Nov 272011
 

Den första luckan öppnas rakt in i vår bokhylla.

Serier, ah!


När jag var färdig med min universitetsexamen, vilket tog längre tid än CSN egentligen tyckte att det fick, om man får uttrycka sig eufemistiskt, så flyttade jag in i en hyreslägenhet i Lidköping och började den yrkesverksamma delen av mitt liv. En gång var min mormor och hennes kompis och hälsade på mig. Min mormor var så otroligt stolt över att jag (liksom min mor) studerat vid universitetet. Att ha äkta färdigstuderade studenter i familjen var en njutning som inte minskade för att man pratade om den.

Hon berättade för sin kompis om hur stolt hon var över mig och hur lång tid det tagit för mig att läsa in alla mina kunskaper (anmärkningsvärt lång tid, som sagt, men det fanns ju så mycket spännande spex och så) och sedan pekade hon på en av mina bokhyllor och sade med en röst som blandade omåttlig lycka och en slags respektfull aktning: ”Alla de här böckerna har Charlotte läst!” Det var min seriebokhylla hon pekade på då, en normalstor bokhylla som bara hade böcker som hade tecknade serier i sig.

Det är så oerhört mycket som kan uttryckas så oerhört bra med några små tecknade rutor med pratbubblor i. Det är som en egen konstform.

Jag går att botanisera i just den där seriebokhyllan, numera utökad med M:s icke-föraktliga samling som liksom blev min genom giftermål. Jag säger inte att jag gifte mig med honom för hans serieböcker, alltså. Jag säger bara att det är klart att en stark attraktionskraft uppstår om en man kan se vilken Modesty Blaise-tecknare som ritat en viss sekvens bara genom att kasta en blick på den, eller som har rätt förståelse för svårigheten i att få till en bra svensk översättning av andra serierutan (the throw-away jokes) i Bill Wattersons längre serier om Calvin & Hobbes.

Man kan säga att serier följt oss genom vårt gemensamma liv. Vi flyttade ihop våra seriesamlingar och upptäckte förtjust att vi kompletterade rätt bra, båda hade sådant den andra saknade och i vissa fall hade sökt efter med ljus och lykta (nej! Det var inte serierna som gjorde att jag gifte mig med honom! Kanske han med mig?) På våra bröllopsinbjudningar, bröllopstackkort, alla våra dopinbjudningar etc etc har vi haft Jan Berglin-teckningar. Våra barn har tagit över våra gamla Asterix & Obelix-album (under förutsättning, förstås, att de lovar att alltid alltid vara väldigt väldigt försiktiga med dem), och H lärde sig nog läsa främst genom ett noggrant studium av Bamsetidningar (som ju bara är skrivna i versaler).

Det är med stolthet vi konstaterar att barnen är lika mottagliga för denna typ av konst som vi själva.

En snabbtitt i seriebokhyllan och jag får fram: Prins Valiant, Freak Brothers, Sigges lagun, Dilbert, Iznogoud, Claire Bretecher, Tintin, Lucky Luke, äsch, det är ju bara löjligt, jag kan hålla på hela natten.  Det är bättre att du håller på hela natten. Vilken serie gillar du bäst? Hur många serieböcker har du hemma?

PS Såg du att jag har alla bilderna från serier i bokstavsordning efter seriens namn? Ja, den här adventskalendern kommer att driva mig till den tunna randen mellan bokstavspetimtrighet och fullt utvecklat bokstavsvansinne. Vi får väl se vilken sida om randen jag slutar på. Imorgon: B.

 

 

 

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “A som i Anfäkta och anagga”

  1. Alfabetets användning anade (an)modern aldrig.

  2. Å, jag undrade just vilken adventskalender som skulle bli min i år -nu vet jag!

Sorry, the comment form is closed at this time.