Dec 042015
 

M och jag sitter vid varsin dator, jag för att dammsuga Facebook på dagens skörd av spänning och äventyr, och M för att se om det har kommit några nya rön om höns på sistone (saker som män behöver lära sig: Det kommer inte nya rön om höns. Höns är nämligen fåglar. De är sig lika från sekel till sekel, från år till år, från generation till generation. saker som män inte behöver lära sig: Fruar är möjligen också sig lika från tid till annan).

Ungefär så här.

jag: Det hände en väldigt konstig sak när jag skulle kliva på bussen idag.
M: (suckar)
jag: Vill du inte höra vad det var?
M: Råkade du knuffa av någon igen?
jag: Nej! Nej. Det var bara en enda gång för flera å- måna- ve- da— för länge sen.
M: Vad hände då?
jag: Busschauffören liksom tittade på mig. Så här. (demonstrerar)
M: OK.
jag: Intressant va?
M: Jätte. Jätteintressant.
jag: Ja, för du brukar också titta på mig sådär.
M: OK.
jag: Och jag tänkte att det var så konstigt att busschauffören hade exakt samma blick. Liksom lite ljus sådär. Lite som om busschauffören liksom – ja, tittade på mig och sedan tittade bort, men sedan tittade på mig direkt igen, som att han inte kunde slita blicken ifrån mig riktigt, eller liksom som om han inte trodde att jag fanns på riktigt – du vet. Så där som du brukar titta på mig…
M: Mmmm.
jag: …och jag tänkte att det fanns bara en slutsats att dra.
M: Få se nu här. Du hade INTE knuffat av någon den här gången.
jag: ”Den här gången”… som att jag brukar råka knuffa av folk när jag går ombord på bussen. Det var bara en gång. Och det var en väldigt liten tant. En VÄLDIGT liten tant. Nästan osynlig.
M: Mmm. Men busschauffören tittade alltså så där på dig, fast du inte hade –
jag: Jag gjorde ingenting. INGET alls. Jag bara gick på bussen som vanl— som en vanlig— som en vuxen.
M: Och busschauffören tittade på dig och tittade bort och tittade igen och…
jag: Ja. Det finns bara en slutsats man kan dra.
M: OK.
jag: Busschauffören måste i hemlighet älska mig.
M: O. K. (paus) O…. (paus) K (paus).
jag: Eftersom du vet, ja, du tittar ju på mig så där. Och du älskar ju mig.
M: Mmm.
jag: Väldigt mycket och så.
M: Mmmm.
jag: Och om busschauffören tittar på mig på samma sätt…
M: Mmmmm.
jag: Jag har ingen annan förklaring.
M: Nä. Nä, det vore ju orimligt att det fanns någon annan förklaring.
jag: När jag tänker på saken händer det rätt ofta att folk tittar så där på mig.
M: Det kanske är många som älskar dig.
jag: Kanske… alla?
M: Få se nu här, har du sett den här busschauffören ofta?
jag: Nej. Nej! Det är det som är så mystiskt. Jag tror aldrig jag har sett honom förut.
M: Och ändå drabbades han av en så plötslig oförklarlig kärlek till dig.
jag: Det är klart, man har väl en viss utstrålning.
M: Verkligen.
jag: Vadå?
M: Jag sade bara ”verkligen”. Inte alls ironiskt eller så. Bara konstaterande. Du vet, så där: ”Verkligen”. Verk-li-gen.
jag: OK.
M: Och du — hur ska jag uttrycka det här — du gjorde inget — speciellt — som kan ha satt igång den här oförklarl– jag menar den här fullt begripliga men ändå så fantastiska kärleken?
jag: Det konstiga är att —
M: (med en lugn förtröstan) Ja?
jag: Jag gjorde inget särskilt vackert eller så.
M: OK.
jag: Jag bara… du vet… jag har ju annat att tänka på än sådana där vardagliga saker.
M: Jag vet.
jag: Så jag råkade ta fel på mitt busskort och —
M: Ditt bankkort?
jag: Nej. Jag råkade ta fel på mitt busskort och mitt —
M: Ditt id-kort?
jag: Nej! Vem är det som berättar den här historien? Jag råkade ta lite lite fel på mitt busskort och mitt glasögonfordral.
M: Jepp. I knew it.
jag: Vadå? Det kan väl hända vem som helst?
M: Och då tittade busschauffören konstigt på dig?
jag: Inte konstigt. Liksom lite förundrat och förtjust.
M: OK, och då tittade busschauffören lite förundrat och förtjust på dig?
jag: Nej, det tror jag inte. Inte då.
M: OK.
jag: Nej, för sedan insåg jag plötsligt att det som jag höll upp mot den där – vad heter det? – pipmojjen inte var mitt busskort utan mitt glasögonfordral och då tyckte jag en kort sekund att det kanske var lite lite pinsamt.
M: Nä?
jag: Så för att inte göra så stor affär av det… du vet, så att alla skulle märka vad jag höll på med och så…
M: Mmm.
jag. Så tänkte jag att jag skulle försöka släta över det lite.
M: Så du låtsades att du hade tagit fram glasögonfordralet med flit? För att läsa något?
jag: Nej! Nej, det vore kanske lite för simpelt.
M: Så klart.
jag: Nej, jag tänkte att det bästa vore om jag istället gjorde så lite som möjligt annorlunda än det normala stiga-på-bussen-förfarandet. För det var rätt mycket folk som skulle på och så, du vet.
M: Mmm. Jag kan se det framför mig.
jag: Så hellre än att hålla på och krångla och ha mig så valde jag den lättaste utvägen.
M: Åh! Gjorde du?
jag: Ja! Du behöver inte låta så förvånat. Jag är vuxen, faktiskt.
M: Så du tog fram busskortet —
jag: Nej. Förstås inte. Jag pep.
M: Du…
jag: Pep. Så här! (piper)
M: För att….
jag: För att alla skulle tro att det var maskinen så klart och släppa ombord mig ändå.
M: Du pep så att det skulle låta som att du höll upp ditt busskort?
jag: Exakt.
M: Så du pep jättehögt i bussen medan du höll upp ditt glasögonfordral mot kortläsaren?
jag: Kortläsaren! Exakt! Det är ju så det heter. Inte pipmojjen.
M: Nej.
jag: Kortläsaren!
M: Och då… då tittade busschauffören…
jag. Nej, inte då. Då tittade ganska mycket folk på mig, och jag skulle bara sätta mig lite när busschauffören…
M: Tittade sådär förundrat och förtjust och…
jag: Nej, han tittade lite irriterat och frågade om jag inte hade ett giltigt färdmedel.
M: Så gör ju ofta folk som är förundrade och förtjusta.
jag: Ja.
M: Och då… då tog du förstås fram ditt busskort?
jag: Ja.
M: Bra.
jag: Eller jag skulle ha gjort det.
M: OK.
jag: Men jag hade liksom råkat ge det till tiggaren.
M: OK.
jag: Så där du vet som man gör. Istället för en tjuga.
M: Mmm.
jag: Och då bad jag bussen vänta.
M: Sådär du vet som man gör.
jag. Ja, och så trängde jag mig ut och bytte busskortet mot tjugan som jag borde ha gett till tiggaren.
M: Mmm. Tittade tiggaren på dig liksom förundrat och — jag glömde vad jag skulle säga.
jag: Och sedan trängde jag mig fram igen och —
M: Du trängde dig förbi kön?
jag: Ja.
M: För att…
jag: Jag glömde liksom att det inte var min tur längre.
M: Och busschauffören…
jag: Han tittade inte på mig just då, för han höll på att ta hand om…
M: En liten tant som du råkat knuffa av bussen när du gick på?
jag: Nej! NEJ! N E J! Det var ju bara en gång sade jag ju. För — jättelängesen.
M: Så han höll på att ta hand om… (paus medan ett visst mummel hörs) Ursäkta, jag hörde inte?
jag: En medelstor tant som jag hade råkat knuffa av bussen när jag gick på.
M: Ah.
jag: Det är en HELT annan sak.
M: Verkligen. Verk-li-gen.
jag. Och sedan pep jag mitt kort – inte mitt bankkort eller något utan mitt riktiga busskort –  och gick och satte mig på min plats.
M: Och då tittade busschauffören—
jag: Han kan ha gjort det.
M: Vadå?
jag: Han kan ha tittat på mig redan då.
M: ”Redan då”.
jag: Ja, för jag såg inte riktigt. För jag var lite upptagen. När jag satte mig lyckades jag liksom trassla in mitt säkerhetsbälte i — du vet hur fullt det alltid är på de där bussarna?
M: Jaaaa.
jag: Så jag satte mig bredvid en lit – en – en person vars utseende och ålder och kön vi kan låta vara onämnt.
M: Men det var i själva verket en liten tant.
jag: Ja
M: Samma lilla tant som du en gång…
jag: Det kan vi inte veta. Det kan ha varit hennes syster.
M: OK.
jag: Hon såg i och för sig lite förskräckt ut.
M: Inte förundrad och förtjust?
jag: Kan ha varit förundrad och förtjust. Jag vet inte, jag hann inte se. För jag var just då rätt upptagen av att jag hade råkat trassla in mitt säkerhetsbälte i hennes..
M: I hennes…?
jag: Handväska.
M: Ah.
jag: Och hon var kanske lite förskräckt.
M: Osannolikt under omständigheterna.
jag: Så hon råkade trycka på nödstoppsknappen.
M: OK.
jag: Nämnde jag att bussen hade börjat gå vid det laget?
M: Nej.
jag: Men det hade den. Och då tryckte hon på nödstopps – eller det kan ha varit jag som råkade komma åt den när jag…
M: OK.
jag: Iallafall så var det då som busschauffören kom bak till oss och frågade vad som hänt och den lilla tanten valde ståplats och busschauffören… ja. Han tittade sådär på mig.
M: Förundrat och förtjust.
jag: Ja.
M: Så där som jag brukar titta på dig.
jag: Ja.
M: Så nu undrar du om jag tror att busschauffören är hemligt förälskad i dig?
jag: Tja.
M: Jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
jag: För att du inte vill oroa mitt känsliga hjärta?
M: …. Typ.
jag. OK. Men jag undrar fortfarande varför folk tittar sådär på mig ibland.
M: Det kan vara ett bevis på att deras vardag är lite tråkig och så. Och att de.. upplever.. eller jag menar – uppskattar att du finns och liksom…
jag: Liksom förljuvar den?
M: Man KAN uttrycka det så.
jag: Men man kan använda andra termer också?
M: Ja.
jag: Jag tror ändå jag nöjer mig med det där ”förljuvar”.
M: Ja, älskling.
jag: Förtjust, förundrat och förljuvar.
M: Ja, älskling.
jag: Nu tittar du sådär på mig igen.
M: För att du förljuvar min tillvaro.
jag: Så du är inte orolig för att jag skulle rymma med busschauffören?
M: Nä. Och… Jag är inte heller orolig för att busschauffören rymmer med dig.
jag: Vad fint älskling.
M: Ja.

Och så läste vi vidare.

Dec 032015
 

12343344_10153236262993837_1346311770_oE, H och jag har köpt julklappar denna vecka. När vi nöjda tittade igenom våra köp på fiket efteråt konstaterade E plötsligen viktig sak.

E: Det är en julklapp som vi inte har köpt!
jag: Det hinner vi nog med ska du se.
E: Nej! Vi måste köpa den nu! Till tiggaren!
jag: Vilken tiggare?
E: Vår tiggare. Vid ICA. Hon som vi brukar ge en lapp till!!
jag: En julklapp till tiggaren… pengar?
E: Nej, inte pengar. Det är så tråkigt. Hon får pengar av många.
H: Inte så många.
E: Nej men hon får pengar i sin kopp. Inte pengar nu. Vi måste hitta på en JULKLAPP! Det är ju jul!
jag: Hmm.
E: Jag vet vad hon vill ha!
H: Vadå?
E: Klistermärken! Så klart!
jag: Klistermärken?
E: Ja, glittriga klistermärken. Med prinsessor kanske? Och änglar? Nej, jag vet precis. Sådana där rosa som har lite glitter längst upp. Med änglar. Änglar som sjunger och dansar ska det vara! På julen!
H: Du menar sådana där som du fick förut?
E: Ja! Inte vanliga änglar ska det vara. De ska sjunga och dansa.
jag: O… K…
E: Och guld och silver! Hon är ju en tjej. Hon borde ha en ängel med kronor och diadem. En sådan där påse med klistermärken, det ska hon få.
jag: O… K…
E: Hon kan sätta dem på sin kopp! Så blir den lite finare! Då blir hon glad!
jag: O… K…
H: Vad är det mamma? Det kan väl E få köpa?
jag: Ja, det kan hon väl men… det gäller ju att ge henne något som är… bättre… att ge henne?
E: Som vadå?
H: JUST DET! Som vadå?
jag: Eh… strumpor till barnen kanske?
E: MEN DET ÄR JU INTE TILL HENNE!
jag: Nej… strumpor till henne?
E: Men folk vill inte ha strumpor hela tiden mamma!
H: Inte jag iallafall. Inte i julklapp iallafall.
E: Folk vill ha GLITTRIGA grejer.
H: Som klistermärken kanske?
E: Exakt.
jag: H…. ska vi ge henne klistermärken?
E: Och kanske en ÖVERRASKNING!
jag: Klistermärken vore nog en överraskning.
E: Kan vi få ge henne det?
jag: Ja, fast kanske… Kanske vi kunde ge henne något som är varmt.
E: Varmt?
jag: Ja, hon kanske fryser. Det är kallt att sitta där.
H: En varm jacka?
jag: Vi kan fixa en varm jacka åt henne. Och vi har ett par kängor i källaren som är ganska varma som ingen använder. Det kanske är hennes storlek, vi kan kolla iallafall.
E: KLISTERMÄRKEN!
H: Men det här blir ett STORT paket, E! Stort!
jag: Vi slår in det jättefint.
E: Och ger det till henne? Jag ger det till henne.
H: Du får ge det till henne.
E: Det KANSKE kan bli lika bra som klistermärken.

Så nu har vi kollat runt och packat ihop varma kläder i allmänhet, och vinterjackor och kängor och varma strumpor i varierande storlekar. Imorgon ska vi slå in det i julpapper och lämna över det.

Imorgon ska hon sitter och tigger vid vårt ICA få reda på att någon tänkte på henne och ville att hon skulle få en julklapp. Imorgon ska godheten få segra, i det lilla. För det är alltid där godhetens segrar vinns. I små gester som gör världen en aning bättre, i ett litet hörn.

Imorgon. Imorgon ger vi årets första julklapp.

Och var inte oroliga, kära vänner. Vi har inte glömt.

I fickan på jackan ligger den – påsen med rosa och glittriga klistermärken.

Och änglarna sjunger och dansar.

 

Dec 022015
 

Vi känner en familj som har ett schema  över vilket barns tur det är att duka bordet inför middagen.

Löjligt, tycker jag. Ett bra försök, i och för sig. Lite gulligt. Men inte vad man behöver i en familj.

Det är ju alldeles för okomplicerat.

De har inte ens börjat fundera på att överväga att tänka sig att påbörja en process som kan leda till ett delmål på vägen till att eventuellt implementera en betaversion av ett förstadium till ett riktigt schema.

DETTA är ett riktigt schema. Ett RIKTIGT schema.

Ett riktigt SCHEMA.

Detta är vårt vinterschema, närmare bestämt, i fyra lättfattliga och okomplicerade nivåer. För byråkratin tar inte ledigt över december. Regelverk har ingen vintervila.

Den mest grundläggande nivån av schemat har vi i ljuständningsschemat. Det är det som utgör utgångspunkten för de andra schemana, ungefär som Grundlagen, ni vet, utgör grunden för vår lag.

Det bestämmer vem som får tända vilket ljus vid vilket tillfälle  under Advent. Det måste ju förstås vara fullständigt rättvist. Alla måste få tända lika många ljus.

Tycker majoriteten.

Det finns även en ortodox skola i familjen som hävdar att det mest rättvisa är att alla får tända lika många tändstickor, så om den första tändstickan man tänder blåses ut på väg mot ljuset övergår ens ljuständarrättigheter för dagen till nästa person på listan. Denna ortodoxa skola har blivit utröstad, eftersom den (jaja, S, då) ständigt blåste ut de andra barnens tändstickor för nöjet att få vara nästa person på ordningen för att tända ljus.

Så.

Fyra adventljus, ett kalenderljus, ett rosa ljus och två tändningstillfällen om dagen (tre per dag på helgen). Vecka 1: Tre ljus att tända, Vecka 2: (O, ljuva vecka två när antalet ljus överensstämmer med antalet barn) Fyra ljus att tända, Vecka 3: Fem ljus att tända och Vecka 4: Sex ljus att tända.

Då trodde ni att det var klart va? Nej. Det är också viktigt vilken ordning man tänder ljus i. Samma person kan ju inte få tända ljus först jämt, då blir det väldigt orättvist mot de andra. Vi behövde ett schema för ljuständningsordning också. Så man är lite beredd.

För det vore ju fullständigt orimligt orättvist, på gränsen till kränkande särbehandling, om man på tisdagsmorgonen får tända det tredje ljuset av tre och sedan när det är ens tur igen framåt lunch på lördag får tända det tredje ljuset av tre igen. Så kan man inte ha det i en civiliserad värld.

Förresten nämnde jag väl att enligt urgammal hävd har vi ett schema i familjen som säger att en ljuständning motsvaras av två ljusutblåsningar.

Och om ni tänkte så här: De HAR inget schema för ljusutblåsning i advent, det har de bara inte. Då tänkte ni fel. För det har vi.

Vi har ljuständningsschema, ljuständningsordningsschema och ljusutblåsningsschema.

Och nu när jag skriver det här inser jag att vi saknar ett ljusutblåsningsordningsschema. Men det tänker jag faktiskt inte berätta för något av barnen. Ibland måste man vara lite wild and crazy.

Men inte för wild and crazy. Det går inte. Hur skulle världen se ut då?

Därför har vi idag nöjet att hälsa ett nytt, och sedan länge efterlängtat, schema välkommet till vår familj: Schemat Över Byteshandel och Utgångspunkter för Förhandling vid Köp av Varor och Tjänster i Samband med Ljuständning.

Så nu kan jag meddela att i vår familj kostar det, om du vill köpa till dig en extra ljuständning, antingen 1 st tömning av kattlåda åt syskon, eller 2 x 10 minuters lån av Minecraft-identitet, eller 4 bitar av ditt lördagsgodis (får väljas av syskon INNAN du själv tagit bit, om bitarna ska tas på slutet av lördagsgodisätningsperioden är det 8 bitar som gäller, skalan varierar under kvällen på ett sätt som fastställs av bilaga 1 till dokumentet.

Ett köp kan också göras som garanterar dig dubbeltändning av ljus (alltså att du köper ljuständning av två syskon samtidigt, så du får tända FLERA LJUS PÅ SAMMA GÅNG, o, ljuva nöje)  och den kan köpas mot 2 kvällars fullständig skötsel av samtliga kattrelaterade jobb (mat, vatten, låda), 1 matning av hund, 1 st godnattsageläsning för lillasyster, eller 10 valda bitar ur lördagsgodispåsen (sammanlagt, gäller båda syskonen)(kan bli så mycket som 20 bitar om bitarna tas senare under kvällen när det bara finns mindre attraktiva bitar kvar att välja på). Man kan också levla upp samtliga syskon i Angry Birds (ett smart alternativ som A har lobbat hårt för, för han är bra på Angry Birds och då får han BÅDE tända ljus och låna de andras mobiltelefoner på samma dag).

Så.

Om du kommer hem till oss någon gång och folk säger ”wow, vad fint era adventsljus brinner” eller möjligen ”Vad är det där för konstigt fullkladdat rutmönster ni har på kylskåpet” så ska ni veta att detta är något som förhandlats, omförhandlats, varit ute på remissrundor och debatterats retoriskt för och emot. Det har demonstrerats, kritiserats, normaliserats, omfördelats och byråkratiserats enligt kunskapskrav, konstnärlighet och kreativt kampanjande.

Och kanske är det här ett bra sätt att lära sina barn om demokratins alla möjligheter för individen att i samverkan med andra påverka sin situation. Kanske är det här ett sätt att visa sin familj hur mycket den demokratiska processen kan stärka oss som familj, som sammanhang, som värld.

Kanske.

Fast det mest troliga är vi är galna.

12315050_10153234704603837_562270914_o
              Tjuvtänt ljus på kvällen när alla sover. Hur många kattlådor måste jag tömma om de kommer på mig?

Dec 012015
 

10801639_10152496879068837_6112007837918802442_nBloggen har för vana att köra en julkalender. Det här är inte de tunga sorgeinläggen utan de som går mer under rubriken ”Struntprat”. Det är nu bloggen släpper ner håret och festar loss lite och försöker dra roliga historier. Älgpoesi ska det vara, en dag. En årskrönika kan det bli, en annan dag. Och lite sådär som det blir ibland hos oss. Typ så.
Årets tema: ljus.
Först ut: Den outsinliga källa till glädje som ljusslingor är.

Och så kom den tiden när det var dags att gripa sig an lite adventsdekorationer.

jag: Du, S, kan väl sätta upp den där ljusslingan?
S: Visst.

Han springer och hämtar kartongen med glad min, på fixarhumör. Han lyfter locket på kartongen och jag ser det glada fixarhumöret försvinna snabbt som en Åsa Romson-tweet.

S: Eh… mamma.
jag: Ja.
S: Den här ljusslingan….
jag: Fin va?
S: Och… ful.
jag: Som livet självt.
S: Men mamma..
jag: Ja?
S: Den är trasslig.
jag: (så oskuldsfullt jag kan) Är den? Hur kan det ha gått till?
S: Den går inte att sätta upp.
jag: Joho då. Du som är så hjälpsam.
S: Mamma, det är typ knutar på sladden.
jag: Äsch, ta upp dem bara.
S: Nej. Det går inte.
jag: Va?!
S: NEJ. Jag gör det inte.
jag: Ni ungdomar. Ni är så —
S: Integritetsfyllda att ni är omöjliga att tvinga till meningslösa arbetsuppgifter?
jag: Jag hade tänkt säga svårlurade, men ja.
S: Trodde du att – trodde du att jag bara skulle trassla ut den? Utan att klaga? Utan att säga något? Utan att – – hur länge har du känt mig?
jag: Tja, tillräckligt länge för att veta att det inte skulle hända.
S: Exakt.
jag: Ge hit den så ska jag trassla upp den.
S: Kan vi inte bara kasta bort den och köpa en ny?
jag: Det pågår ett klimatmöte i Paris nu om att vi behöver rädda planeten.
S: Då är alla miljömänniskor där och kommer inte att märka om vi kastar bort det här trasslet och köper en ny.
jag: Nu ska vi se här (börjar trä sladdar genom knutar och runt ljus och bakom knopar) Spatialt tänkande, min vän. Din mamma är inte korkad. (djupt koncentrerad)
S: Mamma, lade ni undan den här ljusslingan utan att trassla ut den förra året?
jag: NEJ! Naturligtvis inte! Vad tror du?
S: Mamma…
jag: Det var inte förra året utan det här året. I januari.
S: Varför trasslade ni inte ut den?
jag: För att det är svårt.
S: Och du trodde att det skulle vara lättare nu?
jag: Jag trodde att jag skulle ha lärt mig att dupera dig nu.
S: Omöljigt!
jag: Jag vet.
S: Det är rätt roligt att titta på dig när du svettas.
jag: Japp.
S: Du ser så otroligt koncentrerad ut. Nästan som att du typ höll på att lista ut åttans tabell.
jag: Jag KAN åttans tabell.
S: Visst. Lika bra som du kan trassla ut sladdar.
jag: OK. Jag erkänner att det här var lite svårt.
S: Släng och köp en ny.
jag: Nej.
S: Men mamma, du gör ju på helt fel sätt! (tar trasslet, börjar trassla upp)
M: (kommer in) Men, skulle vi inte slänga det där gamla ljusslingetrasslet?
jag: Jag kom på en bättre metod. Mer miljövänlig.
M: Vad? Att S skulle trassla upp den eller?
S: (med händerna fulla av trassel) Japp. Men jag genomskådade henne, så hon fick göra det sjä—vänta lite nu.
M: Fick du S att göra det?
jag: Det handlar bara om att vara tillräckligt korkad så tar någon annan över.
S: Men — jag — jag genomskådade ju —-
jag: Ja, det gjorde du! (uppmuntrande) Dig kan man inte lura!
S: Men nu har jag trasslat upp hela….
jag: Japp.
S: Alltså i den här familjen är det omöjligt att gissa om jag fått smarthetsgener eller dumhetsgener.
jag: Smarthet! För att jag är smart!
S: Men varför gick jag på det då?
jag: För att jag är smartare.
S: Men i så fall… vänta lite nu här.
jag: Vad?
S: Påminner inte det här väldigt mycket om hur du fick pappa att laga den där radion som han ville slänga?
jag: (med den där jätteoskyldiga rösten igen) Va?!
S: Ja, han ville ju kasta radion och då sade du att du skulle laga den och sedan började du angripa den med ett skjutmått och då gick pappa och tog fram en krysskruvmejsel för att visa dig hur man öppnar en radio och då — innan man visste ordet av hade han…
jag: (med en snabb blick på M) … hade han visat mig hur man öppnade radion.
S: Och sedan….
jag: Och sedan minns jag ingenting men nu funkar den ju!
S: Men pappa… är ju inte dum. Han lagade radion.
jag: Exakt. Han behövde bara få lite hjälp med de där etiska aspekterna.
S: Etiska.
jag: Ja, med miljön och så. Så att vi inte behövde slänga den.
S: ”Vi” inte behövde slänga den.
jag: Egentligen kan man säga att det är ett samarbete.
M: Ett äktenskap, helt enkelt.
jag: Vi hjälps åt.
M: Tar hand om saker tillsammans.
S: Men trasslar inte upp sladdar.
jag: Nej, men det behövs ju inte. De trasslar upp sig själva, kan man säga.
M: Och så räddar vi miljön.
S: Ni är omöjliga.
jag: Men du är möjlig.
S: Nu vet jag inte om det här är lite fint eller lite fult.
jag: Lite fint.
M: Lite fult också.
S: OK.
jag: Som livet självt!
M: Som livet.
S: Ska vi sätta upp ljusslingan nu då?
M: Japp, kom så går vi.
jag: Jag vet inte. Den är ju ganska fin nu när den ligger i förpackningen. Vi kanske inte ska störa den.
M: Ska vi inte sätta upp den?
S: VA?!
jag: Titta vad ordentlig den ser ut!
M: Men vi måste ju sätta upp den nu när den går att sätta upp.
jag: Men då måste vi trassla ut den igen i januari!
M: Äsch, nej, det behöver vi inte. S kan göra det i december.
jag: Men han kommer förmodligen inte gå på det igen.
(båda av oss tittar på S)
S: Menar ni att jag kommer att få välja på att antingen ha trasslat upp vår ljusslinga helt i onödan så att den kan ligga fint i sin låda eller att ha trasslat upp den så att jag kommer att få trassla upp den igen nästa år?
jag: Japp.
M: Bra val va?
S: Nu vet jag inte om det här är bra eller dåligt igen.
jag: Bra.
M: Och dåligt.
S: Som livet självt.

Nov 262015
 

Idag är det tretton år sedan Ansgar dog. På hans begravning spelade en trumpetare Evert Taubes Nocturne, och Nocturnes text har följt mig under livet.

Den här texten, som jag alltid har kunnat utantill på det sätt som man kan en text av Evert Taube om man är lite av en textnörd, tänkte jag mycket på en natt när Ansgar levde och mådde bra. För mig var det en text om föräldraskap, helt plötsligt.

Har du varit med om det någon gång, att en sångtext som du känt till länge plötsligt får en helt ny mening för dig? Så var det med Nocturne för mig, en natt i november 2002 då jag sov i den smala sjukhussängen med Ansgar vid min sida.

Slumra min vän
Natten skrider
Kärleken vaktar dig
Ömt och tyst

Det var det där med att kärleken vaktade ömt och tyst: Den som vaktar ömt och tyst gör det för att inte störa, inte oroa, inte tränga sig på. Plötsligt hade en rad som bara lät bra, en rad jag aldrig funderat över, brutit sig ut ur textmassan, fått liv, blivit tredimensionell. Så här skulle det vara nu: Jag var kärleken som vaktade.

Jag nynnade sången i mitt inre och lät texten sätta igång explosioner av nya associationer i min hjärna  – Helig den frid hjärtat hyser mitt i den virvlande blodstormens larm – javisst, så måste det vara. Frid som kommer från hjärtat, som är kärleken som vaktar, det måste vara heligt. Få saker hade någonsin känts så heliga som detta: En son på min arm, att vara någons trygghet.

Och sedan. Sedan kom döden. Sedan fanns det ingen trygghet, iallafall var jag ingen trygghet för Ansgar. Jag kunde inte rädda honom. Han kunde inte sova på min arm. Den sortens föräldraskap var över.

Efter Ansgars begravning blev Nocturne så smärtsam att jag inte lyssnade på den på många år. Men när den kom tillbaka till mig var det med ytterligare en sådan där fullständig omvändning av mening – den sång som först handlat om att somna, som sedan fick en ny djupare mening av att jag blev mamma, fick nu ytterligare en ny mening av döden.

Flyr mig i drömmen som våg flyr vind. Tänk om döden följer på livet som våg flyr vind, i samverkan, men alltid åtskilda. Vågen alltid en följd av vinden, och vinden som alltid vill ikapp vågen men hela tiden skjuter den framför sig.

Vinden förde bort Ansgar, på en våg som alltid ligger lite före mig, aldrig nåbar, men ständigt där. Aldrig inom räckhåll, men alltid närvarande.

Och plötsligt kanske de här raderna kunde handla om mig som sörjande: Helig den frid hjärtat hysermitt i den virvlande blodströmmens larm! Mitt i alla känslor, all upprördhet, all sorg och förtvivlan, finns ett stormöga av lugn, av tillförsikt, nästan. Jag har upplevt dig, jag kan aldrig förlora dig. Det är frid, moderlig frid, helig frid. Samma frid som den där natten på sjukhuset, men denna gång mitt i den virvlande blodstormens larm.

Och så möts vi i friden, möts i sången: Liv och död, trygghet och oro,  månen, natten och friden – och sömnen och döden.

Slut är din strid. Månen lyser. 
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

Kanske var den där sömnen i sjukhussängen en försmak av döden, en förkunskap om att föräldrars kärlek till sina barn sträcker sig bortom döden. Kanske är det det vi känner varje natt, alla föräldrar som tittar in genom sovrumsdörrar på sina sovande barn och känner stora, osägbara känslor av sammanhörande, av enhet, av evighet?

Kanske finns där i natten ett hemligt, heligt mötesrum för den kärlek som når bortom allt, bortom den slutgiltighet som döden skrämmer med, bortom avsked. Kanske finns det en hemlig öppning i nattens mörker mellan det som är och det som ska komma, när vi inte kan minnas eller agera, när vi bara kan ta emot. Kanske är det därför mörkret är sorgens hemvist, för att där finns hoppet.

12308930_10153225779913837_43317749_nShadows touch and pass and never see the day. 
There is a crack in everything, that’s how the light gets in. 
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klar. 
I’ll find my way through night and day. 
Vårnattsvind svalkar dig. 
Sov på min arm. 

Nov 252015
 

12279547_10153219183483837_1544645264_oWould you know my name
If I saw you in heaven?
Would it be the same
If I saw you in heaven?

Idag är årsdagen av Ansgars dop, hans nöddop. Årsdagen av den dagen då allt gick snett, då han blev riktigt allvarligt sjuk – då hans hjärta helt oväntat gav upp.

Början av den här sorgeperioden varje år ställer mig inför de fina dagarna, de friska dagarna. Att minnas dem är att minnas ett leende, en hjärteglädje, en lycka, som jag aldrig kan återskapa nu. En oskyldig glädje, en som bara kommer till den som inte mött tragedi.

Att minnas den 22-24 november är att minnas glädjen, lyckan, ruset av eufori.

Att minnas den 25-26 november är att minnas bråddjupet, djupdykningen, svärtan.

Så idag skriver jag till dig från de minnena, de där vi hade från spädbarnsintensiven, när vi inte visste vad som hänt, när vi bara visste att helvetet hade öppnat sig och slukat oss.

Time can bring you down, time can bend your knees
Time can break your heart, have you begging please

När jag var gravid med Ansgar kom Eric Claptons låt Tears in Heaven på radion en gång när vi körde bil. M och jag konstaterade att ingen av oss tyckte att det var en särskilt bra låt. Men, tillade jag förnumstigt, vi är knappast målgruppen. Det är en låt om att förlora barn och det har inte vi gjort, så vi kan inte veta om den är bra för dem som behöver låten.

Några månader senare tillhörde vi målgruppen, och frågan om huruvida låten är bra är irrelevant, nästan. För låten finns där ändå och påminner om att jag inte är ensam. Jag är en av de många föräldrar som förlorat barn. Ibland inbillar jag mig nästan att vi kan känna igen varandra, på skuggan, på något i hållningen. En slags lugn uppgivenhet i ansiktsmusklerna, en slags böjdhet i ryggen, ett slags tålamod som kommer sig av att man aldrig kan få det man mest av allt vill ha. Vi har fått lära oss att leva ändå.

I’ll find my way
Through night and day,
’Cause I know I just can’t stay
Here in heaven.

Vi som lever vidare ändå, vi har smakat på kunskapens träd på gott och ont och bär på vetskap som vi inte vill ha, på känslor vi inte vill ha känt, på en adrenalinsmak på tungan som liksom aldrig går över. Vi dör inte av detta, men vi lever inte av det heller. Inte på samma sätt som innan.

Kan det vara så att den stora sorgen har givit ett värdefullare liv? Ett som tar vara på glädjen och lyckan, som stannar intensivare i stunden, som vet att sätta värde på det som kan vara försvunnet på en sekund? Jag vet inte, men jag vet en sak. Om så är, att livet är mer medvetet nu, mer intensivt nu, så är det inte värt smärtan som orsakade det.

Beyond the door,
There’s peace I’m sure,
And I know there’ll be no more
Tears in heaven.

Men det finns en sak som vi vet, vi som förlorat någon vi älskar. Vi vet att vi har besparat dem smärtan att förlora oss. Vi har tagit den sorgen ifrån dem. Vi saknar, de saknar inte. Och det är klart att som tröst betraktat kanske det kan tyckas ganska klent. Men det är en sanning som växer när sorgen blir äldre.

Jag, som förlorade ett barn, inte fick göra något för honom, inte fick lägga mitt liv och min energi på hans liv – jag, som inte får köpa överdragsbyxor åt honom när det blir kallt, inte får hämta honom från en skolresa på en parkeringsplats mitt i natten, eller köpa hett åtrådda dataspel åt honom i julklapp, inte bära hans svettiga jumpakläder genom skolan när han stönar ”orka!” om sin träningsutrustning – jag, hans mor, får bära en sak åt honom: Sorgen. Den behöver inte han bära. Den blev min. Jag är mamman. Jag bär.

Jag bär den i min kropp och i min själ, i mitt ansikte och i min rygg. Jag bär den dag och natt, på årsdagar och vardagar, på helger och högtider, i det stora och i det lilla. Det är den sortens ryggsäck som man inte alltid tänker på men som ibland tynger varje steg. Men jag bär. Och jag bär med en trotsig stolthet – detta får jag göra för min son.

I must be strong and carry on
’Cause I know I don’t belong
Here in heaven. 

 

Nov 242015
 


Ett sätt att hantera den kosmiska smärtan av att förlora ett barn är att försöka hämta någon slags meningsfullhet i det som hänt. Kanske behövdes Ansgar på ett annat ställe än hos oss, kanske fanns det någon kamp mot den existentialistiska ondskan som bara han kunde utkämpa. Kanske hade han en mission. Kanske finns det någon slags Hogwartsvärld, där han lever, så nära oss att bara ett tunt skynke skiljer oss, men så långt borta att vi inte ens kan ana.

Eller kanske är allt bara meningslöst och tomt, ensamt och utan högre plan. Allt tar bara slut och det finns ingen långsiktig mening med något alls. Så kan det vara.

Fast det får inte vara så.

Men det kan vara så.

Vi vet ju inte. Vi når inte dit med vår kunskap och vår erfarenhet, vi kan inte ställa oss på tå eller kika runt ett hörn eller tänka ett extra varv för att smygse lite in i evigheten. Vi vet inte. Det finns en existentialistisk ångest förknippad med detta, att livet slutar med något som vi inte vet, men det existentialistiska mångdubblas när man plötsligt behöver veta, inte för sin egen skull, utan för sitt barns.

Vi har ingen aning, men vi har många bilder. Många mjuka tankar och goda berättelser. En av mina favoritidéer om himlen grundar sig på något som berättas av en god vän till C S Lewis, han som skapade Narniaböckerna. CS Lewis på sin dödsbädd vaknade plötsligt ur den förvirringsdvala han befann sig i, spanade ivrigt ut i intet och fascinerat sade ungefär: ”Är det SÅ det blir?! Wow! Jag hade ingen aning, hade aldrig kunnat ens börja ana!”

Sedan vaknade han på riktigt, och den goda vännen frågade vad han hade sett, vad han kunde berätta om den himmel som snart skulle ta emot honom.  C S Lewis hade inga minnen alls av sin dröm, men den gode vännen beskrev hans extatiska tonfall, och de tillbringade en behaglig eftermiddag med att försöka tänka ut allt det otänkbara som skulle kunna vara den fantastiska himlatillvaron.

Och jag drömmer om en himmel som var så fantastisk att inte ens en fantasyförfattare kunde börja ana vidden av allt det underliga, underbara som väntar där. Jag drömmer om den himlen åt Ansgar, och åt oss alla i och för sig, men hittills åt Ansgar. Jag hoppas att den är så fantastisk att inte ens de vildaste drömmar och förhoppningar kan förbereda oss på det som väntar.

Men en sak känner jag i hjärtat, på det där sättet som man känner saker som man liksom vet, utan att veta. Jag känner – och inget kan övertyga mig om något annat, för jag känner i mitt moderssinne, och hur resonerande du än vill vara kommer du aldrig att tala mitt moderssinne tillrätta med förnuft – att Ansgar är någonstans där det är gott för honom att vara.

En av de tröster som kom till mig i musiken kom från musikalen Kristina från Duvemåla, den allra sista sången.

En gång var jag rädd för mörkret
men det är jag inte mer
Dagar, nätter, det gör ingen skillnad
jag är trygg vad som än sker
Du ängslas över mig
men jag kan lova dig
Om allt rämnar runtomkring oss finns vår kärlek kvar
Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar

Som sagt, vi kan inte stå på tå och kika runt ett hörn eller använda oss av logik för att lista ut vad som händer efter döden. Men jag tror att musiken kan glimta till, som ett ljus ur ett nyckelhål. Vi ser inga konturer, och glimten är borta innan den kan identifieras, men den tyder på att någon är hemma, att något är varmt och ljust, på den andra sidan om de där dörren.
12299638_10153222138723837_252400590_o
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klart
Den lyser dig väg, en gång ska vi mötas åter
Beskyddet av en ängel som står vaktdet vet jag att du har
Jag vill att du ska minnas vad jag sagtJag är i gott bevar

Nov 232015
 

12279656_10153219183758837_85078220_o

När man ska överleva en stor sorg finns det, enligt mitt sätt att se på saken, tre saker som hjälper mer än andra saker. Det är vännerna, nätterna och musiken.

Vännerna hjälper, när de finns där och håller en i handen medan du tar de där stegen som du måste ta, lever det där livet som du måste leva, och ibland låter dig få en skymt av vardagen igen – vardagen, så föraktad innan sorgen, men så hett efterlängtad efter sorgen. Om du bara fick en sekund av vanlig gråtrist vardag, känner du, utan att ligga pressad under ett mörker som väger ton, skulle du orka. Och tack vare vänner med fingertoppskänsla kan du ibland, mitt i sorgen, erbjudas en smula vanlig, tröstande vardaglighet.

Nätterna hjälper, för de är en halva av verkligheten där mörker är normaltillståndet, där det är tillåtet att falla handlöst, där en avtrubbad känsla av intighet är lika ordinär som tårarnas passionerade sorgsenhet. Nätterna är den tid där du i bästa fall får vakna och upptäcka att timmarna försvunnit medan du sov,  och i andra fall får vara den enda vakna i värld som inte längre är byggd för dig. Det finns något mycket trösterikt i att vara den enda vakna i en sovande, sorgfri värld. Din existentialistiska ensamhet blir en del av din miljö, tillåten och nästan kreativ.

Och musiken hjälper. För musiken har ett språk som inte sårar, inte attackerar, inte skriver på näsan. Musiken blir både vän och natt, en katedral i vilken du kan gå och kontemplera, gömma dig och börja om på nytt. Musiken är den gudomliga upprepningen och den enkla samhörigheten med en värld bortom dig själv. Musik är bön.

Ni som har följt den här bloggen några år vet att jag nästan alltid har ett tema som jag följer under Ansgars dagar. Det här året tänker jag mig ett blandband till Ansgar. Det är ju ingen som gör blandband nuförtiden, och det är ingen trettonåring som vill att deras mamma ska bestämma vilken musik de ska lyssna till. Ändå är det här sånger som jag vill skicka till Ansgar, sånger som är en del av mitt liv med och utan Ansgar, sånger som har följt mig, berört mig, i sorgens stunder.

Idag är det Leonard Cohens Anthem som är sången för dagen.

You can add up the parts 
but you won’t have the sum 
You can strike up the march, 
there is no drum 
Every heart, every heart 
to love will come 
but like a refugee.

Det här var precis min känsla i sorgens stunder – man kan lägga ihop alla delar av livet utan att det blir en summa, en total. Något saknas ständigt. Och varje hjärta kan komma till kärleken, men bara som en flykting. Ord och musik tillsammans fångade mig i något som kändes som en sanning.

Och sedan hände det viktigaste. Den här delen av sången grep tag i mig, med sin självklara formulering av en av livets svåraste lärdomar:

Ring the bells that still can ring 
Forget your perfect offering 
There is a crack in everything 
That’s how the light gets in.

En dag slog mig den här delen av sången som en blixt. Man behöver inte fungera tillfullo för att livet ska vara värt att leva. De där sprickorna som finns överallt är en del av helheten, en del av ljudbilden. Och sprickorna är något mer än fördärv – de släpper in ljuset.

Det var inte en stor uppenbarelse av änglaspel och ljuseffekter, men det var en stilla viskning i min sorg: sprickorna är inte fatala, du kan gå vidare – du ska gå vidare. Sprickorna kanske är just det mönster som nu ska vara ditt liv. Sprickorna är mer än trasighet, de är andningshål, ljusinsläpp.

Nov 222015
 

12287174_10153218912568837_1124179487_o

Idag är det tretton år sedan jag övermannades av den där kärleken som knockar en som nybliven förälder. Den kärlek som kopplar sitt grepp, som tar andan ifrån en, som uppfyller en med lycka, frid och en känsla av att man vet livets mening. Den kärlek som övervinner allt. Den kärlek som, när den väl en gång fötts, aldrig släpper taget. Aldrig.

Idag är det tretton år sedan jag höll min nyfödde förstfödde son, tittade in i Ansgars mörkblå ögon. Jag visste då att ingenting skulle vara för svårt, för tungt eller för omöjligt för att jag skulle förmå det, för hans skull. Jag visste det omedelbart och totalt, med en absolut säkerhet, en visshet som omedelbart satte sig i min ryggrad, min hjärna och mitt hjärta.

Och min ryggrad, min hjärna och mitt hjärta har kvar samma visshet idag. För nu vet jag. Jag har varit med om det som är för svårt, för tungt och för omöjligt – jag har levt utan honom. Och jag har förmått det, för något satte sig i ryggraden, hjärnan och hjärtat den där dagen, något som jag måste kalla kärlek, för det är det ord som kommer närmast av alla mina ord.

Den där kärleken som gav mig förmågan att uthärda den tyngsta sorg, att hoppas mitt i gråten, att bära mer känslor än jag någonsin burit, att leva ett liv som tycktes mig meningslöst i perioder. Den där kärleken som gav mig allt det, har burit mig när jag inte orkat bära mig själv. Barnet buret bär den vuxne. Och kärleken bär allt.

På Ansgars förlossning spelade vi Suzanne Vegas skiva Suzanne Vega från 1985. Några ord från sången Some Journey följer mig idag:

If we had met in a darkened room
Where people do not stay
But shadows touch and pass right through
And never see the day

Vi möttes, du och jag, Ansgar, i ett sådant där rum, där människor inte stannar kvar. Skuggor möttes, skuggor av de vi skulle kunna vara för varandra. Men vi hann inte riktigt börja hitta in i de relationerna, inte bli vana i att vara mor och son. Istället skilde döden oss åt, alltför snart, alltför slutgiltigt, och all den kärlek som föddes i det där rummet fick söka sitt utlopp på annat håll.

Men ändå vet jag – intensivt och innerligt – vem du är, och du vet vem jag är. Det är jag säker på.  Och när den dagen kommer att vi möts igen, kommer vi att känna igen varandra, med ryggrad, hjärta och hjärna. Jag tror det för att kärleken tror det, måste tro det.

We talk and talk, we tell the truth
There are no shadows here
But when I look into your eyes
I wonder what might have been here

 

Nov 192015
 

12278749_10153213166738837_7120640229319766505_n

För tolv år sedan kom du in i mitt liv, och med dig glädjen. En helt ny typ av glädje, förundrad, trött glädje.

När du var ett par månader kom en natt när du verkligen inte tyckte att vi skulle sova. Men du var inte hungrig, i behov av byte eller ens övertrött – du var lycklig, urglad, faktiskt. Du tyckte att vi borde vara vakna och fira livet. Det var vi också.

När du kom till oss, följde lyckan med,  så stark och intensiv som din personlighet. Det enda jag egentligen tyckte att du kunde skaffa dig var lite morgontrötthet, men jag upptäckte, med din hjälp,  att man kan fira livet ganska bra även halv fem på morgonen.

När du var två och ett halvt fick du din andra lillebror och drabbades av en stark nyfödd kärlek till denna lille vän, som du kallade för ”MIN bebis”.  Det var att fira livet.

När du var sex försvarade du din första lillebror emot ”dumma pojkar i skolan” – du greps av den sortens kärlek som bara storasystrar kan känna, den som säger MIN BROR, MITT ANSVAR. Och ingen slår honom utom jag.

Vid åtta års ålder började du organisera en kampanj för att en vän till dig med leukemi skulle få tag på benmärg, du skrev ett brev, du pratade med folk, du gjorde allt du kunde. Och du gjorde det med patos och med kärleksfullhet, med hela din själ engagerad. Du firade livet.

När du var elva år fick du skolans fredspris för ditt arbete mot nätmobbning, och du gjorde och slog in julklappar till tiggare.

Och nu, nu är du genomtänkt och verbal, beredd att diskutera, fantisera, prata och lyssna och tänka, tänka, tänka. Du firar din plats i livet, din möjlighet att ta för dig i livet.

Du förde med dig ett liv värt att fira när du föddes.

Så idag vill jag fira dig med tro, hopp och kärlek – och en vetskap om att åren har medfört den där enda lilla förbättringen som jag längtade efter. Du är – definitivt – morgontrött. Och därför, kära dotter, vill jag skicka med dig detta:

Jag älskade dig när du krävde att jag skulle gå upp halvfem på morgonen. Och jag älskar dig när du hävdar att det är ett brott mot mänskliga rättigheter att väcka någon före tio. Jag kommer till och med att älska dig när du tycker att man ska sova till klockan femton på eftermiddagen.

Men då kanske jag väcker dig framåt lunchtid och föreslår att du ska fira livet.

Det är fascinerande, livet.