okt 162012
 

-Mamma, det är några som har skjutit en tjej bara för att hon tyckte att flickor skulle få gå i skolan. En klump i min hals. För två sekunder sedan pratade vi om vilka färger H tycker är finast att ha på sina naglar. Jag sväljer. 

-Ja.

-Det är hemskt i världen, mamma.

-Ja.

-De där som sköt – hade inte de gått i skolan? Hade de inte lärt sig att man inte får skjuta?

-Det är hemskt i världen, H.

Jag vill inte behöva berätta om att det finns människor därute som lär sig att skjuta folk som inte tycker som de. Mitt jobb som mamma är att försöka göra världen begriplig för henne, men världen är inte begriplig. Det är bra att hon inte kan fatta – men är det bra att hon inte vet?

Jag försöker sätta ord på – förklara – beskriva. Att det finns mentaliteter i världen där det där med våld mot de annorlunda är självklart. När jag har gjort det tittar jag tveksamt på henne. Går det överhuvudtaget att förstå vad jag säger? 

De behöver en bättre skola de där som skjuter. En som det går tjejer i till exempel. Och en som lär dem att man inte får skjuta folk nånsin. Hon tittar på mig med de där ögonen som var beslutsamma redan på ultraljudsfotot. Jag skall åka dit. Bli rektor för en sån skola. Och lära dem.

Hennes blick är mättad med allvar och okuvlighet och jag sväljer igen. Sväljer klumpen i halsen. Det är en klump i min mage nu – knytnävsstor. Stor som hela Pakistan. Den märkligaste blandning någonsin av förfäran och stolthet. 

-Ja, säger jag. Men jag vet inte om jag menar det.

Bild: DN.se

 

sep 252012
 

-Är du beredd? säger A till mig.

-Jag är beredd. Men jag tvekar när jag kliver ur bilen. Åh, vad han kanske kommer att ångra det här. Jag försöker uttrycka mina känslor:

-Men jag vet inte om du har tänkt igenom det här ordentligt.

-Jo, mamma, jag har! Han är otålig, vill iväg, drar i min arm.

-Men alltså vi skall inte stanna upp och tänka en gång till då? Du vet, så du inte blir ledsen sedan. Pappa och jag har ju pratat med er så många gånger om det här. Ni FÅR köpa godis för era pengar, eller göra vad som helst egentligen, men kanske man blir gladare om man sparar dem och köper något stort.

-Jajajajajajajaja, jag vet! Men jag har bestämt mig och ni sade att jag fick göra vad jag ville!

-Ja… men pengarna skulle ju gå till en Lego Polisstation. Och du är ju så nära! Skall du bara göra slut på alla pengarna på en gång, och börja om från början nu igen? Tänk vad länge du har sparat, tänk vad länge du har låtit bli att köpa för att nå ditt mål.

-Men …. TJATMAMMA, säger han och jag blir lite rörd över att det är den grövsta förolämpning han kommer på. Ibland är han ganska ung faktiskt. Vi tar varandras hand och går in på Ica Maxi. När vi ser skylten ”GODISREA” vill jag hejda honom ännu en gång, men gör det inte.

Det är många tankar som flyger igenom en mammas huvud i ett sånt här läge. Vad barn gör när de får friheten att göra vad de vill. Vad föräldrar bör och kan reglera. Vad som verkligen är dyrbart i livet. Vad man faktiskt borde satsa på. Vad vi egentligen har lärt barnen om sakers värde.

Men den starkaste känslan är ändå – tja – stolthet. Den känslan tar över fullständigt när A stegar fram med sin plånbok i handen, när han alltmera närmar sig sitt mål.

Långsamt tar han upp tjugolapp efter tjugolapp efter och lägger ner i insamlingsbössan som står där. Varenda peng han har sparat sedan i somras. Hela hans innehav av tandfepengar, födelsedagspengar, veckopengar och extrapengar. Varenda krona.

Han tittar upp på mig.

-Nu blir de fattiga barnen glada. Nu vet de att de har en kompis. Jag skrev mitt namn på alla sedlarna. Och så ett hjärta. Så de vet. Men – säger han när han ser (och totalt misstolkar) mitt ansiktsuttryck – med blyertspenna förstås. Så de kan sudda bort det sedan när de skall handla för pengarna.

Jag är så grymt imponerad av A. Han har tänkt och funderat över de fattiga barnen. Han har kommit fram till att något måste göras.  Och nu GÖR han det han kan. Jag torkar mig möjligtvis lite i ögonvrån.

-Mamma, säger han när han ser på mig, var inte ledsen för det där med polisstationen. Du vet, jag har ju kvar mitt Nintendo. Jag kan liksom leka med det.

Det är många tankar som flyger igenom en mammas huvud i ett sånt här läge. Vad barn gör när de får friheten att göra vad de vill. Vad föräldrar bör och kan reglera. Vad som verkligen är dyrbart i livet…

Men den starkaste känslan är ändå – tja – stolthet.

jul 132012
 

Det är med allvar i sinnet hon planerar och förklarar sin konst. Hon har en plan, en tanke. Ingen annan kan ännu se den bild som hon har målat upp i sitt huvud. Men snart – för hon kan konsten att göra verklighet av idéer.

Det är noggrant och pregnant när hon skapar. Målet finns där, siktet är inställt. I sitt hjärta arbetar hon mot visionen, sitt sinnes ledstjärna. Ögonen och fingrarna är hennes verktyg, hennes impulsers förverkligande är hennes motiv.

Det är med värdighet och eftertryck hon betraktar färgernas nyansering,i sitt inre lägger hon till och drar ifrån, reflekterar överöver material, upptagningsförmåga, färgåtergivning. Det tekniska har tagit överhanden nu, drömmaren har ledigt och istället går intellektet som en målsökande robot efter det som hennes fantasi sett inom sig. 

Den kreativa processen har nått sin fullhet. Allt är färdigt, nu är det bara rent hantverk klart. Glasen – så utomordentligt väl rengjorda, skinande, handmatchade. Färgbadet, dekorationen. Till sist är verket klart och det är nu ivern är tillbaka, fantasin, glädjen.

Japp! Saft i glas med sockrad kant! Lyxfika!

Mitt i det vanliga, normala, triviala har hon hittat ett utlopp för sin kreativitet, sin egen djupt allvarsamma lek.

Jag känner inom mig ekot av kreativitet som begär: använd mig, skapa något, ge vardagen guldkant.