Feb 012013
 

-Mamma hejdå. Jag GILLAR inte dig.

E tittar på mig med ungefär samma ansiktsuttryck som en ytterst hygienisk sjuksköterska betraktar en fläck smuts på ett sterilt instrument med. E:s docka har en kall och glasartad blick som tyder på att hon delar E:s åsikter om mig.

Jag har dragit på mig E:s onåd genom att jag har begått ett hemskt, utstuderat, flagrant brott mot mänskligheten. Jag har nämligen öppnat den dörr som E själv tänkte öppna. Och hon kommer icke att förlåta mig.

Jag har försökt. Jag har försökt att stänga dörren och låta henne börja om från början. Det brukar funka. Men inte den här gången. Den här gången är det väldigt väldigt svårt att släppa det som varit och gå vidare eftersom hon inte orkar öppna dörren själv. Den är för tung. Det är en sådan där branddörr.

Detta gör mitt brott så extra extremt uppenbart totalt oförlåtligt.

Först har jag med berått mod öppnat dörren bara och hållit den öppen åt E att gå ut igenom. När E själv hade bestämt sig för att öppna den.

Ni förstår eller hur? Ni förstår hur allvarligt det här är för en ung människa vars högsta dröm är att göra allt som vuxna kan göra.

Sedan har jag stängt dörren igen med en fast hand och sagt ”varsågod då” till E. Och då har jag uppenbarligen strött ut något slags tröghetspulver över dörren så att den inte går att rubba. Liksom hånfullt. Liksom förnedrande.

-Hejdå mamma, upprepar E med ödesmättad röst. HEJDÅ.

Vi tittar på varandra. Sedan tittar vi båda samtidigt på dörren. Den dörr som jag inte får öppna. Den dörr som jag tydligen skall försvinna ur nu.

Jag funderar på vad en etikettsbok skulle säga om det här: när man först har förnedrat någon genom att öppna en dörr som hon vill öppna men inte klarar att öppna och då uppmanas att försvinna, och det enda sättet att försvinna är att använda sig av den ondskefulla dörren: hur gör man då? Kommer det att ses som en markering om man väljer att gå ut genom just den dörr som den ilskna personen vill gå ut igenom? Eller är det värre att stanna kvar i rummet som en ständig påminnelse om att den lilla arga personen inte är så allsmäktig som hon helst skulle vilja vara? Vad skulle Magdalena Ribbing säga?

Och vad skulle alla mina samlade böcker om barn och föräldrar och trots säga? Jag får en känsla av att den bok som kan beskriva hur E kan tänkas reagera ännu inte har skrivits.

Jag sätter mig på golvet bredvid henne. Pekar på dörren.

-Jag kan inte gå ut, förklarar jag. För det är ingen som kan öppna dörren för mig.

E tittar på mig. E:s docka tittar på mig. Jag tycker att dockan ser en aning satirisk ut. E ser ilsken och spänd ut.

-Dumma mamma, säger hon bestämt. Jag behöver inte älska dig.

-Nej. Nej, det behöver du inte.

-Jag behöver… jag skall öppna… jag VILL trycka dörren.. hon tittar hjälplöst på mig. Hennes värdighet står på spel. Jag skulle vilja förenkla för henne. Jag skulle vilja att hon höll på dörrhandtaget och jag lite högre upp och gav dörren en puff så att hon tror att hon har öppnat den själv. Bara det att hon skulle aldrig någonsin i hela världen gå på den saken.

Vi sitter där och tittar på varandra ett tag. Ilskan är nästan borta. Nästan. Den kan triggras igen av minsta lilla provokation. En vilt olämplig tanke far igenom min skalle: hur otroligt provocerande det skulle vara att börja sjunga Sudda sudda sudda sudda bort din sura min just nu. Ha! Jag måste le vid tanken. Hon skulle bli rutig av ilska och who could blame her.

En kort sekund går och stämningen förändras lite subtilt. Hon lutar sitt huvud mot mitt knä. Lite tröst – lite trygghet. För mig iallafall. Vi sitter så ett tag. Jag säger inget för jag vet hur skör den här lilla korta balansen är – hur det kan tippa över åt endera hållet på en sekund. Och fortfarande är frågan hur vi skall ta oss ut därifrån. I alla bemärkelser av orden ”ut därifrån”.

Sedan tittar hon upp med ögon som ljusnat av en plötslig idé.

-Dockan öppna dörren, förklarar hon.

-Eh… OK. Jag samtycker enbart av hushållsfridstekniska skäl. Om E inte kan öppna dörren, kan inte dockan öppna dörren eftersom E styr dockan. Men E verkar säker på sin sak. Hon tar dockan under armen och bär fram den till dörren. Hon viskar något till den och dockans lilla hand pressas mot dörrhandtaget.

Inget händer.

E håller dockan i sina armar. Hon vaggar henne tröstande.

-Illa docka, säger hon. Illa dockan inte öppna dörren – illa dockan bara bebis. Mamma hjälpa illa dockan öppna dörren. Hon gestikulerar till mig och jag öppnar dörren. Såja illa docka! utbrister E. NU är vi ute. Illa dockan glad nu förklarar hon för mig.

-O… K… Jag är osäker på vad jag just har varit med om. Har E på något sätt demonstrerat en pedagogisk lösning för mig? Har hon varit mamman och dockan varit henne? I så fall kan jag berätta att hon har ett betydligt medgörligare trotsbarn än vad jag har. E skulle aldrig ha accepterats att vaggas i mina armar som en tröst för att hon inte kan öppna dörren. Eller har E bara hittat ett sätt att låta mig hjälpa någon annan än henne själv att öppna dörren och därmed räddat sin integritet?

Tja. Solen strålar. Snön smälter. Det är en fin dag. Jag bestämmer mig för att helt enkelt vara glad att vi kommit ut.

Jag E och dockan går vägen fram. E tittar på mig.

-Dumma mamma, säger hon med ett glatt och nästan kärleksfullt tonfall. Jag behöver inte älska dig.

-Nä, jag vet, säger jag. Men jag kan inte låta bli att älska dig.

E ler inte direkt emot mig. Men hennes docka kostar på sig en snabb blinkning. Tillsammans, tycks blinkningen säga. Tillsammans kan vi nog klara av även det här utvecklingsstadiet.

Och vem vet? Det kanske vi kan.

Jan 142013
 

Stor kris! Mamma Mu åker rutschkana – boken som vi läst de senaste tvåhundratrettiosex åren(det är möjligt att det är ett emotionell upplevelse mer än ett objektivt fakta) som E:s godnattsaga är borta.

Först tänkte jag ”Yes!” men såg på E:s ansiktsuttryck att det var ”NO!” som gällde. Och om jag inte hade fattat ansiktsuttrycket kan jag säga att kroppsspråket hade visat det tydligt.

Det var i och för sig inte alls nödvändigt att hon skulle ta min senaste Sophie Kinsella-bok och slänga den så hårt i väggen att flera sidor lossnade. Det var det faktiskt inte. Det är faktiskt en riktigt rolig bok om man kan ha överseende med att den inte innehåller en enda bild på en ko.

Jag försökte med Alla djuren på bondgården som ju faktiskt har flera kor. Men nej.

Jag försökte med Mamma Mu bygger en koja som faktiskt till och med har rätt ko. Men nej. ”Ingen koja!” skrek hon upprört innan den boken följde Kinsellaboken in i väggdöden.

Jag försökte med Morris och strumpan som är en söt och rolig barnbok som jag själv är ganska förtjust i. Nej. För många hundar – för få kråkor och kor.

Jag försökte med barnsångboken som innehåller Mamma-Mu-låten. Men nej.

Till sist satt vi på sängen och stirrade ilsket på tapeterna ett tag.

Sedan lutade sig E mot mig och kramade mig och sade ”JAG kan läsa annan boken mamma” och så sprang hon iväg och hämtade Emmas dagis och pekade animerat på bilderna och berättade massor av spännande saker för mig. Och sedan kramade hon mig igen och sade ”Mamma glad nu?” med frågande stämma, ungefär som om det hade varit jag som farit omkring som en virvelvind bland folianter.

Jag kramade tillbaka och förklarade att jag var glad och frågade om hon var glad.  Hon berättade att hon var det.

-Jag kan läsa ANNAN boken, sade hon allvarligt.

-Vad bra sade jag. Jag tittar på klockan. På bara tjugo minuter har hon genomlevt en existentialistisk kris och gått vidare till en ny insikt och en ny läsglädje. Det är inte så illa faktiskt.

Särskilt om man tänker på att M sedan räknade ut att min stora besvikelse över att jag inte kunde fortsätta läsa Sophie Kinsella tog mer än tre kvart att komma över.

Jan 052013
 

E vrålar ”Mamma! Mamma!” Jag läser lugnt vidare. E gormar ”Charlotte! CHARLOTTE!”  och jag vänder förstrött blad. E tar hörbar sats. En rejäl inandning. Och sedan brölar hon ”MINSÖTAMAMMA! MINSÖTAMAMMA!” och då lägger jag ner boken och går dit.

Det är ju inte så att jag kräver att bli tilltalad ”Min söta mamma”. Men det är ju fint och lite smickrande. Så nu går jag  dit på pedagogiska grunder, som för att visa att det är rätt tilltalsord.

Nu kanske ni undrar varför jag inte går till min dotter så fort hon skriker. Men hennes tonfall är glatt och upplivat och det är sextonde gången på en halvtimma som hon ropar. Hon har inga problem och inget omedelbart behov av assistans. Hon är helt enkelt bara vaken. Väldigt vaken.

De första åtta-nio gångerna bemödade hon sig om att hitta på ett skäl till att hon ropade. Nallen Alice var borta. Nallen Alice kanske var bakom sängen. Nallen Alice hade hittats! Nallen Alice var borta igen. Nallen Alice hade legat UNDER KUDDEN! Tokigt. Nallen Alice ville ha en nappis.

Men sedan övergav vi den polerade ytan och nu består hela kvällen av att hon ropar och jag kommer och jag går och hon ropar.

Rituellt som en schlagerfestival och med ungefär lika stor variation.

Det är svårt att inte bli mjuk på ögonen över att se någon vara så ofantligt lycklig bara av det faktum att hon är vaken. Men jag vet att varje glans i min blick som kommer sig av ömhet kommer att överexploateras kraftigt så jag försöker se allvarlig ut.

-Nu får du ligga ner, säger jag, och försöka sova. Det är natt och det är dags att vila.

Hon tittar på mig.

Ni vet den där blicken som folk ger människor som gör oförlåtliga saker som att tränga sig i kassakön på IKEA? Den blicken. Blicken som säger att vad du än gör i hela resten av ditt liv kommer du aldrig att kunna kompensera det som du har gjort mig just nu.

Och sedan skrattar hon.

Inget förtjust tvåårsskratt. Inget jollerfniss. Inget mysigt sömnigt småfnitter.  Utan ett skratt som hämtat ur en sådan där galen-vetenskapsman-tänker-experimentera-på-oskyldiga-människor-för-att-se-om-hans-magiska-brygd-verkligen-kan-få-en-avhuggen-arm-att-växa-ut-igen-film. En sådan där film som gör en lite mörkrädd och lite extra säker på att man skall kontrollera att det inte ligger galna filmiska vetenskapsmän med yxor under sängen innan man går och lägger sig. Den typen av skratt är det.

Och jag går ur rummet igen med det skrattet i mina öron och känner hur mitt inre fattar ett nytt beslut: Nästa gång får  hon faktiskt ropa ”MIN MAMMA ÄR SÖTAST I HELA VÄRLDEN” innan jag kommer.

Sep 272012
 

Å ena sidan är jag stoltare över mina barn än över något annat som någonsin skett eller existerat.

Å andra sidan tycker jag att det är lite för roligt när E åstadkommer följande krumbukt vid knäppandet av sin jacka:

-Pappa hjälpa mig? NEJ! Jag kan! Dumma pappa! DUMMA DUMMA pappa! (en sekund går) Pappa, pappa, pappa, pappa, jag sitta pappas knä, gosa nu.

 

Men egentligen är det väl ingen motsättning i det. Hon är två år bara. Jag är stolt över att hon är den mest tvååriga tvååringen som finns i hela världen, det är allt.

Sep 262012
 

jag: Hej, E.

E: Mamma! Mamma! MAMMA PRATAR! PAPPA! MAMMA pratar!

M:s röst: Ja, mamma pratar med dig i telefonen.

E: (trycker exalterat på olika knappar)

jag: Hur är det, tjejen? Gör ni något roligt?

E: Pappa, kattungarna. Jag och pappa kattungarna.

jag: OK, har ni klappat kattungarna?

E: Ja. Jag sova med kattungarna.

jag: Sov du med kattungarna?

E: Ja. Jag kama.

M:s röst: Hon höll en kattunge i knät och klappade den tills den somnade, det var ganska gulligt faktiskt.

E: Ja, jag kama. Pappa åsså dum.

jag: Är pappa dum?

E: JAA. DUMMA pappa.

jag: vad gör han då då?

E: Han säga ”NEJ E!”

jag: När sade han det då?

E: Han säga ”NEJ E! INTE SCHLÅ S!”

jag: Nej, man får inte slå S.

E: S dum. DUMMA S!

jag: Vad gjorde S då?

E. S TOG min chuck.

jag: Din chuck?

E: Min chuck. S TOG min chuck. SCHLÄNGDE.

jag: Slängde han något?

E: Ja!

jag: På dig?

E: Nej. S SCHLÄNGDE MIN CHUCK.

jag: Förlåt, din vadå?

M:s röst: Nja, så var det väl inte riktigt E? Visst var det så att du slängde S schackpjäser och då tog han spelet ifrån dig?

E: DUMMA S!

jag: Jaså, det är S som är dum då? Jag tycker det låter som —

E: H ÅSSÅ DUM.

jag: Vad då då?

E: H säga ”Inte chova schängen”

jag: Fick du inte sova i din säng?

E: H schängen.

jag: Fick du inte sova i H:s säng, menar du?

E: H dum.

jag: Men det var väl inte så dumt. Hon måste ju få bestämma över sin egen säng.

M:s röst: Det var mest att H inte ville att du skulle kasta S:s schackpjäser i hennes säng eller hur?

jag: Ah.

E: Pappa dum, S dum, H dum. Åsså A dum.

jag: OK.

E: A fali.

jag: Är A farlig? Eller har A fallit?

E: FALI.

jag: Får jag prata med pappa?

E: Pappa NEJ prata telefon. Pappa dum.

M:s röst: E kan du ge mig telefonen är du –

E: Hejdå mamma. Jag kan lägga på (knapptryckningar tills den där tonen kommer i luren)

 

… och så får man inte veta nåt förrän man kommer hem.

Sep 242012
 

Om man nu  har bestämt sig för att man, istället för att gå till dagis som vanligt, tänker ställa till ett vredesutbrott som varar tills korna kommer hem. Och om man har bestämt sig för att vredesutbrottet skall ha konceptet ”Jag tänker inte ha skor eller stövlar eller strumpor på mina fötter. Mina fötter är nakenchockande frihetshjältar som inte tål att bli instängda.”

Om man nu har bestämt sig för detta och efter bara tre-fyra minuters tydligt uppvisad vrede kastar sig ner på golvet för att verkligen understryka sin poäng. Om ens mamma förnedrande nog skulle lyckas distrahera en genom att helt enkelt påpeka att det finns en kattunge på trappen utanför huset.

Om alla de här sakerna skulle ske i rask följd kanske en utomstående kunna tolka det som en antiklimax.

Men i så fall är det en okunnig och inperceptiv utomstående som inte vet att det går precis lika bra att få ett nytt vredesutbrott över att någon hade fräckheten att distrahera en. Och ett till strax efter det över att kattungen inte gillade att man skrek och välte saker. Och ännu ett när man ännu en gång blev distraherad, denna gång med utgångspunkten ”jag tänker inte sitta i bilen om jag inte får köra”.

Och då kanske den utomstående betraktaren äntligen börjar fatta att vi  i vår familj har alla de genetiska förutsättningar vi behöver för att kunna vända även det mest påtagliga antiklimax till ny och spännande dramatik.

Sep 192012
 

-Jag är arg. Man tycker att mamma kunde förstå det när jag säger det till henne. Inte låter jag glad heller. Det borde väl visa henne. Jag tänker inte röra mig ur fläcken.

Jag är i hallen på dagis. Jag tänker inte gå någonstans. Jag tänker inte ta av mig stövlarna. Jag tänker inte sluta skrika. Och jag tänker i n t e gå in till mina fröknar och sjunga glada sånger. Jag tänker stå still – alldeles still – still som en sten.

Jag är en sten nu. En tung sten. En sten som man inte kan lyfta och som man inte kan förändra.

Jag kan förstås utveckla idén kom jag på nu. Det är för tråkigt att bara vara en sten. Så nu är jag en skrikande sten. Jag testar att skrika på Aaaaa och Äääää och det går bara fint. Jag är en skrikande sten och man kan inte rubba mig.

-Kan du ta av dig stövlarna? frågar mamma med ett fånigt leende.

-Jag kan inte!

-Varför då då? Du är ju så duktig på att ta av dig stövlarna själv.

-Jag VILL inte.

-Ah.

Mamma går och tittar in på barnen som leker och fröknarna. Hon kommer tillbaka med ett fånigt påklistrat leende. Jag ser att hon svettas lite framme i pannan. Bra.

-Vet du – alla barnen skall måla med målarfärg idag. Det blir väl roligt?

Jag skriker igen. På Uuuuu den här gången, omväxling förnöjer. Jag skriker rakt  ut. Det är skönt. Jag är en orubblig skrikande sten.

-Dumma mamma! skriker jag när jag känner att jag behöver uttrycka mig lite mer substantiellt. Dagisfröken kommer ut. Hon tittar på mig. Hon tittar på mamma. Hon ler lite grann. Hon är imponerad av min viljestyrka. Jag ser det.

-Gå du! säger hon vänligt till mamma. Det här fixar jag och E. Eller hur? lägger hon till, och blinkar mot mig. Jag bryr mig inte. Jag tänker stå här hela dagen. Jag är en sten. En skrikande sten. En skrikande sten som inte går att rubba och som aldrig, aldrig ger sig.

 

Sep 182012
 

E älskar att titta på Lotta på Bråkmakargatan. Jag tror att hon har hittat en förebild i Lotta.

Det är med lite blandade känslor som vi tittar på Lotta på Bråkmakargatan med henne. Det är som en instruktionsfilm i dåligt humör och trots, en avancerad kurs för E som bara befinner sig på den mest grundläggande nivån. Ändå tycks hon lära sig från den.

Lotta på Bråkmakargatan kan själv – E kan själv. Lotta på Bråkmakargatan säger ifrån och lever ut – E säger ifrån och lever ut. Lotta på Bråkmakargatan klättrar på väggarna – E klättrar på – ok, möblerna. Men det är ett steg på vägen.

Det tänds en sådan väldigt stark glimt i hennes ögon varje gång Lotta klipper sönder den sticksiga tröjan. Det är en sådan väldig koncentration på E:s ansikte när hon följer scenen där Lotta flyttar hemifrån. Och hennes smittsamma fnitter när Lotta skrattar när Jonas trillar i vattnet är ljuvt, underbart och farligt.

Det värsta är att i varje scen där Lotta och hennes mamma har olika åsikter sitter E och stöttar Lotta med glada tillrop. ”Dumma mamma!” ropar hon, som en slags Astrid-Lindgren-Black-Army-falang. ”Dumma mamma! Mamman DUM!” ryter hon till med jämna mellanrum. Om jag är i rummet med henne vänder hon sin ogillande blick mot mig, som för att säga att alla mammor är likadana, fåniga krav och dumma idéer galore.

Och det som rör mig allra mest ändå är scenen när Lotta lyckas ordna en julgran åt familjen när det inte finns några att få tag på. Det kommer en granförsäljare som vägrar att sälja granarna, eftersom de ”skall till Stockholm”. Den scenen älskar E. Hon börjar hoppa upp och ner i fåtöljen och väntar och längtar efter när granen skall trilla av lastbilen, och då applåderar hon och skrattar av ren livsglädje och revanschlycka. E kan ju knappast minnas någon jul, inte i den bemärkelsen att hon kommer ihåg granens betydelse. Men något i skeendet talar till henne, något får henne med på längtanståget direkt.

Och så dialogen mellan Lotta och lastbilschauffören/gransäljaren, när han vägrar att sälja till Lotta, för att granarna skall till Stockholm för att säljas där. Då vänder hon sig mot M och mig och säger, med ett särskilt förakt i rösten som känns något oväntat i hennes ljusa stämma, indignerat, initierat och med ett tonfall som sjuder av LRF-keps och bondeuppror: ”DUMMA TOCKOLM!”

Fjorton generationer eller mer av bondeblod i hennes ådror gör att repliker kommer väldigt självklart, väldigt vant. Och medan den ena delen av mig vill ta med henne till storstan och stadsträna henne lite, vill den andra delen av mig helt enkelt lära henne hur dräpande ordet ”nollåttor” kan låta om man säger det med ett sädesstrå i ena mungipan och ett djupt förakt i den andra. Inte för att jag ogillar Stockholmsbor, några av mina bästa vänner är Stockholmsbor, utan för att liksom spä på den stämning hon redan behärskar till fulländning.

Och så möjligen för att dra uppmärksamheten från de där scenerna med den dumma mamman. Möjligen det.

Sep 172012
 

Om man har hårdhjärtade föräldrar som försöker hålla ens älskade nappisar borta under dagtid, kan man överlista dem om man vet var de förvarar napparna.

Om de nu råkar förvara nappisarna längst upp på ett skåp som man inte kan nå, i en gul plastlåda som man inte kan ta, så kan man använda sin hjärna.

Ens hjärna kan hjälpa en att komma på idén att dra ur en låda längst ner i skåpet och försöka stå på den.

Om det inte heller räcker kan man ta sin lilla lilla stol och sätta ovanpå lådan.

Om det inte heller räcker kan man balansera ett litet legohus ovanpå stolen som står ovanpå lådan.

Och när man sedan trillar ner får man ändå ropa på sin far som kommer och ger en en nappis.

Och det har varit tungt. Och det har gjort lite ont. Och det har krävts rätt mycket jobb.

Men man har fått som man har velat.

Och inget i livet är mer viktigt än det.

Iallafall inte om man är 2 1/2.