Nov 032011
 

Det här med svordomar ger upphov till mycket spännande språkliga nydaningar. De vet att de inte får svära. Men ibland behöver man ju grovt språk att ta till. A har hittat en nyckel i Suneböckerna som har gjort det egenhändiga svärordet ”Hellprutta också” för det känns argt och är likt men inte för likt, en äkta svordom. S har bestämt sig för att man skall spara svordomarna tills man verkligen verkligen behöver dem (när man vill tala om för sina föräldrar att man är mycket MYCKET upprörd)och har tagit fasta på mitt råd ”beskriv hur ni känner istället”. Så han bemöter vardagens små förtretligheter med till exempel den här lösningen, som uppkom när han råkat snubbla över E:s brandbil och slagit knät i hennes lilla stol ”Jaa, det gör JÄTTEONT i knät och liksom VÄLDIGT ont i FOTEN och också GANSKA ont på insidan av rösten, så här: OOOOOOOONT!!”

H har idag hittat den rätta lösningen, när vi var och såg filmen Smurfarna med några goda vänner. Deras ständiga vaga användning av begreppet ”smurf” användes flera gånger i olika sammanhang i filmen och när vi kommit ut på gatan utanför sade hon förtroligt till mig ”Då vet man ju hur man skall svära då! Man säger bara SMURF! för då kan man TÄNKA vilket ord som helst. Och ingen vet!”

Och det är ju också en intressant språkfilosofi: att använda språket för att inte tala om vad man tänker på. Anar ni, liksom jag, en framtida bana inom politiken?

 

Random Posts

Loading…

  One Response to “Smurft”

  1. Inte som jag då, som lärde mig alla de vanligaste svenska svordomarna när jag som sexåring ”hjälpte” pappa och hans vänner att bära ner ett piano från tredje våningen, och har använt dem flitigt sedan dess! 🙂 (Pianot också…)

Sorry, the comment form is closed at this time.