Jan 192014
 

M: Hon kommer aldrig att tycka att du är cool. 

jag: Det gör ont i hjärtat. Jag som är så himla cool.

M: Äsch. Det är vårt jobb att vara ocoola nu. Alla föräldrar måste vara det.

jag: (buttert) Det ingår inte i min naturliga grundpersonlighet att vara ocool.

M: Det finns två sorters ocoolhet: den man gör med flit och den som kommer när man försöker vara cool och inte är det. Gissa vilken som är värst.

jag: Du menar att jag bara skall resignera? 

M: Kanske. Du vet den där mössan du har?

jag: Den som jag inte får ha när jag hämtar henne på skolan?

M: Mm.

jag: Den som är så fin.

M: Jag tror att hon tycker att den… öh… passar den coolhetsgrad som hon upplever att du har. 

jag: Hm. Jaja. Jag fattar.

M: Ja.

jag: Det är ju deprimerande!

M: Tja.

jag: När hon är ur tonåren och jag får vara cool igen, så kommer jag att vara… 54 år. Och nio år utan träning…

M: Tja. När hon är ur tonåren fyller E 13.

jag: OK.. så… 61 år då.

M: Jag kommer att vara 64.

jag: Men. Du. Har. Inte. Samma. Problem. Som. Jag.

M: För att jag inte är ute efter att vara cool.

jag: Exakt!

M: ”Will you still need me, will you still feed me, when I’m 64”

jag: Antagligen. Men du glömmer den viktigare frågan: kommer jag att ha en cool mössa när du är 64?

M: Det är ju onekligen en stor och öppen fråga.

jag. Ja!

M: Men man kan alltid hoppas.

jag: Mm.

M: Du tycker inte att du lägger lite för stor vikt vid det här problemet?

jag: Det har faktiskt med COOLHET att göra!
M: (på exakt samma gång) Det har bara med coolhet att göra!

jag: Så! Superviktigt!

M: Du är medelålders nu. Lär dig leva med det!

jag: Jag vet att jag är medelålders. Jag är medelålders på ett coolt sätt.

M: Älskling, man kan inte det. Det går inte.

Lång tystnad.
Lång, isande tystnad.
Lång, isande, existentialistisk tystnad.

M: (försiktigt) Men om man kunde det, så skulle du vara den som var det.

jag: Too little, too late.

M: Nej, jag menar det! Du kanske kan vara ocool på det coola sättet.

jag: Finns det ett coolt sätt?

M: Ja! Sådär som du gör!

jag: Hurdå? Som jag gör? Vad menar du?

M: Det som du gör är ju alltid coolt. Så det sättet du är ocool på måste ju också vara coolt. Det är logiskt.

jag: Är det? Logiskt. Hmm.

M: Det är bara du som kan vara ocool med sådan ballhet i ocoolheten.

jag: På riktigt?

M: Ja! Allvarligt!

jag: Så när H skriker att jag är töntig, så är hon bara…

M: …obildad.

jag: Ah.

M: Men alla vi som vet, som förstår, som är… vad skall jag säga….

jag: Medelålders?

M: Nej! Som är duktiga på att uppfatta coolhet.

jag: Ni fattar, alltså.

M: Ja! Lita på oss. Vi vet vad vi snackar om.

jag: Så. Jag är lite cool ändå.

M: Och inte lite!

jag: OK. Juste.

M: Du ser. Jag uppskattar din coolhet.

jag: Tack. Jag älskar dig.

M: Och jag älskar dig.

jag: Så. Vad tycker du om min mössa?

M: (efter viss tystnad) Älskling. Jag tycker helt ärligt: Den passar den coolhetsgrad som jag uppfattar att du har.

jag: Åh! Tack!

M: Mm.

jag: … Eller?

DSC_3937

 

Äsch. Den coolhetsgrad han upplever att jag har måste ju vara: ”Väldigt, väldigt cool”. 

Maj 232013
 

H: Mamma vilken kändis skulle du mest vilja träffa?

jag: Öh… Jesus…

H: Men! Jag menar NU. Någon som finns nu!

jag: Eh… hm… Astrid Lindgren.

H: Men hon finns ju inte nu!

jag: Hm. Det var svårt. En kändis som lever nu som jag vill träffa. Hm.

H: Men! Vet du inte! KAN du ingen kändis nuförtiden? Eller? Är du SÅ gammal att du inte ens vill träffa folk som lever nu?

jag: Men det var så oväntat. Jag vet inte.  Jag VILL säga Martin Luther King men han finns ju inte ibland oss längre.

H: Eftersom DU finns på riktigt måste den också finnas på riktigt. Så enkla är reglerna.

jag: Hm… Aha! Nu vet jag. J K Rowling. Sisådär. Ha! Hon lever. OCH hon är känd. Haha!

H: Mamma. Menar du på allvar att du är STOLT över att du kom på en person som lever nu som är känd som du vill träffa?

jag: … eh… ja.

H: Så! Ocool! OK. Nu skall jag berätta vem jag vill träffa.

jag: Gör det. (dramatisk paus) Är det Justin Bieber? Yohio?

H: Nej! Så klart! Hur pinsamt vore det? Nej! Det är… (drumroll) … Kitty! Mästerdetektiven KITTY! Från Kittyböckerna.

jag: … eh… hon finns ju inte på rikt- … eller jag menar: Bra val!

H: (himlar med ögonen) Mamma trodde du inte att hon fanns på riktigt? Jag har typ tjugo böcker med henne.

jag: Så klart.

H: Du är så enormt ocool ibland mamma.

jag: Ja jag vet. Det är liksom min uppgift att vara ocool.

H: Kittys mamma är jättecool.

jag: Ja jag förstod det.

H: Och Yohios mamma är säkert också totalt cool.

jag: Jaja.

H: Och Justin Biebers –

jag: Ja.

Jag böjer mig ödmjukt och går därifrån. För fem år sedan satt hon fast på mig som en klätterväxt på en vägg varje gång vi var utanför huset tillsammans. Nu är jag så ocool att även om man lade ihop ocoolheten hos alla andra mammor och mormödrar och farmödrar och mormorsfarmödrar som finns på hela norra halvklotet skulle deras samlade arsenal av ocoolhet vara mindre än min egen uppmätta grad av ocoolhet.

Men det gör inget. Jag är glad ändå.

Jag finns ju på riktigt.

Dec 102012
 

Jag har ju hållit några föreläsningar för barnen om att det är bättre med spel där man inte pangar på varandra. Det har jag ju. Frågar du barnen är det mitt stående samtalsämne. Så det var med viss förtjusning jag hörde S säga till sin kompis idag:

S: Alltså egentligen gillar jag inte stridsscenerna i Star Wars-spelet.

kompis: Nej inte jag heller.

S: Det är mycket bättre med Angry Birds. (Hm. Ja – i Angry Birds dör ju grisar istället för folk. Det är ju faktiskt lite bättre. Jag håller med)

kompis: Jag VET.

S: Ja för att i StarWars så snackar de så himla mycket. Det dör ju nästan inga alls.

kompis: Men i Angry  Birds – där dör de hela tiden.

S: Jag VET. Så fett coolt.

Och det var väl någonstans där som jag började inse att mina föreläsningar möjligtvis inte landar hos sin målgrupp.

Och det var väl då ungefär som jag började förstå att det kanske är lite av ett bakslag. En besvikelse.

Det är liksom hårdhet och tuffhet som gäller för den unga generationen. Det är den hemska sanningen.

Och så var det.

Ända tills de kom upp för trappen och gick in i vårt vardagsrum och föll i trans. Båda två. Samtidigt.

För den kanske bara en liten aning kitschiga juldekorationen som vi döpt till ”påtänd vinterstad”. Och då fick liksom bakslaget sitt eget bakslag.

Det är svårt att vara riktigt tuff och hård när man står inför ett fiberoptikbelyst jullandskap som glittrar i regnbågens alla färger.

Okt 022012
 

-Mamma, jag vet hur man skall göra om man skall se cool ut. Jag är jättebra på det! OK så här gör man: Man måste tänka liksom coola tankar. Tänk så här: ”Jag är arg på alla men jag tänker inte visa det.”

-OK, säger jag lydigt och försöker tänka coola tankar. Men troligen inte riktigt tillräckligt mycket för enligt S såg jag bara ”ungefär en fjärdedel cool ut”.

Själv ser han så cool ut att han skulle kunna hoppa in var som helst i vilken James Dean-film som helst och coolhetsfaktorn i rullen skulle öka med över 500%. Han är så totalt urcool att parfymaffärsbiträden skall springa efter honom och erbjuda honom gratis herrparfym eftersom hans personlighet så tydligt hör ihop med den nonchiga avslappnade totalt kontrollerade tuffheten som de försöker marknadsföra denna vecka.

Faktum är, om ni har tid någon minut, att han ser så cool ut att man skulle kunna fylla hela Norrlands inland med folk med solglasögon, iPhone 5 och Levi’s, alla iskalla, superinne, deffade foppatoffelallergiker med ambivalenta känslor kring Facebook, och ändå skulle inte detta hav av självdefinierat hippa kids tillsammans kunna uppnå hans coolhetsnivå.

Såhär cool är han. Jag låtsas falla avsvimmad till marken i ren och skär förstumning och säger att jag är imponerad. Han säger att det han kan en ännu coolare grej som bara riktigt ultracoola coolingar gör. Men bara om han får det för mig förstås. Jag ger mitt nådiga tillstånd och får se, och till och med föreviga, det ultracoola. Här:


Japp. Ultracoolt var ordet. Det enda som möjligen MÖJLIGEN skulle kunna förbättra imagen ytterligare något snäpp är om man inte frågar sin mamma om tillstånd först.

Sep 222012
 

E tar S:s pennskrin – det som var hans skolpennskrin förra året men som nu har degraderats till att vara det stället där han lägger sina kritor. Iallafall. E tar det.

Hon häller ut alla kritor på bordet framför sig. Hon tittar på dem ett tag. Hon ritar inte med dem. Hon plockar noggrannt tillbaka dem i pennskrinet. Och så tittar hon på pennskrinet ett tag. Och så häller hon ut alla kritorna på bordet framför sig.

Och så fortsätter det. Om och om igen.

-Vad gör du? frågar jag – först road. Sedan frågar jag igen. Aningen oroad. Sedan frågar jag igen. Vid det laget är jag faktiskt lite oroad på riktigt. Oron beror på hennes svar som är:

-Jag städar.

Hon leker att hon att städar alltså.

Det finns miljontals saker att välja att låtsas att man gör i världen och utom världen.Man kan välja att vara en superhjälte med en massa muskler (som A) eller en forskare som forskar fram nya spännande dinosauriesorter och på samma gång nya sätt att besegra hela världen i schack (S) eller en journalist och tidningslayoutare i ett som gör olika små tidskrifter till sina föräldrar (H).

Man kan välja att låtsas att man kör rymdraket i okända galaxer. Man kan välja att leka att man gör perfekta dubbla mollbergare från en trampolin medan världen jublar. Man kan välja att hitta på att man uppfinner underbara uppfinner i ett laboratorium eller att man är huvudpersonen i sin favoritbok.

Men E väljer att leka att hon städar.

Om och om igen.

Det blir alltmer uppenbart att hennes far är hennes främsta förebild.