Nov 092013
 

-Toyota, säger S. Volvo. Renault. Audi. Volvo igen. Kanske en Saab? Nej, Skoda. Hm. Lastbil skriver jag bara. Volvo, Volvo, Toyota, Citroën, Saab. Volkswagen! S för statistik över bilarna vi möter när vi åker till affären. Syftet är att göra ett stapeldiagram.

När jag var liten satt jag och min bror på trappan och förde statistik över bilar. Vi hoppades att polisen skulle komma och leta efter en brottsling och att våra noggrant förda listor skulle hjälpa dem att fånga skurkar. Fast mest hoppades vi på någon slags medalj. Vi ville väl vara vuxna, förmodar jag, vi ville bli tackade inför en stor publik och vi ville vara vuxna.

S leker kanske också vuxen när han sitter och gör statistik. Men han längtar inte så mycket till rampljuset. Han längtar till siffrorna, till magin det innebär att man har några siffror på ett papper och kan illustrera dem på något sätt.

Jag tjuvkikar på hans block när vi far in på ICA Maxis parkeringsplats. Han får väldigt mycket att göra här, men han är snabb.

-Här står ju bilarna stilla också, säger han upprymt, så här gör det inte så mycket om jag inte hinner. Då kan vi ta en promenad och få med dem vi har missat.

-OK, visst.

Det är något vackert över det här han gör, något rent på något sätt. Han vill ha siffror att sätta på ett papper, att göra grafer av. Men det måste vara rätt med siffrorna – han skulle känna det som ett övertramp om jag föreslog att han bara skulle höfta lite. Jag kan se det för min inre syn:

-Vi kan väl låtsas lite, föreslår jag. Tre Toyotas och tre Saabar och en BMW i den här raden. Och här borta kanske två Volvos och två Renault och tre KIA. När han ger mig en blick försvarar jag mig: Men! Det spelar ju ingen roll! Det skall bara bli stapeldiagram!

Min inre syn förser mig frikostigt med bilder av hur S skulle stirra chockat och sviket på mig och  vägra helt, kanske byta syn på sin gamla mor helt och hållet. ”Hur KAN du, mamma?” skulle han säga med en sådan där röst som hämtar skrynklig och plastig besvikelse från själens innersta hörn och blåser upp den till luftballongsproportioner. Det måste vara på riktigt.

Det måste vara på riktigt, det är grundläggande: en väldigt väsentlig del av den här övningen. Det måste vara hämtat från verkligheten. Och det måste bli statistik.

Men han måste inte få en medalj.

Och så inser jag att mina barndomsdrömmar var att bli uppskattad och tackad. Ganska egocentrerat. Min sons motsvarande dröm är att ta verkligheten och omvandla den till statististiska figurer.

Jag tänker att det gör honom till en väldigt mycket bättre typ av människa än vad jag är. En som inte söker sitt.

Eller.

Eller så gör det honom till en byråkrat.

Framtiden får väl utvisa.

 

Sep 112013
 

E stirrar på mig med samma blick som hon använder mot människor som hävdar att sylt inte är middag.

-Jag FÅÅÅÅR kasta kastruller ner trappan, säger hon, med övertygelse.

-Får inte, säger jag.

-FÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR, säger hon. Mina fröknar säger att jag SKALL kasta kastruller ner trappan.

-Konstigt, säger jag. Jag som trodde att ni inte hade några trappor på dagis.

-Mina fröknar vet vi trappor hemma.

-Men mina fröknar, hävdar jag lögaktigt, säger att barn inte får kasta kastruller nerför trappan.

-Men PAPPA säger ”Snälla E, kasta kastrullen ner trappan”.

Jag kastar en blick mot M. Han himlar med ögonen och säger att han inte understödjer några som helst samhällsomstörtande idéer som innebär att någon del av vår inredning tar skada.

-Pappa! säger hon. Rösten är full av ilsken besvikelse, samma slags  besvikelse som hennes far skulle ge uttryck för om man drog in hans städningsprivilegier en helg.

-Så vi är faktiskt alla överens om att man inte kastar kastruller nerför trappan, säger jag.

-Inte ALLA, säger hon och tittar vädjande på sina storasyskon.

-Barnsligt att kasta saker nerför trappen, utlåter sig H.

-Man får inte bryta mot några lagar, säger S, obrottsligt lojal mot alla typer av regelverk.

-Det skulle nog i och för sig bli ett ganska coolt jack i – nejnej, ok, man får inte, säger A.

De stirrar dygdigt på henne. Jag stirrar dygdigt på henne. Hennes far stirrar dygdigt på henne.

Hon stirrar tillbaka på oss. Som om Lotta på Bråkmakargatan givits lektioner i revolutionär retorik. Som om Pippi Långstrump blivit Prusseluskans chef. Som om Emil fått bestämma vad som kategoriseras som ”hyss” och hissat upp Lina i flaggstången.

Som om det var en av världens viktigaste uppgifter var att kasta kastruller nerför trappen. En uppgift för de som brinner för sin kallelse. En uppgift som är ett privilegium.

Det är ju naturligtvis inte så att jag börjar vackla. Men. Det kan väl hända att jag började… fundera. Den där blicken i hennes ögon – the rage against the machine. Känslan att en liten människa kan, om hon orkar, överstörta diktaturer. Rättfärdighetens glöd. Man vill inte släcka den i sina barns ögon. Inte ens för –  – vänta lite nu är. Det där, hennes ammunition, det som hon tänker kasta, det är vår Le Creuset-gryta.

-Du får inte kasta den, säger jag.

-Jag FÅR.

-Nej.

-Jag får kasta något annat, säger hon. Jag kan kasta… hon ser sig omkring. Husellspapp.

-Vill du kasta hushållspapper nerför trappan?

-Ja. Jag stirrar på henne. Hon misstolkar min blick.

-Jag hämta upp det sedan. Kasta först, hämta sedan.

-Eh… OK.

Hon hämtar högtidligt en bit hushållspapper och kastar med en svepande gest och en viss cermoniell flair den nerför trappan. Försvinner ner. Kommer upp med hushållspappret i handen, kastar det i papperskorgen.

Så. Hon har skapat något som på ytan kan verka vara en medelväg. Något som räddat hennes stolthet.

Men den röda flamman i blicken är borta. Förlikning har ersatt uppror.

Och på något sätt känns det som att jag har förlorat något.

När barnen har gått sitter M och jag kvar. Lugnet efter stormen. Jag tittar på honom, försöker förmedla känslan av förlust. Han tittar på mig med något helt annat i blicken. Något som nästan liknar… är det… kan det vara… tja… triumf?

-Byråkratgener, säger han belåtet. Kompromissgener.

-Och det är bra menar du?

-Jepp. Kompromisser varar längst.

-Jag känner mig som en bit hushållspapper som någon kastat ner för en trappa.

-Känn inte att du blev kastad, känn att du flög.

-På kompromissens vingar?

-Exakt!

Hm.

 

Hmm.

Jun 102013
 

M och jag lagar mat när S kommer in i köket.

S: ÅH! Ni har gjort det! Äntligen! Ni har satt upp flugpapper överallt!

jag: Ja det började bli många flugor.

S: Men åh! Jag är så glad!

jag: Ja det skall bli skönt att bli av med lite flugor.

S: Jag måste gå och hämta min penna!

jag: ?

S: Jag har längtat så mycket efter att föra lite statistik! Nu kan jag äntligen göra det. Jag skall skriva upp i min bok alla flugor som fastnar. Så kan vi se vilket flugpapper som fångar flest flugor. Så kan vi liksom hålla koll på hur det går för de olika flugfångarställena. Jag skall ha en sida för varje hänggrej. Två i köket och en i vardagsrummet… Tio flugor på en i köket och sexton på den andra… fem i vardagsrummet… så…

jag: OK.

S: Och så kan vi låta den boken ligga framme så varje gång man går in i ett rum kan man räkna hur många nya flugor som sitter fast och så kan man göra ett streck för varje.

jag: O… K…

S: Och så förstås en ny sida för varje dag. Så vi kan titta tillbaka och jämföra.

jag: O…… K……

S: Och så kan vi jämföra med till exempel vädret. Vore det inte jättespännande om det fångades fler flugor i vardagsrummet på regniga dagar? Jättespännande!

M: Och vad som verkligen vore kul? Ifall vi upptäckte att det var olika på morgonen och eftermiddagen!

S: För då kan vi gissa att flugorna gillar att bli fångade i vardagsrummet på kvällarna och i köket på morgnarna!

M: DET vore coolt!

(jag måste ha givit ifrån mig något slags ljud – förmodligen ett ljud av själanöd och förskräckelse – för de stannar båda upp och tittar på mig. De tittar på varandra. På mig igen. På varandra igen.)

S: Och så kunde vi ha en sida i anteckningsboken där vi skriver upp ett streck för varje gång som vi pratar om statistik och mamma gör precis den där speciella minen.

M: Ja!

S: High five!

Apr 112013
 

-Mamma du kör NITTIFEM! säger S från mellansätet där han ängsligt läser av hastighetsmätaren.

-Det är hundragräns på den här vägen, lugnar jag. Man får köra 95.

-Men polisen kanske ändå VILL att man kör lite saktare. De har ju ofta satt upp 90-skyltar. Det måste vara för att de gillar dem.

-Ja, fast det är inga 90-skyltar här. Utan 100-skyltar.

-Men då kanske du måste köra hundra!

-Nej, man MÅSTE inte.

-Men de VILL ju det!

Ända sedan S lärde sig att förstå hur man läser hastighetsmätaren sitter han och övervakar min körning. Det är – tja – en anings aning pyttelite irriterande ibland. Det känns lite som i Skenet bedrar när Hyacinthe sitter bredvid sin man och skriker ”Mind the pedestrian!” när han kör bil och när han oroligt skriker ”Var då?! Vardå?!” tillbaka så säger hon helt lugnt ”On the sidewalk!”. Så känns det. Så ok. Kanske en anings aning pyttelite JÄTTEirriterande då.

Men S har alltid varit väldigt noggrann med regler. Inte bara med regler – med en lust att även inrätta sig under känslan som regelbyggarna kan ha haft när de hittade på regeln. De outtalade reglerna som kanske ändå är en del av reglerna. Så att man inte förstör något i onödan. Därför blir jag inte jätteförvånad när han fortsätter med att säga:

-Jag tycker att de borde ha FLER vägskyltar som säger hur fort man får köra.

-Vadå? Tätare menar du?

-Nej men titta här! Här är det hundra. Men sedan blir det 90 och 70 och 50.

-Ja, för att det kommer en rondell.

-Ja! Men vadå? Man måste ju sakta ner då.

-Ja! Det är därför de har de där skyltarna.

-Men de borde ha FLER! 100 och så 95 och så 93  och 92 och 90 och sedan kanske 88 och 86 och så först.

-Men folk fattar att de skall sakta ner.

-Men de kanske inte fattar HUR snabbt.

-Jo, men vuxna som kör bil vet hur fort man måste sakta ner innan en rondell. Skyltarna är en hjälp.

-Men tänk om polisen vill att man saktar ner på ett annat sätt då?

Det här är S i ett nötskal. Regler skall inte finnas för att de hjälper oss i vardagen, utan för att det är något som man måste följa för att de existerar. De räcker som argument för sin egen existens. Det finns inte ”bra regler” och ”dåliga regler”. Det finns bara Regler. Jag funderar lite på hur det skulle kännas att se allting så. Förmodligen oroligt.

Jag försöker:

-Om det fanns för många regler så skulle ingen orka lyda alla. Det måste finnas precis så många regler att vi kan få vardagen att fungera men sedan inga fler regler.

-Men! Det måste ju finnas REGLER!

Jag vet inte riktigt vad jag skall säga. Men i vilket fall som helst är vi framme vid skolan och jag kramar S och ger honom hans mössa, för det är fortfarande kallt på förmiddagarna.

-Men mamma. Du är så OROLIG. Slappna av lite!

-Men… reglerna då?

-Vadå reglerna?

-Men måste man inte ha regler?

-Jojo. JO. Man måste ha regler. Fast inte om MÖSSOR. Han ler och springer iväg.

Men innan jag har tagit ur E ur bilen är han tillbaka.

-Alltså jag menade inte riktigt det där. Man MÅSTE ha regler om mössor. Så klart! Men inte regler om att man måste ha på sig mössan. Utan andra regler.

-Vadå för regler?

-Kanske… vilka färger som är snygga? Eller hur man skall vika ihop mössan? Den kanske borde ligga i en fin fyrkant på ens hylla? Eller hur LÅNGA mössor skall vara. Men inte om ifall man måste ha på sig dem på rasterna. Det får man INTE ha regler om.

-Varför inte?

-För att! Man kanske inte VILL ha mössa på sig! DÄRFÖR!

Ett snabbt leende igen och han är borta – tvärs över skolgården med sina kompisar. Jag tar ner E ur bilen och kontemplerar sakta: Han älskar regler. Men inte om de påverkar hans personliga frihet. Han bara älskar regler ändå – av principiella skäl. För att de är – jag vet inte – estetiskt tilltalande för honom?

Jag vet inte. Men jag är glad ändå.

För jag tar mina triumfer där jag kan få dem. Han är mösslös. Det är runt nollan och han har inget på huvudet! Det är naturligtvis inte ett direkt regelbrott. Men det är ett steg på rätt väg mot den totala trotsighet som jag förväntar mig av mina barn.

Yes! Där satt den! En liten men viktig spik i byråkratigenernas kista.

Mar 032013
 

S: Mamma jag tycker att vi har för lite regler här hemma.

jag: Du menar för mycket regler?

S: Nej. För lite regler.

jag: (med rynkor i pannan) … O… K.

S: Du vet: fler regler gör livet roligare.

jag: Eh.

S: Alltså till exempel har vi bara EN regel som handlar om speltid. Att vi får spela efter klockan sex på kvällen och sånt. Egentligen kunde vi ha en speltidsregel för måndagar och en för tisdagar och en för onsdagar och…

jag: Men alltså det är ju samma regel för alla dagarna.

S: Ja men det får man ju ÄNDRA på.

jag: (med svettdroppar i pannan) OK…

S: Alltså på måndagar kanske speltiden skall börja sex och på tisdagar tio minuter före sex och…

jag: (med en viss lättnadskänsla) Så allt det här handlar om att du vill spela tio minuter längre då?

S: Ja eller kortare. Det går lika bra.

jag: (svettdropparna tillbaka i pannan – större – fler) Du vill hellre ha fler regler än att få spela mer.

S: Regler är bra mamma. Vi älskar regler.

jag: Eh.

S: Och så kan man göra reglerna om att man inte får slå varandra lite krångligare.

jag: (matt) Krångligare.

S: Ja alltså fler.

jag: Hm.

S: Så att man kan ha en regel som talar om alla olika saker som man får säga som är snälla och alla som inte är snälla. Och en annan regel som talar om när man får slå varandra.

jag: (mattare) Men man får ju aldrig slå varandra.

S: Mamma. Tycker inte du att det är lite för enkelt?

jag: Nej.

S: Men det är det ju! Det måste kompliceras till lite för att det skall bli roliga regler. Till exempel kan vi ha att man inte får slå varandra i ansiktet eller på händerna eller genom att kasta gosedjur på varandra eller att man inte får sitta på varandras nackar.

jag: Men… om ni slår varandra på knäna då?

S: Då får vi göra en ny regel! Det är ju själva tjusningen! Och till sist har vi kanske HUNDRA regler istället för en.

jag: (mattast) Öh… och det är en bra grej?

S: TOPPENBRA.

jag: (last resort) Har du pratat med pappa om det här?

S: Ja. Han älskar det. Han tittade mig i ögonen och sade ”min son”. Han blev lika glad som när jag sade att det är bra med familjestädning.

jag: Det är som att du inte har några gener alls från mig.

S: Mamma. Så klart jag har. Hälften av mina gener är från dig. Det är —

jag: Jag vet: Det är regeln.

S: (extatiskt) Och vi ÄLSKAR regler!

Okt 192012
 

S har gjort ett bidrag till våra regler som vi har här hemma. Den här gillar jag jättemycket – ja – jag gillar själva regeln – men framför allt gillar jag förbehållet. Eftersom S är lite dyslektisk kommer jag att tolka vad han skrivit under fotot.

Bokstavstroget står det SLEK IKET PARA I PAPEKSKOJEN vilket betyder ”Släng inget! Bara i papperskorgen.”

Och det är det där förbehållet.

Att man måste ha med i reglerna att man självklart får slänga saker i PAPPERSKORGEN. Bara inte på varandra.

Det där förbehållet.

Den där byråkratiska allt-måste-uttryckas-egenskapen. Den där tanken ”Hur skulle det se ut här hemma om INGEN någonsin slängde skräp bara för att det står i våra regler att man inte får slänga saker?!?!” Den där tankekulturen.

Den finns hos min man och då ler jag mitt överseende leende emot honom. Exakt samma egenskap hos min son ler jag mitt varmaste maggladaste leende emot.

Förbehållet.

You just gotta love it.

Sep 172006
 

förr eller senare kommer jag nog igenom väggen.

Det kan man säga är min mans valspråk.

OK. Vår son S har också ärvt det. (En sak jag inte tänkte på innan jag fick barn – om man får barn med en man som är mer viljestark än man själv, så får man barn som är mer viljestarka än man själv)

Idag sköt han A i barnvagn (tack för moderna vagnar där man kan vinkla ner handtaget till barnvänlig höjd) på en sådan där gammal grusväg som det växer gräs i mitten av. Och inte i någon av de grusade hjulspåren utan på det höga svårgenomträngliga lätt fuktiga gräset i mitten. Just där bestämde han sig för att det var bäst att skjuta vagnen – inte på något lättkört ställe som hade varit rätt problemfritt, utan mitt i gräset, mitt i vägen, utan hjälp av någon, sköt han en vagn som han inte kunde se över och inte riktigt visste vart han skulle med. Men han gav sig inte, fortsatte skjutandet med ren viljestyrka.

Under tiden gick hans syster och sjöng på ännu en nyskriven sångtext, tack och lov rumsren men ändå lite brutalare än vad vi föredrar:
Heja Bamse, sparka sparka Bamse
för han tycker mycket om att slåss

Jag tror att hon egentligen ville sjunga starka starka Bamse, för det ligger närmare originaltexten, men jag hörde fel och frågade om hon verkligen ville sjunga om att sparka på Bamse som är så snäll. Det ville hon tydligen för då kom andra raden till.

S somnade i bilen på vägen hem. H sjöng en alldeles vanlig icke omgjord version av Imse Vimse Spindel. A log i sömnen.