-Ah, OK, nu skall vi se hur långt vi hade hunnit, säger jag och sätter mig tillrätta i H:s säng med ”Simborgarmysteriet”. Jag hittar kapitlet och vi börjar läsa. Det är spännande. Vi tror att det är prästen som är jultomten men precis innan han har möjlighet att skaka sin säck för att se vad som ramlar ut så säger H rätt ut i luften:

-Mamma på sidan 3 i den tidningen jag gjorde idag så har jag gjort ett reportage om trendiga kläder som du kanske skulle tycka var roligt.

-Eh – ok, säger jag, osäker på om detta är en komplimang eller en förolämpning, och väntar på fortsättningen.

Men det kommer ingen fortsättning och jag fortsätter läsa. Vi skrattar alla triumfatoriskt när det visar sig vara prästen som är förklädd till jultomte men sedan tar handlingen en till oväntad vändning, och sedan en till. Vi sitter alla och kippar efter andan när H bryter in igen:

-S, jag har skrivit en liten artikel om det där som du frågade mig om uttrar häromdagen. Det ligger med i min nya tidning som jag gjorde idag. Du kan få läsa den sedan.

-Tack, säger S, lyckligt. Skrev du om hur gamla de är när de får barn? Men H svarar inte och efter att jag har väntat ett tag fortsätter jag att läsa.

Nu blir det riktigt, riktigt spännande. Vi kurar oss närmare varandra och fast att jag bara brukar läsa två kapitel måste jag helt enkelt läsa tre. När det bara är två eller tre stycken kvar på hela boken reser sig H.

-Skall vi göra en liten paus? frågar jag finkänsligt, eftersom jag utgår från att hon vill gå på toa.

-Nej, säger hon, jag tänkte bara att ni kanske ville se utsidan på min tidning som jag gjorde idag. Hon håller upp den men väntar inte på några positiva kommentarer utan sätter sig bara ner igen och ber mig fortsätta.

Jag läser klart.

Men jag känner mig väldigt konfunderad.

Reklamavbrott?

Hur kom hon på den idén?

Och hur visste hon att lägga in dem i just de där rätta psykologiska ögonblicken?

Säg bara inte att jag har närt en framtida medarbetare på TV4 vid min barm.