H vaknar osannolikt tidigt, klär sig och sätter sig vid datorn och knappar. Vi vuxna utbyter blickar. Frågande blickar. Ingen av oss vet vad som pågår men något konstigt är det ju. H får man tvinga ur sängen med kofot och lyftkran och sedan placera vid dukat frukostbord, annars.

Och det där med datorn… vad gör hon egentligen?

Jag släntrar nonchalant in i rummet, ungefär som om jag bara råkade vara ute och vädra min kaffekopp lite grann.

jag: Vad gör du då?

H: Skriver på datorn. Ett viktigt brev. Det handlar om dig.

jag: OK.

H: Om saker jag VET om dig.

jag: Eh…

H: (fortsätter skriva)

jag: Ehmm…vem är det till?

H: Det är till FLOURTANTEN.

jag: (paff är inte ens början av första initialen av förnamnet) Öh… ok…

H: (strängt) Det är en rapport om dig och din tandborstning.

jag: Eh…eh… (känner att pulsen blir snabbare och adrenalinet kommer rusande som en hord av stampande dinosaurier rakt in i en mycket liten kammare fylld av kristallföremål) Ehmm….jag gör så gott jag –

H: Alltså mamma.

jag: Men jag –

H: Mamma!

jag: Det är faktiskt –

H: Mamma, lugna dig. Det är ett mail till min kompis E om handbollsmatcherna i höst. Jag lovade att skicka det igår kväll men så glömde jag bort.

jag: … öh… (känner den behagliga känslan när blodet slutar rusa runt förtvivlat i kroppen) aha… ok…

H: Det är så HIMLA lätt att göra dig orolig!

jag: … Och ROLIGT också. Glöm inte det.