Feb 012013
 

-Mamma hejdå. Jag GILLAR inte dig.

E tittar på mig med ungefär samma ansiktsuttryck som en ytterst hygienisk sjuksköterska betraktar en fläck smuts på ett sterilt instrument med. E:s docka har en kall och glasartad blick som tyder på att hon delar E:s åsikter om mig.

Jag har dragit på mig E:s onåd genom att jag har begått ett hemskt, utstuderat, flagrant brott mot mänskligheten. Jag har nämligen öppnat den dörr som E själv tänkte öppna. Och hon kommer icke att förlåta mig.

Jag har försökt. Jag har försökt att stänga dörren och låta henne börja om från början. Det brukar funka. Men inte den här gången. Den här gången är det väldigt väldigt svårt att släppa det som varit och gå vidare eftersom hon inte orkar öppna dörren själv. Den är för tung. Det är en sådan där branddörr.

Detta gör mitt brott så extra extremt uppenbart totalt oförlåtligt.

Först har jag med berått mod öppnat dörren bara och hållit den öppen åt E att gå ut igenom. När E själv hade bestämt sig för att öppna den.

Ni förstår eller hur? Ni förstår hur allvarligt det här är för en ung människa vars högsta dröm är att göra allt som vuxna kan göra.

Sedan har jag stängt dörren igen med en fast hand och sagt ”varsågod då” till E. Och då har jag uppenbarligen strött ut något slags tröghetspulver över dörren så att den inte går att rubba. Liksom hånfullt. Liksom förnedrande.

-Hejdå mamma, upprepar E med ödesmättad röst. HEJDÅ.

Vi tittar på varandra. Sedan tittar vi båda samtidigt på dörren. Den dörr som jag inte får öppna. Den dörr som jag tydligen skall försvinna ur nu.

Jag funderar på vad en etikettsbok skulle säga om det här: när man först har förnedrat någon genom att öppna en dörr som hon vill öppna men inte klarar att öppna och då uppmanas att försvinna, och det enda sättet att försvinna är att använda sig av den ondskefulla dörren: hur gör man då? Kommer det att ses som en markering om man väljer att gå ut genom just den dörr som den ilskna personen vill gå ut igenom? Eller är det värre att stanna kvar i rummet som en ständig påminnelse om att den lilla arga personen inte är så allsmäktig som hon helst skulle vilja vara? Vad skulle Magdalena Ribbing säga?

Och vad skulle alla mina samlade böcker om barn och föräldrar och trots säga? Jag får en känsla av att den bok som kan beskriva hur E kan tänkas reagera ännu inte har skrivits.

Jag sätter mig på golvet bredvid henne. Pekar på dörren.

-Jag kan inte gå ut, förklarar jag. För det är ingen som kan öppna dörren för mig.

E tittar på mig. E:s docka tittar på mig. Jag tycker att dockan ser en aning satirisk ut. E ser ilsken och spänd ut.

-Dumma mamma, säger hon bestämt. Jag behöver inte älska dig.

-Nej. Nej, det behöver du inte.

-Jag behöver… jag skall öppna… jag VILL trycka dörren.. hon tittar hjälplöst på mig. Hennes värdighet står på spel. Jag skulle vilja förenkla för henne. Jag skulle vilja att hon höll på dörrhandtaget och jag lite högre upp och gav dörren en puff så att hon tror att hon har öppnat den själv. Bara det att hon skulle aldrig någonsin i hela världen gå på den saken.

Vi sitter där och tittar på varandra ett tag. Ilskan är nästan borta. Nästan. Den kan triggras igen av minsta lilla provokation. En vilt olämplig tanke far igenom min skalle: hur otroligt provocerande det skulle vara att börja sjunga Sudda sudda sudda sudda bort din sura min just nu. Ha! Jag måste le vid tanken. Hon skulle bli rutig av ilska och who could blame her.

En kort sekund går och stämningen förändras lite subtilt. Hon lutar sitt huvud mot mitt knä. Lite tröst – lite trygghet. För mig iallafall. Vi sitter så ett tag. Jag säger inget för jag vet hur skör den här lilla korta balansen är – hur det kan tippa över åt endera hållet på en sekund. Och fortfarande är frågan hur vi skall ta oss ut därifrån. I alla bemärkelser av orden ”ut därifrån”.

Sedan tittar hon upp med ögon som ljusnat av en plötslig idé.

-Dockan öppna dörren, förklarar hon.

-Eh… OK. Jag samtycker enbart av hushållsfridstekniska skäl. Om E inte kan öppna dörren, kan inte dockan öppna dörren eftersom E styr dockan. Men E verkar säker på sin sak. Hon tar dockan under armen och bär fram den till dörren. Hon viskar något till den och dockans lilla hand pressas mot dörrhandtaget.

Inget händer.

E håller dockan i sina armar. Hon vaggar henne tröstande.

-Illa docka, säger hon. Illa dockan inte öppna dörren – illa dockan bara bebis. Mamma hjälpa illa dockan öppna dörren. Hon gestikulerar till mig och jag öppnar dörren. Såja illa docka! utbrister E. NU är vi ute. Illa dockan glad nu förklarar hon för mig.

-O… K… Jag är osäker på vad jag just har varit med om. Har E på något sätt demonstrerat en pedagogisk lösning för mig? Har hon varit mamman och dockan varit henne? I så fall kan jag berätta att hon har ett betydligt medgörligare trotsbarn än vad jag har. E skulle aldrig ha accepterats att vaggas i mina armar som en tröst för att hon inte kan öppna dörren. Eller har E bara hittat ett sätt att låta mig hjälpa någon annan än henne själv att öppna dörren och därmed räddat sin integritet?

Tja. Solen strålar. Snön smälter. Det är en fin dag. Jag bestämmer mig för att helt enkelt vara glad att vi kommit ut.

Jag E och dockan går vägen fram. E tittar på mig.

-Dumma mamma, säger hon med ett glatt och nästan kärleksfullt tonfall. Jag behöver inte älska dig.

-Nä, jag vet, säger jag. Men jag kan inte låta bli att älska dig.

E ler inte direkt emot mig. Men hennes docka kostar på sig en snabb blinkning. Tillsammans, tycks blinkningen säga. Tillsammans kan vi nog klara av även det här utvecklingsstadiet.

Och vem vet? Det kanske vi kan.

Random Posts

Loading…

  8 Responses to “Inte utan min dotter”

  1. Det känns alltid lika bra att läsa om situationer o händelser man kan känna igen sig själv i. Detta är en sådan situation. Du mindes händelsen som vanligt fantastiskt bra o skrev den på ett minst lika fantastiskt sätt!!

  2. Ingen kan respektera barn som du. Ingen kan skriva om barn som du.

  3. Håller med KB.

  4. Tankarna går till Norrmalmstorg… (som enligt svenska googles rättstavningsfunktion stavas norrmalmstorgsdramat…:))

  5. Tur att dockor o gisedjur finns, de har räddat många situationer. Bra skrivet.

  6. Ang kommentar hos mig. Jag tog Saquers lista och sparade ner den i ett ordbehandlingdsdokument. Från detta dokument valde jag sedan 7 ord slumpmässigt och skrev ner dem på en lapp för att slippa göra om proceduren varje dag.

  7. Mycket bra skildrat och klurig lösning på problemet

  8. Tack för dina fina kommentarer! Ibland så träffande (som nu de senaste två) att jag blir alldeles tårögd….

 Leave a Reply

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>