sep 252012
 

-Är du beredd? säger A till mig.

-Jag är beredd. Men jag tvekar när jag kliver ur bilen. Åh, vad han kanske kommer att ångra det här. Jag försöker uttrycka mina känslor:

-Men jag vet inte om du har tänkt igenom det här ordentligt.

-Jo, mamma, jag har! Han är otålig, vill iväg, drar i min arm.

-Men alltså vi skall inte stanna upp och tänka en gång till då? Du vet, så du inte blir ledsen sedan. Pappa och jag har ju pratat med er så många gånger om det här. Ni FÅR köpa godis för era pengar, eller göra vad som helst egentligen, men kanske man blir gladare om man sparar dem och köper något stort.

-Jajajajajajajaja, jag vet! Men jag har bestämt mig och ni sade att jag fick göra vad jag ville!

-Ja… men pengarna skulle ju gå till en Lego Polisstation. Och du är ju så nära! Skall du bara göra slut på alla pengarna på en gång, och börja om från början nu igen? Tänk vad länge du har sparat, tänk vad länge du har låtit bli att köpa för att nå ditt mål.

-Men …. TJATMAMMA, säger han och jag blir lite rörd över att det är den grövsta förolämpning han kommer på. Ibland är han ganska ung faktiskt. Vi tar varandras hand och går in på Ica Maxi. När vi ser skylten ”GODISREA” vill jag hejda honom ännu en gång, men gör det inte.

Det är många tankar som flyger igenom en mammas huvud i ett sånt här läge. Vad barn gör när de får friheten att göra vad de vill. Vad föräldrar bör och kan reglera. Vad som verkligen är dyrbart i livet. Vad man faktiskt borde satsa på. Vad vi egentligen har lärt barnen om sakers värde.

Men den starkaste känslan är ändå – tja – stolthet. Den känslan tar över fullständigt när A stegar fram med sin plånbok i handen, när han alltmera närmar sig sitt mål.

Långsamt tar han upp tjugolapp efter tjugolapp efter och lägger ner i insamlingsbössan som står där. Varenda peng han har sparat sedan i somras. Hela hans innehav av tandfepengar, födelsedagspengar, veckopengar och extrapengar. Varenda krona.

Han tittar upp på mig.

-Nu blir de fattiga barnen glada. Nu vet de att de har en kompis. Jag skrev mitt namn på alla sedlarna. Och så ett hjärta. Så de vet. Men – säger han när han ser (och totalt misstolkar) mitt ansiktsuttryck – med blyertspenna förstås. Så de kan sudda bort det sedan när de skall handla för pengarna.

Jag är så grymt imponerad av A. Han har tänkt och funderat över de fattiga barnen. Han har kommit fram till att något måste göras.  Och nu GÖR han det han kan. Jag torkar mig möjligtvis lite i ögonvrån.

-Mamma, säger han när han ser på mig, var inte ledsen för det där med polisstationen. Du vet, jag har ju kvar mitt Nintendo. Jag kan liksom leka med det.

Det är många tankar som flyger igenom en mammas huvud i ett sånt här läge. Vad barn gör när de får friheten att göra vad de vill. Vad föräldrar bör och kan reglera. Vad som verkligen är dyrbart i livet…

Men den starkaste känslan är ändå – tja – stolthet.

Random Posts

Loading…

  10 Responses to “What a boy’s gotta do”

  1. Mycket bra skrivit, med en handling som stegrar sig. Jag trodde han skulle köpa godis och så denna vändning! Och, ja nu är det inte bara snoret som rinner på mig. Vilken kille!

  2. Bra vändning. Blir glad och rörd när jag läser.

  3. Kan det bli bättre?

  4. Vem blir inte grymt imponerad? Och rörd. Vilket solsken! Och som du återger det.

  5. Vicken unge, han ska du va stolt över! ja dom andra oxå förstås- du har en hoper guldklimpar!

  6. Vilken underbar medmänniska denna lille kille är! Tårar i ögonen på mig också!

  7. Åh, vad fint berättat! Underbart.

  8. Wow, vilken underbar liten kille du har! Förstår att du är stolt över honom! 🙂

    Tack för din pepp hos mig – ja, jag hoppas så att du har rätt, har hört samma sak som du angående knölarna men känns alltid bäst att kolla. Nu är det bara väntan på undersökningen. :-S

  9. Så fint! ♥

Sorry, the comment form is closed at this time.