Vaknar och räknar automatiskt in antalet sovande barn omkring mig. Två, killarna. A har tagit med sig tre gosedjur, sina kuddar och sin filt. S har hel sonika tagit min filt. Oj, och mina kuddar. När jag tittar på honom, vaknar han.

-Mamma, säger han, jag har en fråga.

Han vaknar alltid sådär, mitt i ett sammanhang. Jag tittar på klockan som snart är sex. Eller jaja, om 45 minuter. Det är sovmorgon för att vara S.

-Min fråga är så här: hur vet man att saker finns?

-Öhmm?

-Jo, tänk om jag tittar på en säng och så tänker jag ”jaha, där står en säng” och så är det kanske en dröm. Och så finns det ingen säng. Så hur vet man att saker finns?

-Eh – man kan sätta sig i sängen.

-Men tänk om man drömmer då med. Tänk om jag drömmer nu.

-Åh, ja, tänk, säger jag, med en tydlig önskan i rösten.

-Så hur vet man? Jag TROR att jag fick läxa i skolan, men tänk om jag bara drömde.

-Jag förstår, säger jag, men – alltså – drömmar vaknar man ju ur.

-Men tänk om man undrar innan man har vaknat.

-Mmm. Jag börjar bli trött igen och letar efter ett sätt att formulera att om man har en dröm som man aldrig vaknar ur är det bara teoretiskt intressant om det är dröm eller verklighet. Och förresten, hur definierar man verklighet? Men jag kommer inte på något sätt att säga det, så jag säger att man får försöka fundera. Om man funderar så är det ett tecken på att man inte drömmer.

-Men om man drömmer just att man funderar, då?

-Ja, då blir det ju svårt.

A har vaknat till under diskussionen och hunnit tröttna på den.

-Lägg av, säger A med avslutande stämma. Om man drömmer så vaknar man när ens bror bara tjatar och pratar och då säger man ”lägg av” och så fortsätter man drömma. Så är det.

Han somnar om på två sekunder och S tystnar också. Jag tror inte A:s logik har svarat på hans fråga direkt men han funderar vidare i tysthet. Jag gör också det – hur somnar man om efter sådana grubblerier?

Nu kommer jag att grubbla över det här hela dagen. Om det nu är ”dag” och inte ”dröm”. Vad tror du?