Hej Charlotte –
Grattis till pojken som precis föddes – klockan 9.09. Han är ju så fin. Det lilla blonda håret – de där ögonen så djupblåa att de ser ut som havet. Jag vill inte störa i moderslyckan, men jag vill gärna komma ihåg den. Världens bästa dag.
Du kanske tycker att det är konstigt att höra från dig själv – tio år framåt i tiden. Men du förstår att den här lyckan som du känner nu kommer att ge väg för den absolut värsta dagen i ditt liv om några dagar. Och det är inför den dagen jag är här för att berätta: Du kommer att överleva.
Du vet all den där kärleken som strömmar igenom dig nu? Den där kärleken som inte liknar något annat du känt? Som gör att du för första gången ever inte är centrum i ditt eget liv? Den kärleken. Du sitter just nu och upplever styrkan i den. Den är starkare än vad du anar. Den kommer att bära dig genom det som väntar. Den kommer att ge dig förmågan att uthärda och förmågan att gå vidare i mörkret och kylan.
Den här kärleken – den från föräldrar till barn – den överlever till och med tomrummen. Den pushar dig vidare när det inte finns något annat som håller dig kvar på rätt köl.
Jag vill också komma med hopp. För du överlever. Och du och M överlever. Många som förlorar barn går isär – mer än hälften. Men någonting – änglavakt, tur eller kanske bara en ömsesidig hårdnackad envishet – gör att ni håller ihop.
Och ni kommer att få fler barn. Den här lyckan du känner nu – den kommer att komma till dig fyra gånger till. Fyra gånger. Och varje gång kommer du att övermannas totalt av kärleken – lyftas av den – bäras av den. Och de här fyra gångerna kommer att leda till livet. Dina barn kommer att ha världens mest välundersökta hjärtan och det kommer att bli de lite mer vanliga utmaningarna för kärleken: trotsåldrar och syskonbråk och rivalitet och gliringar. Men kärleken bär även genom vardagen.
Nu skall jag lämna er igen med er underbare Ansgar, Charlotte. Njut av de här tre dagarna ni har med honom. Och känn förtröstan – kärleken bär.
Om tio år kommer denna dag den 22 november att komma till dig utan bitterhet, med ljuvhet i minnena och det svartaste i själen kommer att ha grånat, som hårstråna hos en medelålders mor.
För nu består dessa tre: tro hopp och kärlek. Och störst av dem är kärleken.
På väg till sjukhuset när Ansgar skulle födas.
5 svar till “Brev till mig-för-tio-år-sedan”
Du skriver så vackert. Kram på den här speciella dagen.
Underbart skrivet!
Kram på denna speciella dag!
Åter igen, bland det sorgligaste och vackraste jag har läst här. Jag kan inte ens föreställa mig att få ha sitt barn i fyra dagar. Fyra dagar av lycka och oro och sedan den största sorgen man kan föreställa sig. Jag hoppas och tror att ni mitt i sorgen och saknaden också känner glädje över Ansgar och över att just han valde att bli er son. Det fanns en anledning till det och det är att han visste att ni skulle bli de bästa föräldrarna i världen. Och det är nog också därför han såg till att få hela fyra småsyskon. Han är så stolt över er alla, det vet jag! KRAM från mig som du har stöttat så mycket!!
Skickar varma tankar.
Tankar och kramar till dig och Ansgar med familj.