Kära Ansgar –

Idag grät E en förtvivlad, övergiven, tröstlös gråt när hennes ballong gick sönder. Inte egentligen när den gick sönder, men när hon insåg att den inte gick att laga.

Vi vill så gärna kunna laga allting – eller fixa det på något sätt. Köpa nytt. Ordna. Byta till sig. Jag kände så starkt med henne i den där första smärtan när något verkligen är förlorat – irreparabelt.

Jag ville rädda det som gick att rädda och slänga ballongen åt henne men det fick jag inte. Hon skulle själv. ”Slänga – slänga” sade hon dystert och bar de små ballongresterna i sina egna små händer till sopkorgen, och kastade bort dem med ett sista ”hejdå ballongen”.

Åh Ansgar – smärtan att förlora något som inte går att laga. Jag är direkt tillbaka i salen på barnintensiven när de efter att ha intensivvårdat dig på alla upptänkliga sätt och med alla möjliga apparater och speciella grejer, sade att ditt blodtryck började sjunka och jag sade ”vad skall vi göra åt det då?” och en sjuksköterska tittade på mig med en blick som jag inte kan beskriva, och förklarade att det inte gick att göra något åt.

Det gick inte att laga ditt hjärta. Det gick inte att fixa till eller köpa nytt eller byta bort eller på något sätt rädda situationen. Det är så svårt att ställas inför – det är så svårt att det är svårt även nu, tio år senare. Det gick inte att laga.

Och det kommer inte att gå att laga mitt hjärta. Sorgen är också något som består – ett ärr som blir kvar.  Och ett ärr på hjärtat kan man leva med, men det finns där. Det påverkar livet. Det påverkar allt.

Det har gått tio år, Ansgar. Tio år sedan jag såg dig. Tio år sedan allt hände. Tio år sedan jag var sådär rent odelat totalt lycklig som man bara kan vara när man inte vet något annat än glada saker.

Det har varit fantastiska år för de har gett oss dina syskon, och dina syskon har gett oss livet igen. De är allt. De är ljuset, hoppet, glädjen och styrkan. Samtidigt finns det ett grundstråk av smärta som inte fanns förut. Ett ackord i moll som ligger kvar.

På det hela taget mår vi bra. Det har gått ett decennium. Det kändes ogripbart då – att tänka sig tio år framåt. Men nu är vi där. Nu är vi här. Och på det hela taget mår vi bra. Man kan leva med ett ärr på hjärtat. Men det påverkar hela livet.

Och du är någonstans. Någonstans där du har varit i tio år. Någonstans där du mår bra, där du finns, varifrån du ser oss. Allt annat är omöjligt att tänka för mig. Vad gör du? Kämpar du mot den kosmiska ondskan, Ansgar? Behövs du i kampen för att det goda skall segra? Finns det något skäl till att du togs ifrån oss, eller är allt det där bara efterkonstruktioner och ett försök att skapa mening av det meningslösa?

Var du än är – vad du än gör – kan vi inte veta. Vi får inte det. Om det finns en mening med allt det här får vi kanske se det senare, retroaktivt.

Tills dess får vi lära oss att leva vidare ändå. Utan svar. Utan räddningar. Vi får gå till sopkorgen och slänga våra små ballongbitar och lära oss att livet går att leva ändå, att det till och med kan vara ett gott liv.

Ett ärr på hjärtat. En stor saknad. Världens bästa småsyskon till dig. Ett gott liv.

Tack, Ansgar.

Din mamma