Det jobbigaste när man precis kommit hem med en ny bebis till en familj där det redan finns barn är inte blöjbytena och nattvaken och läckagen utan att man som mamma – iallafall om man ammar – mer eller mindre sitter fast vid bebisen och därför inte kan vara ”som vanligt” med de stora barnen så långa stunder. För att göra det hela ännu svårare så är de stora barnens behov av att mamma skall vara som vanligt extra stort och ens dåliga samvete extra känsligt under just den här tiden.
Tack och lov är M en mycket bra man. Och en mycket bra pappa. Han tar i där det krävs, gör det som behövs och sover inte förrän barnen är tonåringar – nåja, kanske något av en överdrift. Men ändå. Hans nätter är faktiskt inte nämnvärt lättare än mina amningsnätter ity att S reagerar på att bli store/mellan-bror med att gråta från fyra på morgonen tills sju på morgonen. Varje natt. Och då sitter jag med orsaken till hans reagerande fastklämt vid tuttarna, så det är kanske inte den lämpligaste tröstebilden han kan få på näthinnan. Pappa tar vid.
I viss mån gäller det här förstås båda barnen – det blir mycket mer far än mor för tillfället. Ibland reagerar de på detta. Imorse, när jag satt ”uppkopplad”, som en kompis till mig kallar det, med lillen, hör jag H skrika i köket till sin far ”Jag gillar inte dig! Jag vill inte vara med dig! Jag vill sitta i ditt knä!” – allt med samma urarga tonfall. Tydligare än så kanske man inte kan beskriva den splittrade känslan som barn har inför sina föräldrar =)
A har börjat med napp. Till stor glädje för sin mor som innan dess agerade Bebisakademins Ständige Nappersättning. Detta fröjdar storasyskonen som nu har ett mycket utpräglat gemensamt intresse med den lille märklige nyanlände. Mycket tid går åt till att fundera över vems napp som är vems, över var As nappar är och deras egna – och så har ritualistiske S kommit på en ny familjeritual: nappbytet. Det går till så här:
S klättrar upp i den säng där A för tillfället ligger – eller böjer sig bredvid babysitter el dyl – klappar sin ömt och tyst sovande lillebror fint på kinden och på huvudet, inväntar beröm från närvarande förälder. Så fort detta är inhöstat rycker han brutalt ut lillebrors napp ur munnen och stoppar i sin egen. Sedan får lillebror, då ganska arg och högröd och nyväckt, S napp i munnen som kompensation, blir relativt nöjd och snäll. S sitter och betraktar med ömhet denna bild, slår A några gånger i huvudet – inte alltför hårt, bara tillräckligt hårt för att A skall börja gråta, drar ur sin egen napp, stoppar tillbaka As ursprungsnapp och tar själv sin egen tillbaka.
Detta kan upprepas ad aeternam om inte mammor och pappor griper in. Vilket vi förstås gör.