-Mamma, det är några som har skjutit en tjej bara för att hon tyckte att flickor skulle få gå i skolan. En klump i min hals. För två sekunder sedan pratade vi om vilka färger H tycker är finast att ha på sina naglar. Jag sväljer. 

-Ja.

-Det är hemskt i världen, mamma.

-Ja.

-De där som sköt – hade inte de gått i skolan? Hade de inte lärt sig att man inte får skjuta?

-Det är hemskt i världen, H.

Jag vill inte behöva berätta om att det finns människor därute som lär sig att skjuta folk som inte tycker som de. Mitt jobb som mamma är att försöka göra världen begriplig för henne, men världen är inte begriplig. Det är bra att hon inte kan fatta – men är det bra att hon inte vet?

Jag försöker sätta ord på – förklara – beskriva. Att det finns mentaliteter i världen där det där med våld mot de annorlunda är självklart. När jag har gjort det tittar jag tveksamt på henne. Går det överhuvudtaget att förstå vad jag säger? 

–De behöver en bättre skola de där som skjuter. En som det går tjejer i till exempel. Och en som lär dem att man inte får skjuta folk nånsin. Hon tittar på mig med de där ögonen som var beslutsamma redan på ultraljudsfotot. Jag skall åka dit. Bli rektor för en sån skola. Och lära dem.

Hennes blick är mättad med allvar och okuvlighet och jag sväljer igen. Sväljer klumpen i halsen. Det är en klump i min mage nu – knytnävsstor. Stor som hela Pakistan. Den märkligaste blandning någonsin av förfäran och stolthet. 

-Ja, säger jag. Men jag vet inte om jag menar det.

Bild: DN.se