-Mamma, jag vet hur man skall göra om man skall se cool ut. Jag är jättebra på det! OK så här gör man: Man måste tänka liksom coola tankar. Tänk så här: ”Jag är arg på alla men jag tänker inte visa det.”

-OK, säger jag lydigt och försöker tänka coola tankar. Men troligen inte riktigt tillräckligt mycket för enligt S såg jag bara ”ungefär en fjärdedel cool ut”.

Själv ser han så cool ut att han skulle kunna hoppa in var som helst i vilken James Dean-film som helst och coolhetsfaktorn i rullen skulle öka med över 500%. Han är så totalt urcool att parfymaffärsbiträden skall springa efter honom och erbjuda honom gratis herrparfym eftersom hans personlighet så tydligt hör ihop med den nonchiga avslappnade totalt kontrollerade tuffheten som de försöker marknadsföra denna vecka.

Faktum är, om ni har tid någon minut, att han ser så cool ut att man skulle kunna fylla hela Norrlands inland med folk med solglasögon, iPhone 5 och Levi’s, alla iskalla, superinne, deffade foppatoffelallergiker med ambivalenta känslor kring Facebook, och ändå skulle inte detta hav av självdefinierat hippa kids tillsammans kunna uppnå hans coolhetsnivå.

Såhär cool är han. Jag låtsas falla avsvimmad till marken i ren och skär förstumning och säger att jag är imponerad. Han säger att det han kan en ännu coolare grej som bara riktigt ultracoola coolingar gör. Men bara om han får det för mig förstås. Jag ger mitt nådiga tillstånd och får se, och till och med föreviga, det ultracoola. Här:

Japp. Ultracoolt var ordet. Det enda som möjligen MÖJLIGEN skulle kunna förbättra imagen ytterligare något snäpp är om man inte frågar sin mamma om tillstånd först.