom Eric Claptons låt Tears in Heaven på radion en gång när vi körde bil. M och jag konstaterade att ingen av oss tyckte att det var en särskilt bra låt. Men, tillade jag förnumstigt, vi är knappast målgruppen. Det är en låt om att förlora barn och det har inte vi gjort, så vi kan inte veta om den är bra för dem som behöver låten.

Några månader senare tillhörde vi målgruppen, och frågan om huruvida låten är bra är irrelevant, nästan. För låten finns där ändå och påminner om att jag inte är ensam. Jag är en av de många föräldrar som förlorat barn. Ibland inbillar jag mig nästan att vi kan känna igen varandra, på skuggan, på något i hållningen. En slags lugn uppgivenhet i ansiktsmusklerna, en slags böjdhet i ryggen, ett slags tålamod som kommer sig av att man aldrig kan få det man mest av allt vill ha. Vi har fått lära oss att leva ändå.

I’ll find my way
Through night and day,
‘Cause I know I just can’t stay
Here in heaven.

Vi som lever vidare ändå, vi har smakat på kunskapens träd på gott och ont och bär på vetskap som vi inte vill ha, på känslor vi inte vill ha känt, på en adrenalinsmak på tungan som liksom aldrig går över. Vi dör inte av detta, men vi lever inte av det heller. Inte på samma sätt som innan.

Kan det vara så att den stora sorgen har givit ett värdefullare liv? Ett som tar vara på glädjen och lyckan, som stannar intensivare i stunden, som vet att sätta värde på det som kan vara försvunnet på en sekund? Jag vet inte, men jag vet en sak. Om så är, att livet är mer medvetet nu, mer intensivt nu, så är det inte värt smärtan som orsakade det.

Beyond the door,
There’s peace I’m sure,
And I know there’ll be no more
Tears in heaven.

Men det finns en sak som vi vet, vi som förlorat någon vi älskar. Vi vet att vi har besparat dem smärtan att förlora oss. Vi har tagit den sorgen ifrån dem. Vi saknar, de saknar inte. Och det är klart att som tröst betraktat kanske det kan tyckas ganska klent. Men det är en sanning som växer när sorgen blir äldre.

Jag, som förlorade ett barn, inte fick göra något för honom, inte fick lägga mitt liv och min energi på hans liv – jag, som inte får köpa överdragsbyxor åt honom när det blir kallt, inte får hämta honom från en skolresa på en parkeringsplats mitt i natten, eller köpa hett åtrådda dataspel åt honom i julklapp, inte bära hans svettiga jumpakläder genom skolan när han stönar ”orka!” om sin träningsutrustning – jag, hans mor, får bära en sak åt honom: Sorgen. Den behöver inte han bära. Den blev min. Jag är mamman. Jag bär.

Jag bär den i min kropp och i min själ, i mitt ansikte och i min rygg. Jag bär den dag och natt, på årsdagar och vardagar, på helger och högtider, i det stora och i det lilla. Det är den sortens ryggsäck som man inte alltid tänker på men som ibland tynger varje steg. Men jag bär. Och jag bär med en trotsig stolthet – detta får jag göra för min son.

I must be strong and carry on
‘Cause I know I don’t belong
Here in heaven. 

 

Nov 242015
 


Ett sätt att hantera den kosmiska smärtan av att förlora ett barn är att försöka hämta någon slags meningsfullhet i det som hänt. Kanske behövdes Ansgar på ett annat ställe än hos oss, kanske fanns det någon kamp mot den existentialistiska ondskan som bara han kunde utkämpa. Kanske hade han en mission. Kanske finns det någon slags Hogwartsvärld, där han lever, så nära oss att bara ett tunt skynke skiljer oss, men så långt borta att vi inte ens kan ana.

Eller kanske är allt bara meningslöst och tomt, ensamt och utan högre plan. Allt tar bara slut och det finns ingen långsiktig mening med något alls. Så kan det vara.

Fast det får inte vara så.

Men det kan vara så.

Vi vet ju inte. Vi når inte dit med vår kunskap och vår erfarenhet, vi kan inte ställa oss på tå eller kika runt ett hörn eller tänka ett extra varv för att smygse lite in i evigheten. Vi vet inte. Det finns en existentialistisk ångest förknippad med detta, att livet slutar med något som vi inte vet, men det existentialistiska mångdubblas när man plötsligt behöver veta, inte för sin egen skull, utan för sitt barns.

Vi har ingen aning, men vi har många bilder. Många mjuka tankar och goda berättelser. En av mina favoritidéer om himlen grundar sig på något som berättas av en god vän till C S Lewis, han som skapade Narniaböckerna. CS Lewis på sin dödsbädd vaknade plötsligt ur den förvirringsdvala han befann sig i, spanade ivrigt ut i intet och fascinerat sade ungefär: ”Är det SÅ det blir?! Wow! Jag hade ingen aning, hade aldrig kunnat ens börja ana!”

Sedan vaknade han på riktigt, och den goda vännen frågade vad han hade sett, vad han kunde berätta om den himmel som snart skulle ta emot honom.  C S Lewis hade inga minnen alls av sin dröm, men den gode vännen beskrev hans extatiska tonfall, och de tillbringade en behaglig eftermiddag med att försöka tänka ut allt det otänkbara som skulle kunna vara den fantastiska himlatillvaron.

Och jag drömmer om en himmel som var så fantastisk att inte ens en fantasyförfattare kunde börja ana vidden av allt det underliga, underbara som väntar där. Jag drömmer om den himlen åt Ansgar, och åt oss alla i och för sig, men hittills åt Ansgar. Jag hoppas att den är så fantastisk att inte ens de vildaste drömmar och förhoppningar kan förbereda oss på det som väntar.

Men en sak känner jag i hjärtat, på det där sättet som man känner saker som man liksom vet, utan att veta. Jag känner – och inget kan övertyga mig om något annat, för jag känner i mitt moderssinne, och hur resonerande du än vill vara kommer du aldrig att tala mitt moderssinne tillrätta med förnuft – att Ansgar är någonstans där det är gott för honom att vara.

En av de tröster som kom till mig i musiken kom från musikalen Kristina från Duvemåla, den allra sista sången.

En gång var jag rädd för mörkret
men det är jag inte mer
Dagar, nätter, det gör ingen skillnad
jag är trygg vad som än sker
Du ängslas över mig
men jag kan lova dig
Om allt rämnar runtomkring oss finns vår kärlek kvar
Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar

Som sagt, vi kan inte stå på tå och kika runt ett hörn eller använda oss av logik för att lista ut vad som händer efter döden. Men jag tror att musiken kan glimta till, som ett ljus ur ett nyckelhål. Vi ser inga konturer, och glimten är borta innan den kan identifieras, men den tyder på att någon är hemma, att något är varmt och ljust, på den andra sidan om de där dörren.
12299638_10153222138723837_252400590_o
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klart
Den lyser dig väg, en gång ska vi mötas åter
Beskyddet av en ängel som står vaktdet vet jag att du har
Jag vill att du ska minnas vad jag sagtJag är i gott bevar

Nov 232015
 

12279656_10153219183758837_85078220_o

När man ska överleva en stor sorg finns det, enligt mitt sätt att se på saken, tre saker som hjälper mer än andra saker. Det är vännerna, nätterna och musiken.

Vännerna hjälper, när de finns där och håller en i handen medan du tar de där stegen som du måste ta, lever det där livet som du måste leva, och ibland låter dig få en skymt av vardagen igen – vardagen, så föraktad innan sorgen, men så hett efterlängtad efter sorgen. Om du bara fick en sekund av vanlig gråtrist vardag, känner du, utan att ligga pressad under ett mörker som väger ton, skulle du orka. Och tack vare vänner med fingertoppskänsla kan du ibland, mitt i sorgen, erbjudas en smula vanlig, tröstande vardaglighet.

Nätterna hjälper, för de är en halva av verkligheten där mörker är normaltillståndet, där det är tillåtet att falla handlöst, där en avtrubbad känsla av intighet är lika ordinär som tårarnas passionerade sorgsenhet. Nätterna är den tid där du i bästa fall får vakna och upptäcka att timmarna försvunnit medan du sov,  och i andra fall får vara den enda vakna i värld som inte längre är byggd för dig. Det finns något mycket trösterikt i att vara den enda vakna i en sovande, sorgfri värld. Din existentialistiska ensamhet blir en del av din miljö, tillåten och nästan kreativ.

Och musiken hjälper. För musiken har ett språk som inte sårar, inte attackerar, inte skriver på näsan. Musiken blir både vän och natt, en katedral i vilken du kan gå och kontemplera, gömma dig och börja om på nytt. Musiken är den gudomliga upprepningen och den enkla samhörigheten med en värld bortom dig själv. Musik är bön.

Ni som har följt den här bloggen några år vet att jag nästan alltid har ett tema som jag följer under Ansgars dagar. Det här året tänker jag mig ett blandband till Ansgar. Det är ju ingen som gör blandband nuförtiden, och det är ingen trettonåring som vill att deras mamma ska bestämma vilken musik de ska lyssna till. Ändå är det här sånger som jag vill skicka till Ansgar, sånger som är en del av mitt liv med och utan Ansgar, sånger som har följt mig, berört mig, i sorgens stunder.

Idag är det Leonard Cohens Anthem som är sången för dagen.

You can add up the parts 
but you won’t have the sum 
You can strike up the march, 
there is no drum 
Every heart, every heart 
to love will come 
but like a refugee.

Det här var precis min känsla i sorgens stunder – man kan lägga ihop alla delar av livet utan att det blir en summa, en total. Något saknas ständigt. Och varje hjärta kan komma till kärleken, men bara som en flykting. Ord och musik tillsammans fångade mig i något som kändes som en sanning.

Och sedan hände det viktigaste. Den här delen av sången grep tag i mig, med sin självklara formulering av en av livets svåraste lärdomar:

Ring the bells that still can ring 
Forget your perfect offering 
There is a crack in everything 
That’s how the light gets in.

En dag slog mig den här delen av sången som en blixt. Man behöver inte fungera tillfullo för att livet ska vara värt att leva. De där sprickorna som finns överallt är en del av helheten, en del av ljudbilden. Och sprickorna är något mer än fördärv – de släpper in ljuset.

Det var inte en stor uppenbarelse av änglaspel och ljuseffekter, men det var en stilla viskning i min sorg: sprickorna är inte fatala, du kan gå vidare – du ska gå vidare. Sprickorna kanske är just det mönster som nu ska vara ditt liv. Sprickorna är mer än trasighet, de är andningshål, ljusinsläpp.

Nov 222015
 

12287174_10153218912568837_1124179487_o

Idag är det tretton år sedan jag övermannades av den där kärleken som knockar en som nybliven förälder. Den kärlek som kopplar sitt grepp, som tar andan ifrån en, som uppfyller en med lycka, frid och en känsla av att man vet livets mening. Den kärlek som övervinner allt. Den kärlek som, när den väl en gång fötts, aldrig släpper taget. Aldrig.

Idag är det tretton år sedan jag höll min nyfödde förstfödde son, tittade in i Ansgars mörkblå ögon. Jag visste då att ingenting skulle vara för svårt, för tungt eller för omöjligt för att jag skulle förmå det, för hans skull. Jag visste det omedelbart och totalt, med en absolut säkerhet, en visshet som omedelbart satte sig i min ryggrad, min hjärna och mitt hjärta.

Och min ryggrad, min hjärna och mitt hjärta har kvar samma visshet idag. För nu vet jag. Jag har varit med om det som är för svårt, för tungt och för omöjligt – jag har levt utan honom. Och jag har förmått det, för något satte sig i ryggraden, hjärnan och hjärtat den där dagen, något som jag måste kalla kärlek, för det är det ord som kommer närmast av alla mina ord.

Den där kärleken som gav mig förmågan att uthärda den tyngsta sorg, att hoppas mitt i gråten, att bära mer känslor än jag någonsin burit, att leva ett liv som tycktes mig meningslöst i perioder. Den där kärleken som gav mig allt det, har burit mig när jag inte orkat bära mig själv. Barnet buret bär den vuxne. Och kärleken bär allt.

På Ansgars förlossning spelade vi Suzanne Vegas skiva Suzanne Vega från 1985. Några ord från sången Some Journey följer mig idag:

If we had met in a darkened room
Where people do not stay
But shadows touch and pass right through
And never see the day

Vi möttes, du och jag, Ansgar, i ett sådant där rum, där människor inte stannar kvar. Skuggor möttes, skuggor av de vi skulle kunna vara för varandra. Men vi hann inte riktigt börja hitta in i de relationerna, inte bli vana i att vara mor och son. Istället skilde döden oss åt, alltför snart, alltför slutgiltigt, och all den kärlek som föddes i det där rummet fick söka sitt utlopp på annat håll.

Men ändå vet jag – intensivt och innerligt – vem du är, och du vet vem jag är. Det är jag säker på.  Och när den dagen kommer att vi möts igen, kommer vi att känna igen varandra, med ryggrad, hjärta och hjärna. Jag tror det för att kärleken tror det, måste tro det.

We talk and talk, we tell the truth
There are no shadows here
But when I look into your eyes
I wonder what might have been here

 

Nov 192015
 

12278749_10153213166738837_7120640229319766505_n

För tolv år sedan kom du in i mitt liv, och med dig glädjen. En helt ny typ av glädje, förundrad, trött glädje.

När du var ett par månader kom en natt när du verkligen inte tyckte att vi skulle sova. Men du var inte hungrig, i behov av byte eller ens övertrött – du var lycklig, urglad, faktiskt. Du tyckte att vi borde vara vakna och fira livet. Det var vi också.

När du kom till oss, följde lyckan med,  så stark och intensiv som din personlighet. Det enda jag egentligen tyckte att du kunde skaffa dig var lite morgontrötthet, men jag upptäckte, med din hjälp,  att man kan fira livet ganska bra även halv fem på morgonen.

När du var två och ett halvt fick du din andra lillebror och drabbades av en stark nyfödd kärlek till denna lille vän, som du kallade för ”MIN bebis”.  Det var att fira livet.

När du var sex försvarade du din första lillebror emot ”dumma pojkar i skolan” – du greps av den sortens kärlek som bara storasystrar kan känna, den som säger MIN BROR, MITT ANSVAR. Och ingen slår honom utom jag.

Vid åtta års ålder började du organisera en kampanj för att en vän till dig med leukemi skulle få tag på benmärg, du skrev ett brev, du pratade med folk, du gjorde allt du kunde. Och du gjorde det med patos och med kärleksfullhet, med hela din själ engagerad. Du firade livet.

När du var elva år fick du skolans fredspris för ditt arbete mot nätmobbning, och du gjorde och slog in julklappar till tiggare.

Och nu, nu är du genomtänkt och verbal, beredd att diskutera, fantisera, prata och lyssna och tänka, tänka, tänka. Du firar din plats i livet, din möjlighet att ta för dig i livet.

Du förde med dig ett liv värt att fira när du föddes.

Så idag vill jag fira dig med tro, hopp och kärlek – och en vetskap om att åren har medfört den där enda lilla förbättringen som jag längtade efter. Du är – definitivt – morgontrött. Och därför, kära dotter, vill jag skicka med dig detta:

Jag älskade dig när du krävde att jag skulle gå upp halvfem på morgonen. Och jag älskar dig när du hävdar att det är ett brott mot mänskliga rättigheter att väcka någon före tio. Jag kommer till och med att älska dig när du tycker att man ska sova till klockan femton på eftermiddagen.

Men då kanske jag väcker dig framåt lunchtid och föreslår att du ska fira livet.

Det är fascinerande, livet.

Nov 142015
 

Jag har inget vettigt att skriva eller säga, inga ord som kan rädda oss från terrorns attacker. Men det som händer i oss när världen brinner behöver ett språk, och det här är min psalm – mitt språk för oron, ångesten och skräcken.

 

När världens brinner
och trygghet svinner
och ondskan vinner
och lugnet flyr

När världen skriker
och orken viker
och glädjen sviker
och våldet styr

I vardagen och vänlighet och närhet
Bor just den kraft som gör att du ser klart
Den styrka Gud ger: vanlig vänlig kärlek
Den kraft som ger dig tro, besegrar hat.

När ondskan lågar
och hatet tågar
och ångest plågar
och stormen yr

När våld förmeras
och vi chockeras
och världen delas
och mörkret gryr

Just då ska hoppet nå oss som en gåva
Ett litet hopp om värme i vår tid
Ett hopp som bor i vänlighet och lovar
Att kärlek vinner, Gud ska ge oss frid.

När liv förödas
Och folk ska dödas
Vår värld förblödas
Och elden pyr

Skräck triumferar
Och våld marscherar
och natten segrar
Men dagen gryr

Ett litet hopp om mänsklighet och godhet
Det är ett hopp som trotsar och som tror
Vi bär ett hopp i tron på livets storhet
Ett hopp om kärlek växer, lever, gror.

Nov 132015
 

Ibland, mitt i vardagen kommer det tillbaka.

Från början var sorgen smärtsam, en glödgad pil rakt in i hjärtat. Och sedan vande jag mig. Och den som har vant sig vid en glödgad pil rakt i i hjärtat, den vet att det som kommer då är känslan av att gå med ständig värk. Värken blir mindre dramatisk och så småningom dovare. Dov, tung, meningslös omvandlas den till ett långsamverkande gift som sprider sorgsenhet, livsleda, vemod över världen.

Men inte för evigt. Nej, inte för evigt.

För en dag skrattar jag igen. En annan dag ler jag, bara för att det känns bra. Den tredje dagen fastnar jag i en film, en bok, den väns berättelse, en sång. Och upptäcker: omvärlden försvann inte. Den bara skärmades av. Tillfälligt.

Långsamt, och nästan motvilligt, flyttar jag tillbaka fokus från död till liv. Långsamt, och nästan motvilligt, märker jag att livet kan kännas bra, att skrattet är välkommet igen, leendena naturliga.

Och åren går och då och då slår sorgen ner som en bomb. Men inte en atombomb längre, utan en begränsad explosion – begränsad i tid och rum.

Och nu har det gått lång tid, nästan tretton år. Och bomberna regnar inte över mig längre, men kriget är inte över. Rätt som det är attackeras jag, rätt som det är kommer de.

Och nu är det november, och nio dagar till Ansgars födelsedag. Så jag vet att det är på väg, jag hör stridsplanen på håll. Snart bombas jag, dovt och tungt, färglöst och otäckt.

Och detta är vad jag vill säga idag: Jag vet inte ens längre om det är sorg eller glädje som drabbar. Sorgen finns där förstås, tung, långsam, deprimerande. Men ett stråk av oväntad glädje, av bubblande lycka i minnena, finns också.

Glädjen över det som Ansgar gav. Sorgen över att han togs ifrån oss. De går hand i hand.

Och jag tänker inte sortera eller bestämma, inte rubricera eller värja mig. Låt dem komma bara, känslorna. Jag behöver dem i november, behöver minnena, behöver både allt det där som gör ont, och det där hemliga bubblandet av glädje över att Ansgar fanns. Behöver smärtan, behöver sorgen, behöver dunklet.

Och mest av allt behöver jag mörkret, novembermörkret, där det inte syns skillnad på skratt och gråt, där det inte krävs av mig att jag ska vara glad eller kompetent, där känslorna får övermanna mig, brotta ner mig, binda fast mig. Jag behöver det här, för det som förut bara gjorde ont är nu mitt band till Ansgar.

Och det bandet, hur smärtsamt det än må vara, är värt att bevara, värt att bindas med, värt att dras med av. Kanske är novembermörkret det rätta stället att förvara det där bandet.

Så kom an, novembermörker. Jag rabblar inga besvärjelser, värjer mig inte, utan går ut i regnet, rakt ut i stormen, och låter mig överväldigas. Kom an, novembermörker. Jag är inte ensam här. Med mig i mörkret står tusen sinom tusen mammor som förlorat sina barn och vi vet vad vi pratar om, vi vet vad vi går igenom, vi vet alla hemligheten med smärtan som binder till glädje, med glädjen som strålar genom mörkret och sorgen.

Nov 022015
 

M har varit hemma med barnen medan jag jobbat och gjort sig till och trillat egenhändiga köttbullar åt dem. Det gick, enligt rapporten, sådär:

M: A gillar inte hemlagade köttbullar säger han. Fast de är så goda.
jag: Nä, han har aldrig gjort det. Han är ju sådan. Får för sig saker och håller fast vid idéer så där bara.
M: Ja.
jag: UNDRAR just vem han har ärvt det av?
M: Haha, jaja, jo. Ja.
jag: Ha! Exakt!
M: Ehm, skrattar vi åt samma sak? Jag skrattar för att du…
jag: Jag skrattar för att DU…
M+jag (exakt samtidigt) … får för dig saker och håller fast vid idéer sådär bara!
(tittar på varandra med lika delar överseende och upprördhet)
M+jag: (inte nödvändigtvis exakt samtidigt, men du vet, typ så där) Va? JAG?! Jag får ALDRIG för mig saker och håller fast vid dem. Han har fått det från DIG, för att du jämt håller fast vid idéer i all…
A: (kommer in i rummet) Vad pratar ni om?
M: Vi pratar om var du får alla dina konstiga idéer ifrån!
jag: Eller snarare varifrån du har fått att hålla fast vid dina konstiga idéer.
A: Vadå för konstiga idéer?
M: Som att du inte vill äta hemgjorda köttbullar.
A: Jag äter faktiskt hemmagjorda köttbullar.
M: Nej, det gör du inte.
A: Joho. Jag åt åtta idag.
M: Eh… nä…
A: Jo.
M: OK.
A: Jag gjorde det.
M: Jag har svårt att tro det.
A: Ja. Det kan ju inte jag göra så mycket åt.
M: Men jag VET ju att du aldrig någonsin har ätit hemgjorda köttbullar. Jag har ju tjatat i åratal och du har aldrig någonsin-
A: Fast nu gjorde jag det.
jag: Vem är det nu som håller fast vid gamla invanda idéer?
A: Pappa.
jag: Exakt!
A: Jag provade köttbullarna för jag ville inte vara sådär som du är mamma, att du bara bestämmer dig för att något inte är gott, och sedan alltid tror det. Så jag testade, och vet du, jag tyckte faktiskt att det var —jag: VADÅ SOM JAG? Jag provar väl alla maträtter jämt!
A: Men inte fiskbullar.
jag: Nej, för att fiskbullar är ondskans redskap. Det är mitt öde att vara deras ständiga antagonist. Det är bara därför. Inte för att jag inte gillar dem. Jag gillar dem! Egentligen. Jag –
A: Gillar du ondskans redskap?
jag: Jag menar, det har inte med smaken att göra. Det är något helt annat. Det är inte alls bara för SMAKEN. Jag gillar dem inte för att —
M: För att du har fått för dig en idé och hårdnackat håller fast vid den?
jag: Exakt! … INTE. Exakt inte. Inte exakt. Precis tvärtom är det. Exakt tvärtom. Jag äter inte fiskbullar för att… för att då kanske jag skulle gilla dem så mycket att jag aldrig skulle prova någon annan mat. Och det är ju vad vi alla vill, eller hur? Prova ny spännande mat! Mums!
A: Mamma…
M: Charlotte…
jag: Bara för att din far… bara för att du… bara för att VISSA ANDRA håller fast vid gamla invanda idéer betyder inte att jag gör det. Jag är minsann hipp och cool och testar nya saker.
M: Det var ju du som sade att han aldrig har gillat hemgjorda köttbullar. ALDRIG. Det låter som en invand gammal idé.
jag. DU kan vara en invand gammal idé.
M: Det kanske jag är. Det kanske är därför du har varit gift med mig så länge.
jag: För att jag håller fast vid idéer i det oändliga och bara ältar om dem?
M: Exakt! Och jag gör samma sak.
jag: Så du menar att… exakt de egenskaper som gör oss till så enormt enerverande människor….
M:…. också gör att vi håller ihop!
jag: Wow.
M: Jag vet.
jag: Så himla ashäftigt.
A: Det är bara ni som kan tycka att det här är spännande.
M: Nej! Du också!
A: Va? Jag? Nej, jag vill inte vara med på det här alls.
jag: Joho! För vi är sådana där människor som håller hårdnackat fast vid gamla idéer!
M: Exakt! Så när vi tillverkar nya människor så blir det – tadaa! – också sådana som håller hårdnackat fast vid gamla idéer. Som du!
jag: PRECIS! Som hatar hemgjorda köttbullar, som du alltid har gjort.
A: Jag hatar i själva verket inte — alltså. Mamma. Pappa.
jag: Du är precis som vi, käre son.
M: Exakt som oss.
jag: Mitt stoltaste ögonblick!
M: Precis. Något att minnas, och hårdnackat hålla fast vid.
jag: Och aldrig rubbas i vår övertygelse om!
A: Hjälp!
M: Jag älskar dig.
jag: Det har du ju alltid gjort.
M: Och därför kommer jag hårdnackat att hålla fast vid…
jag: Och jag med.
A: HJÄLP! Hjälp!
jag: Vad är det käre son?
A: Jag vet inte, jag känner mig som att jag sitter fast i…
M: Gamla invanda idéer?
A: Ja.
M: Aha!
A: ERA gamla invanda idéer. Det är dem jag sitter fast i.
jag: Mitt STOLTASTE ögonblick!
M: Precis!
jag: För allvarligt, A, GILLADE du de där köttbullarna?
M: Han åt ÅTTA.
A: Om jag säger att jag gillar dem så kommer ni att tvinga mig att äta dem ALLTID i framtiden. Och om jag säger att jag inte gillade dem kommer ni att ha rätt. Jag SITTER FAST! För alltid!
jag: Mitt stoltaste ögonblick!
M: Ever!