Jun 122016
 

Hönsen sover på sina pinnar. Kycklingarna, som inte har börjat sitta på pinnar än, sover under redena. De sitter tätt, tätt och när en av dem vaknar till, vaknar alla, som en våg som reser sig på ett hav i stiltje. Sedan somnar de igen, också i en enda rörelse. Att vara kyckling är att vara mer flock än individ.

Blommorna sover, när vi går tillbaka till huset. Böjda huvuden, slutna kronblad. Inte ens blommor kan ge ut skönhet hela tiden. Ibland måste man få krypa in i sitt skal och bara vila. Det gör blommor, de är kloka.

Och i huset sover barnen. E sover med en docka och en nallebjörn, skyddad på två flanker  av barndomens klassiska väktare. Hon sover nog gott, för öppen bredvid henne ligger Sagan om den lilla, lilla gumman – öppen på den mest dramatiska sidan: ”Men då kom den lilla, lilla gumman in och sade ”Sjas katta!”” E älskar dramatik. Jag är övertygad om att hon valde att sluta bläddra där, för att riktigt ligga och gotta sig åt detta episka ögonblick. Och somnat mitt i stormen.

S sover också med sin kvällsläsning intill sig. Det är Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen), en bok vars titel fick storasyster att säga något snobbigt om småbarnsböcker – men det är en boktitel med sex fyrstaviga ord i. Det är ganska imponerande ändå. Och den har lockat till läsning, han är framme vid sista kapitlet.

A har somnat med ett komplicerat Lego Star Wars-bygge på bordet bredvid sig. Han bygger om det – nu utan ritning. För det blir intressantare då. Chewbacca tronar längst upp på rymdskeppet, för att det, enligt A, är mysigt om man vaknar mitt i natten och får se Chewbacca det första man ser. Jag är osäker på om just ordet ”mysigt” är det ord jag skulle använda i det läget. Ändå inbillar jag mig att Chewbacca blinkar åt mig när jag går förbi. Det är som att vi hör ihop, vi som vakar i natten.

H sover i ett tonårsrum fyllt av fan art och det första hon vill se när hon vaknar är att hennes telefon har fulladdat batteri, så den tål en dag full av Instagram och Snapchat. Jag kollar en gång jag med – alla sladdar är i och laddningen funkar. Instagram och Snapchat är viktiga –  laddsladdar, de med, förmedlar den ork tonåringar behöver för att mäkta med föräldrar och syskon.

M sover. Det första han kommer att se när han vaknar är en väckarklocka som med hotfullt röda siffror och gällt ringande talar om att det är dags att fara till jobbet.

Men jag är inte den enda som är vaken. Vi är två denna natt, två som funderar över vem som ska ta första vakten, två som tycker att nattetid innebär en härlig kombinationen av egentid och ansvar, två som ser på varandra i respekt för en trogen kamrat i mörkrets timmar.

För jag och hunden delar den här tiden, när huset tystnar och livet vilar. Det är vår tid. Då sitter vi i soffan och möter natten, då andas vi i takt och vilar i att detta stimmiga, livfulla, högljudda, pratsamma hushåll nu lagt sig till nattero. Vi ser på varandra och vet, bara vet, att den andra tänker detsamma: ”De är goa när de är vakna. Men de är ljuvliga när de sover.”

Och snart sover hunden också, och strax därpå jag med.

Och då vakar Chewbacca.
image

Maj 192016
 

Vi vuxna, vi föräldrar, som på vuxetvis har stressat från möten och köer för att hinna hit, möts utanför förskolans grind, på väg in på sommarfesten.

Vi ska snart, väldigt snart, lägga av oss all vår vuxna värdighet. Det eviga mailandet, det ska förgå. Rösten i handsfreen, den ska tystna. Det professionella leendet, det ska förgå. Ty vår vuxenhet är begränsad, vår värdighet är begränsad. Och när det fullkomliga kommer, ska det begränsade förgå.

Nu kommer det mest fullkomliga vi har i detta liv: Våra barn. De tågar in på led på den lilla scenen: Finaste kläderna, blygaste leendena, bästisen eller fröken hårt, hårt i handen. Uppfyllda av dagens betydelse, av sin egen betydelse. Det begränsade i oss vuxna förgår. Och så börjar sången.

Den som kan sjunga på både människors och änglars språk, men saknar förskolesångens tillitsfulla klang, är bara en ekande brons, en skrällande cymbal. Den om har profetisk gåva, och känner alla hemligheter, men saknar barnens förmåga att få den falskaste sommarsång att klinga som en himmelsk kör, har ingenting vunnit.

Och för mig är det sista förskolesommarfesten, sista gången jag har barn på dagis, sista gången mina ögon tåras i den där sällsamma kombinationen av rördhet och skratt, sista gången jag förundras som bara en förälder kan förundras, över den magiska tillvaro barnen har på dagarna, omgivna av lek, lärande och pedagoger som kombinerar oändlig ork, oändlig lekfullhet och oändligt tålamod på ett sätt som bara dagisfröknar kan.

Dagisfröknar är tålmodiga och goda. De är inte stridslystna, inte skrytsamma, inte själviska. De brusar inte upp, de vill inte någon något ont. Allt bär de, allt tror de, allt hoppas de, allt uthärdar de.

Och nu lyfter jag blicken från förskolepedagogerna och barnen, från mitt barn, från alla barn, och tittar på föräldrarna om står där. Våra ögon är likadana, rörda, liksom mjuka, fyllda av något som vuxnas ögon bara fyll av när de tittar på sina barn. Fyllda, kanske, av den där himmelska musiken som Idas sommarvisa, framförd i olika tonarter, olika takt och med olika musikalisk skicklighet, kan frammana. Fyllda av magi, fyllda av ömhet, fyllda av universums starkaste kraft. 

När jag var ett barn, talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men nu sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Livet har blivit som en gåtfull spegelbild, men genom barnen ser jag ansiktet mot ansikte. Numera är min kunskap begränsad, men i barnens ansikten anar jag något annat, något helgjutet, evigt, fullständigt som Guds kunskap om mig.

Och nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre. Och störst av dem är kärleken.

image

Apr 142016
 

Du vaknade först av alla, men du berättade det inte för någon. Du låg kvar i sängen och kände efter. Större. Ja, bestämt var du större, betydelsefullare. För det blir man när man fyller sex år.

Du låg kvar och sträckte på dig och njöt av vissheten av att du är så stor nu som man är när man börjar skolan, så stor som du aldrig varit förut, så stor som du aldrig känt dig förut.

Och sedan kunde du inte ligga kvar längre, för det fanns presenter på köksbordet, och en familj som längtade efter att hylla dig, om du bara väckte dem först.

Och sedan vaknade alla och hyllade dig och du var det viktigaste som någonsin har existerat, och alla berättade det för dig. Och syskon som omsorgsfullt slagit in egenköpta presenter stod runt dig och föreslog att du skulle öppna just deras present nu. Och föräldrar pussade och gratulerade och du provade nya kläder och drog fram nya leksaker ur plastkartonger och du häpnade över varje mirakulös gåva, varje ny sak, varje present som påminde om din allt ökande ålder och värdighet och livsglädje.

Och kanske fick din mamma något blött i ögonen och din pappa log med extra ömhet när de såg dig, men det är inget som vi kan uttala oss om med säkerhet för du hade inte så mycket tid att kolla på sådant. Men kanske tänkte din mamma på den där dagen för sex år sedan när någon sade ”Det är en fin och arg flicka” och du firade livet med ett lejonvrål.

Och sedan gick du till förskolan, uppfylld av din betydelse, högtidlig i din stund av upphöjdhet, lekfull av livsglädje och lysande i din självmedvetenhet.

Och jag sitter fortfarande här, flera timmar efter att du gått för att leka med kompisarna, med något lite blött i ögat. Och en önskan, lysande som en eld, stark som en moderskärlek och alltuppslukande som en födelsedagsönskan att du behåller den där självmedvetenheten, livsglädjen och högtidligheten inför livet hela ditt liv.

Mar 032016
 

Och vardagen rullar på. För att den gör det, för att det är exakt det vardagen gör. Den finns där och är det som är när det inte är extremt. Och så måste det vara.

Först, i sorgens dimma, kommer vardagen att kännas som en personlig förolämpning. Aldrig kommer du att gå tillbaka i någon slags liknöjd stämning av gråhet. Nu är de svarta skuggorna din hemvist. Där räknas inte på logistik, där dväljes inte inköpslistor.

Men.

Sedan, när sorgens dimmas konturer börjar luckras upp av något som kanske är gryningsljus, så kommer vardagens gråhet att vara en välkommen vila från allt det svarta.

Det kommer att kännas underbart att fundera ut vilken dag som räkningar ska betalas och bilar besiktigas, hur tandläkartider ska jongleras med frisörbesök. Allt som inte är svart är ljust och därför är tråkvardag så lycklig du kan tillåta dig att vara.

Och sedan kommer en tid då även vardagens gråa himmel spricker upp och solens strålar får värma dig en kort sekund, och du ska glädjas, du ska glädjas igen. Du ska le, såsmåningom skratta, såsmåningom släppa taget.

Och ändå kommer den där glädjen att kosta. Den kommer att kosta för att den inte är sorgen, för att du känner i varje sekund av glädje att detta inte är sorgen, sorgen som du vigde ditt liv åt. Det kommer att kosta med glädjen, kanske till och med kosta med vardagen, för det var ju i skuggorna du skulle dväljas.

Och det som har ett pris har ett uppenbart värde. Aldrig mer kommer du att ta för givet att en skrattande sommaräng kommer att välkomna dig med all sin tveklösa livskraft. Aldrig mer kommer du att känna att du har rätt till din glädje.

För all framtid kommer din glädje att ha ett hörn av sorg, ett hörn av skuld och ett hörn av tacksamhet.

Och detta vet jag: Sorgen kommer att vältra dig i svärtan igen. I den omedelbara sorgens dramatiska mörker, i den senare sorgens vardagsgråa längtan efter distraktion, i den åldrande sorgens levnadslika tillstånd så kommer du att vältras tillbaka i mörkret.

Och även din sorg kommer att ha hörn nu.

Det första hörnet kommer att vara glädjens hörn, en glädje över att du kan känna svärtan igen, övermannas av sorgen, att du fortfarande bär den. För sorgen är ditt adelsmärke, din tatuering, en del av din identitet så stark och viktig att du måste glädjas åt när du får känna den.

Det andra hörnet är tacksamhetens hörn. Sorgen fyller dig med tacksamhet över vad du fått uppleva, den kärlek du fått dela, det liv du haft. Tacksamheten rör också vad du nu känner, att livet burit dig vidare, att din sorg får växa och mogna med dig.

Och det tredje hörnet är vardagens hörn.

För i vardagen bor de nu, dessa tre: Sorgen, glädjen och tacksamheten. Det som förut var extremt finns nu i gråa nyanser, i gråa versioner, i vardagsportioner. Och du har fått vara med om det.

Sorg. Vardag. Glädje. Tacksamhet. De stigar du inte tänkt att du skulle vandra, de vägar du inte trott att du skulle gå. Ändå har de fört dig rakt in i framtiden, rakt in i meningen, rakt in i ditt eget liv.

Och vardagen rullar på. För att den gör det, för att det är exakt vad vardagen gör.

Jan 302016
 

I kaffekön på Leos lekland. Hon håller sin son på sin höft, han är kanske ett och ett halvt. Han ska få glass, hon ska få en kaffe latte.

Han småsjunger och leker med en sked och hon har sin telefon framme, svarar på ett sms eller något. När pojken byter från Blinka lilla till Imse Vimse tittar hon upp på honom och ler mot honom.

Och det är då jag ser det.

Det magiska ögonblicket när leendet förvandlas, från att vara ett socialt leende för hans skull, från att vara ett ordinärt ”mamma-till-barn”-leende, till att bli hennes eget leende, ett leende av glädje, nöjdhet och helig tacksamhet.

Jag skulle kunna säga att leendet nådde ögonen, men det var inte det som hände. Leendet satt i ögonen redan när hon började le mot sin son. Men någonstans satte sig leendet i själen. Rakt in i himlen.

Jag kunde se hennes tankar formas som tankebubblor över hennes huvud.

-Du är så vacker. Så fin. Så glad idag. Det är så enkelt att leva när du är glad, det är som att livets mening är uppfylld.

Sonen ler tillbaka, lägger ifrån sig skeden. Han sjunger extatiskt Imse Vimse, med prydliga och noggranna små gester till, och byter sedan till Bä bä vita lamm. Lika väl som jag kan texten till den, lika väl kan jag texten till mammans tankar.

-Kan jag ens fatta hur lyckligt lottad jag är som har dig i mitt liv? Kan jag ens greppa det? Kan jag lära dig hur glad du gör mig? Kan jag någonsin, någonstans, på något sätt, göra något som gör dig lika glad som du gör mig genom att bara existera?

Jag ser hennes händer krypa hårdare runt hennes son, det som förut var ett hållande blir en omfamning. Han ler mot henne och sjunger glatt vidare. Hon stannar upp, tagen av den kärleksglöd som lyser mellan dem. Hon drar efter andan.

Jag vet vad som kommer härnäst. Jag vet det lika tydligt som om hon hade sagt orden högt.

-INGET ont får hända dig. Inte nånsin. INGENTING. Ingenting får förstöra det där du har i dina ögon nu, det där ljuset, den där blicken, det där — det där som är du. Lova mig det, lova mig att inget händer dig!

Det som lyser ur hennes ögon är så starkt och flammande att det bländar mig, att jag vill titta bort. Men det är hypnotiskt. Jag låtsastittar på prislistan för att inte genera, men jag kan inte slita blicken ifrån den råa styrka som är mödrakärlek.

När jag ser henne, ser jag mig själv, ser jag alla mammor med alla barn som vi håller på höften eller inte håller på höften.

Det är hennes tur att betala och när hon tilltalas av killen vid kassan blir leendet normalt och vardagssocialt, obesvärat och enkelt. Sonen sitter på hennes höft, skyddad av hennes arm och hand, och den andra handen manövrerar tveklöst telefon, plånbok, bricka.

Hon bär iväg sin latte och hans glass, sitt liv och sin orsak att leva, och försvinner bort i lördagsvimlet bland vita bord och färgglada barn på Leos lekland.

Och jag vet inte vad han heter, sonen som sjöng Imse Vimse med så precisa gester, och jag vet inte vad hon heter. Men han är varje son och hon är varje mamma. Så är det. Så lever vi: I miraklets ständighet och kärlekens sköra styrka.

Och jag går tillbaka till vårt bord med alla våra glassar och kaffe latte-glas och vet att när min blick faller på mina barn kommer det där intensiva flammandet att bli synligt i mina ögon. Mina tankar och känslor kommer att stå klart och tydligt i eldskrift runt omkring mig, som vem som helst som har samma tankar och känslor kan läsa hur klart som helst.

Och det är vad det är, det var det jag uppfattade:  Ett hemligt språk. Ett kroppsspråk, ett blickspråk, ett språk som bär alla mammor som varit, alla mammor som är och alla mammor som ska komma – ett språk som bär alla barn som varit, är och kommer att komma, långt innan Leos lekland uppstod och tills långt efter att det slagit igen sina portar.

Och så består Imse Vimse, kaffe latte och kärleken, dessa tre.

Och störst av dem är kärleken.12650548_10153345341648837_515409716_n

Jan 262016
 

E ber aftonbön:

Snälla Jesus, jag vill tipsa dig om att om någon är dum mot folk så kanske de bara behöver få en rosa klänning för det blir man väldigt glad av. Så om du gav de där dumma mot tiggaren en rosa klänning så skulle de förmodligen bli så snälla så de aldrig mer skulle sparka någon. Tiggaren kan också få en rosa klänning för då kan han bli glad och tänka ”om jag har fått en sån här fin klänning får jag säkert mat och sånt också”. Och vet du vem mer som vill ha en rosa klänning? Jag ska ge dig tre ledtrådar. Det är en som är väldigt söt, och en som är väldigt SMART och en som är väldigt snäll.

OK, Jesus, om du tyckte det var svårt ska du få en ledtråd till: Det är en som har bra idéer om hur man får folk att vara snälla mot tiggare och hur man får tiggarna att bli glada.

Så nu kan vi ordna det, Jesus, att alla blir glada och snälla. Tack vare mig, typ, och lite dig för du får ju fixa de rosa klänningarna.

Och vet du Jesus, jag tycker du är så snäll så du ska också få en rosa klänning. Jag ska rita en till dig.imageMot teokrati (eller Eoktrati) med hög hastighet och intensiv fingertoppskänsla för viktiga frågor. 

Jan 242016
 

Du har bott så länge i natten, så länge i mörkret, så länge i ensamheten. Det som har varit har varit ditt mörker och din envisa längtan till natten, till sömnen, till intigheten.

Sådant gör sorgen, den gör dig till nattens barn. Den gör mycket annat också, men det är sorgens tröst: Natten. Varje tendens till mörker och vila tar du emot med tacksamhet, bär du ömt till din säng och ditt hägn, vilar du mot i en gemenskap som mer än gärna får uppsluka dig, bara du får vara där, i natten.

Natten har varit din vän och ditt hem, silkesmörker, sidensvärta, behaglig, avskärmande, neutral.

Och en dag ska gryningen komma, och den ska ha färger igen. Du ska blinka lite förvånat mot gryningen, förvånad över vilken värme det kan rymmas i en skär nyans på himlen, blinka lite förvånat och gnugga dig i ögonen, och se dig om.

När du gnuggar dig i ögonen ska någonting hända. Du vet hur linsen liksom kan rubbas av en tårdroppe, så att allting ser aningens annorlunda ut, som trickfilmat, som magiskt? Så ska det vara, denna dag, och plötsligt ska du se något bortom gråheten och bortom vardagen. Plötsligt ska du se att det finns andra därute, andra som bär din sorg och din smärta – eller sin sorg och sin smärta, men de liknar dina.

Du ska gnugga ögonen igen, i ett försök att hålla kvar bilden, och denna dag, just den här dagen, när gryningen var rosa och lovade att det fanns värme, just den här dagen ska det gå att hålla kvar bilden.

Den stannar framför dig, som en pausad film, tydlig i konturerna. Du upptäcker att du kan röra dig i bilden, gå runt och titta på baksidan av saker, se vinklar du inte ser annars. Allt står still, men du rör dig, och du ska upptäcka att ditt första intryck var sant. Ja. Så är det.

Det finns andra.

I gryningens bleka ljus ska du se dem, fast du inte känner dem, se konturer och ljusspel över ansikten, se den blick som du vet att dina ögon har.

De är bleka, de är härjade av skuggor, de är långt borta – de är kanske på internet – men de finns. Just de som du inte trodde fanns, de finns. De finns där, och de delar med sig, av sin blekhet, av sina skuggor. De är beredda att vara en del av din film. De är beredda att kasta sitt ljus över din gryning.

Och gryningen övergår i dager. Himlens färger förändras, för ingen film kan pausad i evighet. Gryningen exploderar i rosa och rött och försvinner, dagsljuset, det obarmhärtiga, vardagliga, kommer över dig.

Men på din näthinna finns det kvar, inbränt i ditt öga för alltid: Det finns andra. De finns därute. Du är inte ensam.

Så du och din blekhet, du och dina skuggor, ni ska tacka gryningen, ni ska tacka skuggorna, ni ska tacka internet.

Det kommer, efter natten, en gryning. Det kommer, efter gryningen, en ny dag.

Och den dagen, denna dagen, har du vänner. Likasinnade. Bleka, skuggiga. Som du.

Och efter dagen väntar natten på dig igen. Beredd med sitt mörker, sin svärta, sin sömn. Och du ska möta henne med tacksamhet, med igenkännandets trygghet, men du ska upptäcka att du inte längtade efter henne denna dag.

Du vilar i natten. Men du längtar, för första gången, efter något annat än mörkret.

För runt hörnet väntar gryningen. Det rosa. De bleka. Skuggorna som lovar att det finns en värld där du är förstådd.

Dec 222015
 

Sitter i köket, med ett ljus tänt. Äter popcorn.

H: Ehmm… mamma?

jag: Ja.

H: Mamma, hallå! Vakna! Du… du skulle ju slå in julklappar nu.

jag: Ja.

H: Och vahettere laga den där adventsstaken? Och stryka julgransmattan? Och ta fram juldukarna? Och slå in de där paketen?

jag: Ja.

H: Men alltså du gör ju inte det?

jag: Jag äter popcorn.

H: Men mamma du har ju jättemycket att göra. Julstämning, du vet.

jag: Jag vet.

H: Men varför sitter du där och bara sitter? Tänt ljus? Popcorn?

jag: Det är mammornas popcornkväll ikväll.

H: Mammornas popcornkväll? Det här låter ganska mycket som den gången du försökte lansera ”första och sista chokladbiten är alltid mammans”-regeln.

jag: I don’t make the rules.

H: Det finns ingen riktig regel om mammornas popcornkväll.

jag: Joho.

H: Nähä.

jag: Tro vad du vill. När du får barn kommer du att få reda på det.

H: Mammornas popcornkväll, pfah! Ibland tror jag att du inte vill att vi ska få julstämning.

jag: Det här är väl julstämning?

H: Julstämning är för BARNENS skull.

jag: Jag har ett tänt ljus.

H: JULSTÄMNING ska vara att det är fint och städat och alla julgrejer är framme och alla paket är inslagna och alla sillbitar är vahettere syltade och rödbetssalladen griljerad och alla de där grejerna.

jag: Jag vet.

H: Känner du inget ANSVAR?

jag: Vem av oss är den revolterande tonåringen och vem är den traditionsbundna åldringen?

H: Men det måste ju bli JUL!

jag: Det kommer att bli jul.

H: Mammornas popcornkväll, minsann.

jag: Lagstadgad.

H: Mammornas lagstadgade popcornkväll.

jag: Japp.

H: Du vet att om jag googlar det kommer jag inte att få en enda träff.

jag. Det är för att de inte finns på internet.

H: Det som inte finns på internet finns inte.

jag: Mammornas lagstadgade popcornkväll med tända ljus finns ändå.

H: Och man får reda på det typ när man får barn?

jag: Ja.

H: Vad är det då?

jag: Har du barn? För om inte, så kan jag inte avslö–

H: Ibland känns det som att jag är den vuxna och du är barnet.

jag: Så känner jag också ibland. Det är märkligt. För det är ju jag som är den vuxna, därom vittnar —

H: Dina gråa hår och rynkor i pannan?

jag: Nej! Därom vittnar att jag har kännedom om mammornas lagstadgade popcornkväll och inte du.

H: Men berätta då.

jag: Du har helt rätt. Julstämning behövs. Men alla mammor vet att man gör sina bästa insatser under tidspress. Och det är ju inte julafton imorgon. Så ikväll sitter mammor över hela Sverige och äter popcorn med tända ljus.

H: För att?

jag: För att inte ägna sig åt julförberedande arbete. För att liksom ladda. För att liksom se till att det blir lite mer spänning imorgon.

H: Så vadå? Du gör ingen nytta alls nu?

jag: Jo.

H: Genom att äta popcorn?

jag: Ja. Och ladda. Och…

H: (med en röst som jag faktiskt måste rapportera är en aningens aningens aning anklagande) OCH?!

jag: Jag fixar till datumljuset. Det måste ikapp. Jag sitter här och väntar på att det kommer ner till 22.

H: Det kan vara den sämsta ursäkten någonsin.

jag: Man får inte lämna levande tända ljus.

H: Så det är för ett datumljus som du sitter här och inte tar ansvar för julupplevelsen här hemma?

jag: Nej.

H: Utan det är för… mammornas popcornkväll?

jag: Mammornas LAGSTADGADE popcornkväll.

H: Med tända ljus.

jag: Med, som du säger, tända ljus.

H: Det är som att du typ hatar dina barn och vill att de ska ha en dålig jul.

jag: Men jag älskar mina popcorn.

H: Mmm. Julstämning.

jag. Du kan få smaka.

H: Va?! Men jag… har ju inga barn.

jag: Men nu känner du till hemligheten.

H: OK. (smakar)

jag: Så?

H: Plötsligt fattar jag.

jag: Exakt.

H: Plötsligt vill jag bara sitta still och vila.

jag: Precis.

H: Och se till att datumljuset kommer rätt.

jag: Så att det kan bli jul.

H: Och julstämning.

jag: Japp.

Och har vi inte gått därifrån, så sitter vi väl där än.

12431304_10153270609243837_929221308_n

Dec 212015
 

S: Mamma, det är helt magiskt med julen.
jag: Ja.
S: Så därför är det så här: Jag skriver ett brev till tomten.
jag: Det var ju nästan i senaste —
S: Jag skriver upp alla saker jag inte önskar mig.
jag: Inte önskar dig.
S: . Vill du höra?
jag: Ja.
S: ”Hej tomten, jag önskar mig inte en sopsäck, inte blod från en vampyr, inte trånga sockar, inte Hello Kitty-grejer, inte lakrits, inte en tandborste och inga ormar. Vänliga hälsningar S.”
jag: Fint.
S: Ja, det var väl smart?
jag: Så du önskar dig allt annat?
S: Ja!.
jag. OK.
S: Visst är jag listig?
jag: Jag vet inte om ”listig” är exakt det ord jag skulle —
S: För det första slipper jag skriva upp allt jag önskar mig.
jag. Ja, det skulle ju ta en del tid.
S: Exakt. Och sedan tycker tomten ”Vilken trevlig kille, han tjatar inte bara om allt han vill ha, utan istället skriver han vad han inte vill ha” och så tycker tomten att jag är väldigt snäll och speciell.
jag: Bara han inte blandar ihop din oönskelista med en önskelista.
S: Det kan han bara inte!
jag: Jag vet inte, jag. Tomten har ju lite svaga ögon. Tänk om han kommer med blod från en vampyr i en sopsäck med en Hello Kitty-ryggsäck full med lakrits som bärs fram av ormar.
S: … Det vore ju nästan lite coolt.
jag: Eller också inte.
S: Jo! Coolt! Nu önskar jag mig de där sakerna.
jag: Så synd att du måste ändra i ditt brev.
S: Nu måste jag skriva att jag önskar mig allt.
jag: Ja.
S: Bara inte tomten råkar läsa fel och tror att det är en oönskelista och så får jag ingenting.
jag: Vilken katastrof det vore.
S: Jag ryser!
jag: Går det bra?
S: Det är svårt att skriva att man önskar sig allt utan att verka ganska mycket som en person som bara vill ha och ha.
jag: Ja.
S: Jag försöker uttrycka det lite bra.
jag: Skriv att tomten själv får välja din present helt själv.
S: Fast tänk om han gör det då och väljer något tråkigt.
jag: Ja… fast nu känns det ju – om du kan tycka att en Hello Kitty-ryggsäck full med lakrits  är cool så borde du kunna anpassa dig rätt bra till det du får.
S: Jag är faktiskt väldigt sådär vahetere.
jag: Ödmjuk? Anspråkslös? Lätt att tillfredsställa?
S: Kravlös.
jag: Precis.
S: Därför kommer jag att få MASSOR med maffiga presenter.
jag: För att tomten…
S: Tomten ger till alla som är kravlösa och ödmjuka och anspråkslösa och vadheterdet…
jag: Ja?
S: Tomten finns inte.
jag: OK.
S: Så varför försöker jag göra ett gott intryck på en låtsasgubbe som inte finns?
jag: För att han delar ut presenter?
S: Det räcker som skäl för mig.
jag: Hur går det med skrivandet då?
S: ”Hej gubbe som inte finns. Jag önskar mig allt men på ett ödmjukt sätt.”
jag: Jag skulle säga att det är det ultimata brevet.
S: Så nu har jag lagt tjugo minuter på att skriva ett ultimat brev till någon som inte finns för att få julklappar som han inte vet vad det är.
jag: Med det brevet får han ju inte ens veta vad du inte önskar dig.
S: Så jag har lagt tjugo minuter på att skriva ett ultimat brev till någon som inte finns där det inte ens står vad jag inte vill ha för att jag inte tror att jag inte kommer att få det av honom för att han inte finns.
jag: Typ så.
S: Ja. Det är faktiskt magiskt med julen.

Dec 192015
 

E: Alltså mamma, faktiskt, så säger A att tomten inte finns.
jag: Aha.
E: Men jag sade att tomten finns, för jag såg ju tomten på TV.
jag: Mmm.
E: OCH på Gränby Centrum. Han sjöng i en mikrofon.
jag: Ja.
E: Och så såg vi ju tomten utanför affären också, då när han gav clementiner till alla barn.
jag: Ja.
E: Och vid trafikljuset i stan. Och i filmen igår kväll.
jag. Ja.
E: Så då sade A att det var olika tomtar och att den riktiga tomten inte finns.
jag. Hmm.
E: Men han har ju fel förstås.
jag: Kanske det.
E: Fast han sade att jag hade fel.
jag: Vad sade du då?
E: Jag sade att han inte visste om den riktiga tomten fanns eftersom det finns så många tomtar så kan vilken som helst av dem vara den riktiga.
jag: Smart. Vad sade han då?
E: Han gillade den idén.
jag: Skönt.
E: Han gick och hämtade sina detektivgrejer.
jag: OK. Det känns… tryggt.
E: Han ska lista ut vem som är den riktiga tomten.
jag: Eller nåt.
E: Det ska bli jättespännande.
jag: Mmm.
E: Jag ska följa med honom.
jag: Vad består de där detektivgrejerna av egentligen?
E: En sax och en tång.
jag: (blundar)
E: För att A har en plan.
jag: (blundar hårdare)
E: Här är planen: om man klipper av en falsk tomte skägget, blir tomten arg.
jag: Och om man klipper av en äkta tomte skägget?
E: Så säger han ”Hohohoho!”
jag: OK.
E: Och SEDAN…
jag: blir han arg.
E: Kanske. Men då vet man!
jag: Så ni ska ge er ut och riskera allmän ilska tills ni hittar den äkta tomten?
E: Ja. Det blir nog några som blir arga.
jag: Vad… jag vågar knappt fråga, men vad…  vad ska ni ha tången till?
E: Ifall en av de falska tomtarna fuskar och säger ”Hohoho”så kan vi nypa dem i näsan med en tång.
jag: Och det är bra för att….
E: För att då blir de arga, förstås.
jag: Och det är bra för att….
E: För att den riktiga tomten säger Hohohoho då också. Fast liksom (håller för näsan) Honghonghonghong blir det ju då.
jag: Så nu kommer stans alla tomtar att vara arga på er?
E: Bara de falska.
jag: Åh, vilken lättnad.
E: Den äkta tomten kommer att tycka att vi är duktiga barn.
jag. Ja, alla vet ju hur den riktiga tomten älskar att bli avklippt skägget och nupen i näsan.
E: A är så smart!
jag: Kanske.
E: Och sedan, när vi har hittat den riktiga tomten, då sätter vi hans säck över huvudet på honom och tar med honom hit.
jag: OK.
E: För då får vi alla presenter.
jag: OK.
E: Och det är det som är det bästa med julen.
jag: Nej, det bästa med julen är att dela med sig.
E: Är det?
jag: Ja.
E: Då… i så fall… hmm….
jag: Det bästa med julen är att vara snäll mot människor.
E: Och ge saker till andra?
jag: Ja.
E: Då vet jag en snäll grej. När vi har hittat den riktiga tomten…
jag. Så kidnappar ni honom inte skoningslöst? Då frihetsberövar ni honom inte? Då fråntar ni inte alla andra barn i hela världen deras mytiska julglädje?
E: Jo de sakerna gör vi förstås.
jag: Förstås.
E: Men om det är så viktigt att vara snäll….
jag: Ja. Det är det.
E: Då kan vi ge bort tången och saxen till de falska tomtarna.
jag: Ah. 12404588_10153263542093837_1184316711_n