Feb 132013
 

Käre M!

Idag fyller du år. Vare sig du vill eller inte.

Och egentligen vill jag inte störa dig eller ta upp tid som du kanske hade tänkt använda till att googla olika traktormodeller eller drömma om nya städredskap.

Jag ville bara säga en sak om – ja, om barnen, primärt.

Du vet ibland när de har ätit en större mängd godis? Och bara springer omkring i något slags lyckorus och skriker med röster som,tja, om vi skall vara ärliga, mest påminner om någon slags Kalle Anka-avart på steroider?

Ja. Jag ser på blicken i dina ögon att du känner till det.

Du vet hur de under sockrets inflytande totalt saknar förmåga att planera eller ta det lugnt eller resonera? Du vet hur de virvlar runt som nyspräckta ballonger? Hur de hoppar och studsar och skuttar och ränner och liksom briserar överallt?

Ja. Blicken i dina ögon har liksom blivit mattare. Så jag ser att du vet.

Jag tänker särskilt på den gången för några år sedan när vi skulle försöka åka bil med sockerstinna barn som förvisso satt fastspända i säkerhetsbältena men ändå på något sätt lyckades vara överallt i hela bilen samtidigt och fyllde rymden runt omkring oss med en slags hamsterljudsinfluerad heliumlik änglasång av det mest vidriga newageaktiga slag?

Oj. Kan man helt tappa blänket i ögonen sådär bara av att lyssna på när jag berättar om det? Intressant.

Ja jag nämner det tillfället, inte så mycket för att uppväcka de i och för sig på sitt sätt intressanta minnena av hur vi upptäckte att A satt och skrek ”S! TITTA! Jag gör fakjotecknet! TILL EN POLISBIL!! Gör det du också!” och sedan, några sekunder senare: ”Oj vad fint de kan blinka med sitt tak!” Och hur vi sedan till ackompanjemang av en extremt triumferande barnaskara och en extrem brist på entusiasm från oss själva förberedde oss på ett ytterst intressant samtal med de blåklädda tjänstemännen innan vi upptäckte att alltihopa bara var hittepå. Eller möjligen någon slags godishallucination.

Det är som sagt inte alls det minnet jag vill uppväcka. Så om du vill kan du öppna ögonen nu och andas normalt.

Vad jag egentligen ville uppehålla mig mer var den där känslan av att de bara rickoschetterade runt på väggarna i bilen fast de i själva verket satt alldeles stilla. Den där jobbiga studsigheten som kommer av att sinnet är alldeles överfyllt med lycka. Det finns ingen plats för den så den bara pyser ut.

Det var den känslan jag stiftade bekantskap med den där vintern när vi lärde känna varandra för tolv år sedan. Det var den som gjorde att jag, efter dryga trettio år av att aldrig ha gjort något särskilt spontant eller oöverlagt, flyttade ihop med dig efter bara några veckors bekantskap. Det där lyckoruset som slungar en fullständigt ur kurs och gör allt vardagligt guldskimrande och liksom överväldigande övervärldsligt. Den där känslan av att man kan promenera en halvmeter ovanför marken.

Och nu står vi här ett dussin år och nästan ett halvdussin barn senare. Och jag spatserar nästan aldrig i luften längre. Och guldskimret är avskavt och slitet och vardagen har inte bara hunnit tränga sig på utan slå sig ner, lägga upp fötterna på bordet, och göra det bekvämt för sig.

Och ändå kan jag bli sådär luftballongsglad bara av att se på dig. Sådär småbarnsfnissig av lycka när du kommer in genom ytterdörren.

Och jag tänker att sockerruset har väl lagt sig nu. Ändå finns sötman kvar.

Grattis på födelsedagen älskling.

Förresten.

För att riktigt totalfira gav jag barnen ett par rediga godispåsar efter maten. Jag hoppas att du inte misstyck – nej. Sätt dig igen, jag skojade bara.

Nu har jag pratat klart.

Nu kan du googla dammsugare och frontlastare igen.

Nov 262012
 

Idag är det tio år sedan Ansgar dog. Jag trodde då att det skulle vara den värsta dagen i mitt liv men det var det inte. Det värsta var alla dagarna som följde när jag inte hade honom alls. Dagen då han dog – då fick jag iallafall hålla honom. Det var dagarna som följde – de tomma dagarna – som var de värsta.

De dagarna fick inget namn – hette inget stort och högtidligt i stil med ”Ansgars dödsdag” – de var bara gråa och tomma.

Och så småningom blev de vardag.

Och det är just med anledning av den gråtrista tomheten som jag skriver det här brevet till vardagen.

(Man kan ju inte skriva brev till vardagen. Jag vet. Men man kan inte skriva brev till sig själv tio-år-tidigare eller till sin döda son heller. Eller fiktiva figurer… Så. Alltså. Min blogg. Jag bestämmer: ETT BREV TILL VARDAGEN.)

Kära vardag –

Första gången jag såg dig gillade jag dig inte. Du var helt enkelt inte min typ. Jag var en sådan människa som helst ville ha det roligt och trevligt och lite extra. Du var normaltråkig och det var inte jag. Hela mitt livsmål från tjugoårsåldern kanske kan sammanfattas i det där – att jag inte ville vara normaltråkig.

Men du var normaltråkig.

Och jag undvek dig ärligt talat så mycket jag kunde.

Tills jag en dag inte kunde det längre.

Du drabbade med din gråhet med en extra stor antitrivselkraft när Ansgar hade dött. Vardag. Vad skulle jag med vardag till? Jag hade sorg och mina känslor var som höga torn och djupa havsgravar. Inget vardagligt över dem.

Men grejen är – själva hemligheten är – att även starka känslor, även djup sorg, normaliseras. Blir en livsfaktor bland andra.

När känslorna fått flamma upp och blomma ut och glöda till blev de mer som – gråhet.

Och då kom du där: grå som en vinterdag. Gråare än allt grått som man kunde tänka sig. Som en gammal trist yllefilt.

Och utan att vi märkte det svepte du in oss. Omhuldade oss.

Det blev som en förskjutning – från det dramatiska till det poänglösa, menlösa. För allt normaliseras. Och du är normalisering.

När sorgen hade varat ett tag var du hela vår miljö. Vi betalade räkningar. Vi lagade mat och diskade. Vi pratade om vilka glödlampor som behövde bytas. Vi tvättade kläder och torkade dem och vek dem och lade undan dem. Inte så att vi inte hade gjort de här grejerna innan. Men nu blev de fokus. De fick ett egenvärde. Något att göra. Något att tänka på som inte gjorde ont.

Plötsligt fann jag att jag drogs till vardagen som en katt till ett varmt tangentbord. Jag ville bara ha vardag. Inga överraskningar. Inga starka emotionella toppar. Inga dalar heller. Inget komplicerat eller känslosamt. Inget som handlade om något mer spännande än hur mycket mjölk vi behövde under veckan.

Och du, kära vardag, övergick alltmer till att bli min överlevnadsmekanism.

Sedan höll inte ens vardagens tristess livet borta. Något trängde sig på min försiktigt upprättade vardagsbalans. Glädjen och oron kom in i livet igen med den nya graviditeten, väntan på H. Och såsmåningom lite annan glädje, en och annan ljusglimt. Och så den stora lyckan som H:s födsel innebar och så började livet om på något sätt.

Men utan dig, kära vardag, hade jag inte klarat allt det där. För jag behövde dig – din stabilitet – din trygghet – din brist på överraskningar. Och därför vill jag skriva till dig – för att berätta det. Första gången vi träffades tyckte jag inte om dig. Men med åren och med sorgen har du blivit en pålitlig vän.

Nu skall jag snart ut i verkligheten igen. Vardagligheten. Sorgeperioden är över för i år och andra tider tar vid. Då är du trygg att hålla i handen, kära vardag. En påminnelse om att det finns många vackra och skimrande nyanser av grått. Och även när nyanserna är matta och ointressanta är du dig själv: ack du matta och ointressanta vardag – vilken vän du har varit och förblir.

Så nu när jag lämnar mitt spejande mot den dimhöljda hemlighet som är döden så är jag säker på att vardagen kommer att ta emot mig på sitt eget prosaiska gråtonade sätt. Och det tackar jag för. För bristen på dramatik. För behovet av att ibland fokusera på något aningens irrelevant. För hjälpen att ta sig igenom saker en sekund i taget.

Tja – det var väl det jag ville säga, kära vardag.

Jag kan tänka mig ditt svar, jag ser det framför mig: ”Köp sirap, filmjölk, AA-batterier, finn crisp.”

Vi ses när vi råkas, kära vardag

C

Nov 242012
 

Hej Harry –

(Ja. Jo. Jag vet att du inte finns. Det är irrelevant för mitt brev. Tyst nu och lyssna.)

När Ansgar precis hade dött åkte M och jag iväg några dagar – ner till huset på västkusten. Väl där behövde vi något att göra eftersom tankarna bara for omkring, eftersom det inte fanns något sätt att få lugn i skallen. Vi behövde något att fokusera på – något som inte alls var allvarligt. Vi valde att högläsa böckerna om dig.

Det första kapitlet i den första boken heter ”Pojken som överlevde”. Det var ju som att få ett slag i magen – vi hade ju pojken som inte överlevde väldigt nära våra hjärtan. Men allt eftersom vi läste förstod vi en sak: J K Rowlings förstod det här med liv och död och föräldrar som skildes från sina barn. Vi kände oss märkligt hemma i hennes värld. Så vi fortsatte läsa.

Det jag egentligen ville skriva till dig om var Hogwarts. Om vi säger att du och Ansgar var i lite samma situation – ofrivilligt skilda från sina föräldrar – vill vi förstås inte tänka oss honom hos Dursleys. Men om himlen liknar Hogwarts lite – då – då kan det bli något. Förtrollningen. Gemenskapen. De enorma jättegoda måltiderna. Man får förstås inte dra liknelsen alltför långt: vad skall man göra med Slytherin? Med ondskan som sipprar in? Med dementorerna? Men vi håller oss till själva stämningen av äventyrlighet och magi och godhetens slutgiltiga seger.

Hogwarts alltså. Vad jag tänker på mycket är Erised-spegeln. Spegeln där man kan se det man mest av allt önskar sig som att det var så, spegeln där du, Harry, såg dig själv med dina föräldrar.  Den ljuva plågan att stå där och se framför sig sina drömmars mål – som att det var uppfyllt – men utan att faktiskt leva i det.

Det är en spegel som jag har tänkt mycket på utifrån min egen synpunkt: att jag skulle kunna stå där och stirra så intensivt på att jag har alla barnen omkring mig – önska och längta och långsamt bli galen – så att jag inte skulle kunna ägna mig åt de barnen jag faktiskt har. Så har jag tänkt. Och att man självklart måste prioritera livet, ta vara på det man har. Det är väl det som är själva poängen med Erised-spegeln: låt inte livet gå dig förbi medan du drömmer.

Men jag måste erkänna att varje gång du står och drömmer om dina föräldrar vid Erised-spegeln, Harry, så blir jag lite glad innerst inne. Glad över din längtan, glad över att dina föräldrar spelar roll för dig även när du inte har några minnen av dem.

Jag vet att man skall vara glad över att du går vidare – att du löser ditt uppdrag och inte står där drömmer bort tiden medan din verklighetsförankring försvinner och det enda som existerar blir den opåtagliga icke-verklighet som är din önskan. Men jag är glad över att du längtar. Det ger mig hopp. Fast jag vet att du inte existerar. Fast jag vet att Erised-spegeln inte existerar och att Ansgar inte står framför den. Trots allt det är jag glad över att du står där ibland på nätterna. Och tittar på bilden av dig själv med dina föräldrar.

 

Nov 232012
 

Kära ni som vårdar dödssjuka barn –

Vi träffades för tio år sedan under bara ett dygn. Ändå har ni präglat mitt liv och jag tror aldrig att jag egentligen har uttryckt för er hur mycket ni betytt för mig och min sorgeupplevelse. Här kommer mitt tack.

När vår son Ansgar slutade andas på sin bb-avdelning och de efter diverse nödåtgärder fick igång hans hjärta igen så skjutsades han ner till er. Läkare, sjuksköterskor och olika specialister kom in och ut hela dagen och gjorde undersökningar och gav medicin. En enorm vårdapparat drogs igång. Ni visste inte vad som hade hänt så ni förde ett flerfrontskrig mot alla upptänkliga fiender som kunde ha attackerats Ansgars lilla kropp.

Hela tiden gjorde ni oss delaktiga – dels genom att finnas tillgängliga och svara på frågor och fundera och prata och bjuda på er själva och era tankar om liv och död. Men också genom att hela tiden visa oss att det var vi som fick föräldrar-vårda Ansgar – att han var vårt barn mitt ibland alla apparater.

Vi fick reda på av er att vi kunde byta blöja och hålla honom – helt enkelt att slangar och maskiner inte innebar att han var vårt barn mindre än vad han skulle ha varit annars. Det kanske är konstigt att vi inte förstod det själva men det gör man inte av sig själv i den miljön. Det var ni som hjälpte oss att se att han fortfarande var vår son – att vi fortfarande hade vår föräldrarelation till honom även i denna sterila och onaturliga miljö.

Ni öppnade för att kärleken från oss till honom kunde strömma lika fritt även här.

Allt var inriktat på det – allt från att vi fick välja en ”barnslig” namnlapp och skriva Ansgar på och sätta på sängen till alla vård och vänlighet ni visade oss att vi kunde visa honom. Ansgar som hade kunnat bli en del av en stor maskinell känsla fick ändå mitt i allt detta mentala och känslomässiga kaos vara vår lilla son och vår relation fick vara den den var.  Alla sätt som ni kunde komma på att kommunicera till oss att det gick att visa föräldrakärlek fick ni.

Det här har betytt så väldigt mycket för oss. Han fick vara sig själv – sin egen människa – hela tiden. Hela tiden vår son och varje gång vi inte förmådde se vår relation som den viktigaste var det någon som hjälpte oss att se det.

Ord räcker inte till för att förklara hur viktigt det här var. Det var så stort – det öppnade rymden uppåt – hur ni bemötte oss.

Ord räcker inte till säger jag och ändå fortsätter jag som om ord var lösningen på allt. Men jag vill att ni skall veta hur långt in i hjärtat ert bemötande berörde oss – och vad det gjorde för att underrätta det sorgearbete som vi skulle gå igenom.

När Ansgar sedan dött hade ni också fantastiska sätt att visa oss på det mänskliga. Han låg så fint nedbäddad i en liten korg när vi kom för att säga adjö. Vi fick gipsavtryck av hans händer och fötter och en proffsfotograf hade tagit kort. Senare fick vi samtal – hjälp – stöd – gång på gång på gång på gång tills vi klarade oss utan dem.

Ni gjorde allt. Och det betydde allt.

När M sedan i sitt examensarbete som sjuksköterska skrev om palliativ vård av barn (palliativ = vård i livets slutskede) så fick han er broschyr som handlar om att bemöta döende spädbarn och deras föräldrar. Och där stod alla de fina saker vi fått vara med om. Och då kanske ni tror att det kändes kyligare – som att er insats inte var lika personlig – men det gjorde det inte. Det kändes som att den var mer personlig – mer genomtänkt – ännu starkare. Ni tyckte att det här var så viktigt att ni till och med skrev ner det – gjorde en handlingsplan av det.

Jag är så tacksam till er. Ni har hjälpt vårt sorgearbete och därmed vårt liv efter Ansgar att bli bättre. Det är tio år sedan. Mycket har ändrats – mycket har ni säkert förbättrat ännu mer. Mitt tack är tio år gammalt. Men det är känt från djupet av mitt hjärta.

Jag önskar att jag hade sagt det här till er då men då förmådde jag inte – vi var så uppe i processen. Så låt mig tacka nu istället.

Nov 222012
 

Hej Charlotte –

Grattis till pojken som precis föddes – klockan 9.09. Han är ju så fin. Det lilla blonda håret  – de där ögonen så djupblåa att de ser ut som havet. Jag vill inte störa i moderslyckan, men jag vill gärna komma ihåg den. Världens bästa dag.

Du kanske tycker att det är konstigt att höra från dig själv – tio år framåt i tiden. Men du förstår att den här lyckan som du känner nu kommer att ge väg för den absolut värsta dagen i ditt liv om några dagar. Och det är inför den dagen jag är här för att berätta: Du kommer att överleva.

Du vet all den där kärleken som strömmar igenom dig nu? Den där kärleken som inte liknar något annat du känt? Som gör att du för första gången ever inte är centrum i ditt eget liv? Den kärleken. Du sitter just nu och upplever styrkan i den. Den är starkare än vad du anar. Den kommer att bära dig genom det som väntar. Den kommer att ge dig förmågan att uthärda och förmågan att gå vidare i mörkret och kylan.

Den här kärleken – den från föräldrar till barn – den överlever till och med tomrummen. Den pushar dig vidare när det inte finns något annat som håller dig kvar på rätt köl.

Jag vill också komma med hopp. För du överlever. Och du och M överlever. Många som förlorar barn går isär – mer än hälften. Men någonting – änglavakt, tur eller kanske bara en ömsesidig hårdnackad envishet – gör att ni håller ihop.

Och ni kommer att få fler barn. Den här lyckan du känner nu – den kommer att komma till dig fyra gånger till. Fyra gånger. Och varje gång kommer du att övermannas totalt av kärleken – lyftas av den – bäras av den. Och de här fyra gångerna kommer att leda till livet. Dina barn kommer att ha världens mest välundersökta hjärtan och det kommer att bli de lite mer vanliga utmaningarna för kärleken: trotsåldrar och syskonbråk och rivalitet och gliringar. Men kärleken bär även genom vardagen.

Nu skall jag lämna er igen med er underbare Ansgar, Charlotte. Njut av de här tre dagarna ni har med honom. Och känn förtröstan – kärleken bär.

Om tio år kommer denna dag den 22 november att komma till dig utan bitterhet, med ljuvhet i minnena och det svartaste i själen kommer att ha grånat, som hårstråna hos en medelålders mor.

För nu består dessa tre: tro hopp och kärlek. Och störst av dem är kärleken.

På väg till sjukhuset när Ansgar skulle födas. 

Okt 102012
 

Om du inte vet bakgrunden till detta inlägg, kära bloggläsare, är det bara att klicka på de två länkarna. Den första länken har även en relevant kommentarstråd – nummer 13. OK. That being said:

Hej igen kompis!

Jag vet, jag vet. Vi känner inte varandra. Men jag vill bara gratulera dig. Och du kommer snart att förstå varför, om du läser vidare lite grann.

I förra inlägget ingick ordet ”nallebjörnslikt”. Det är ju de facto inget riktigt ord. Jag har med andra ord inga synpunkter alls på att min stavningskontroll rödmarkerade det. Jag är inte upprörd över dig eller över skaparna av stavningskontrollen eller ens över Google. Så nu vet du det. Jag vet att vi har haft lite kommunikationssvårigheter i det förflutna. Men.

Men jag måste bara få tala om för dig hur glad jag blev när jag såg vad förslaget på ersättningsord var: Ambjörnsson.

Det är ju det jag säger:  språkteknologerna som skapade den här stavningskontrollen har humor. Och någon av dem måste haft samma lärare i idéhistoria som jag.

För du vill väl inte påstå att det är Google som har humor?

Exakt. Så härmed dedicerar jag detta vackra porträtt av Ronny Ambjörnsson till dig, min bäste Beat Bengtsson. Det är riktigt nallebjörnslikt faktiskt. Le mot juste. Så. Det var mest det jag ville säga. Slit det, och mina varma gratulationer, med hälsan och gläd dig i ditt inre åt att du valt att agera talesperson för en så sympatisk krets människor som de idéhistoriskt bevandrade skaparna av stavningskontrollen i Chrome (på svenska).

Okt 052012
 

Kära ni som utformade stavningskontrollen i Chrome –

Jodå – nu vet jag att det är ni som ligger bakom hela den här stora frågan om jacuzzibadens vara eller icke vara.

En person som tycks fungera som en slags talesperson för er, Beat Bengtsson (se kommentar 13 och tråden under här), har nämligen hört av sig och berättat hur det funkar, det här med stavningskontroller. Hen har förklarat för mig vari bristerna i Chromes rättstavningskontrollskod består och också vad man från konsumenthåll borde göra för att få Google att åtgärda dem.

Man känner, när man läser vad Beat skriver, att Beat brinner för språkliga ting. Man anar att utvecklarna av Chromes svenska stavningskontroll – som jobbat ideellt – också brinner för språket. Man ser en tydlig frustration över att Google inte tillåter den svenska Chromes-ordlistan att bli bättre. Och utifrån det kan jag inte annat än be er om ursäkt. Alla som jobbar ideellt med språk är värda respekt. Så förlåt, kära stavningskontrollsutvecklare. Ni verkar ha det lite tufft och jag hoppas att jag inte gjorde er ledsna.

Beat bad mig också att istället för att skriva indignerade brev helt enkelt stänga av stavningskontrollen om den nu irriterar mig.

Tja. Beat, kompis. Den irriterar mig i och för sig inte alls – roar och underhåller är bättre ord. Det kanske inte var avsikten när stavningskontrollen utvecklades, men är det inte underbart när våra skapelser fyller fler syften, når människor på fler plan, ger glädje och nytta på sätt vi inte ens funderat på att ana?

Eller nähä. OK. Inte det kanske.

Men. Allvarligt. Min avsikt var aldrig att angripa stavningskontrollen utifrån ett språkligt perspektiv. Det enda som hände var att jag stavade rätt till jacuzzibad och ändå felmarkerades det. Jag tyckte det var lite roligt och började låtsas för mig själv att det låg moraliska tankar bakom rödmarkeringen – för mig kändes det härligt absurt att ett program skulle ha åsikter om de etiska aspekterna av vad jag skriver. Egentligen tror jag inte att det finns sådana tankar i programmet – om jag hade trott det hade det ju liksom inte varit så roligt, det jag skrev.

Och jag tror nog att stavningskontrollsproducenterna faktiskt uppskattar skämt. De har iallafall lagt in ett ganska snyggt ett i koden till stavningskontrollen i Chrome. Det är lite för bra för att spoila här i bloggen. Men du kan kolla själv – öppna ett textinmatningsfält i Chrome. Skriv in ordet Chrome – yes, själva ordet Chrome – och se vad du får för stavningsförslag.

Bra va? Kunde inte ha gjort det bättre själv.

Så, kära skapare av Chromes stavningskontroll, kan vi säga så? Någonstans i ingenmansland mellan språkvård och humor kanske vi alla kan enas? Och i så fall föreslår jag att det vi enas om är att jag kan få gå och ta det där jacuzzibadet någon gång. Jag tror att jag behöver det nu.

Charlotte

Okt 032012
 

Kära ni som utformade stavningskontrollen på min dator –

Jag har några små förslag att komma med.

Idag skrev jag ordet ”jacuzzibad”. Det gillade inte min dator. Den markerade med ett rött streck.

Jag upplevde den i det ögonblicket som ytterst fördömande.  Jag vill påpeka att jag så gott som aldrig skriver omoraliska, lättjefulla eller hedonistiska ord.  Jag tycker faktiskt att i vårt moderna samhälle borde en gift kvinna få nämna sådana saker. Ni såg ju för sjutton att det var i ett ytterst propert och ostyggt sammanhang!

Mitt förslag är att ni bara markerar ordet ”jacuzzibad” i dokument som heter ”Läder-Lolas äventyr”.

För att uppväga saken skrev jag ”arbetsmoral” direkt under men det blev inte datorn ett dugg gladare av. Det tycker jag också är synd. Jag kompenserade ju! Det är som att klimatkompensera – man får göra det. Men det tyckte inte datorn.

När jag undersökte varför datorn rödmarkerat jacuzzibadet blev jag ännu mer konfunderad. Min dator föreslår nämligen att jag förmodligen har försökt att skriva Azerbajdzjan istället och bara stavat lite fel.

Nu vill jag fråga er: brukar jag stava fel? Och en ännu mer indignerad fråga: Brukar jag skriva saker som handlar om Azerbajdzjan?

Jag vill därför ödmjukast anhålla er om att avstå från detta moralfilter och istället skaffa ett snällhetsfilter.

Med andra ord: Föreslå inte Azerbajdzjan för folk som skriver om jacuzzibad. Men föreslå gärna ett jacuzzibad för de stackarna som skriver om Azerbajdzjan.

Vänligaste etc

PS Min dator gillade inte ordet ”snällhetsfilter” heller. Den föreslog ”sällhetsfilter” och lade till kommentaren ”verklighetsfrämmande”. Jag kan inte tänka ut något som tydligare skulle kunna bevisa att ni faktiskt behöver ett jacuzzibad. You guys need to relax.

Sep 262012
 

Kära telefonuppringare från ”Microffoffs support” –

Jag uppskattar verkligen jättemycket att ni tar er tid att ringa ända från Indien för att försöka att fixa ett fel i min dator eller internetuppkoppling eller windowsmiljö eller vad det nu var. Jag kan inte säga hur glad det gör mig att ni bryr er.

Jag vill också vara tydlig med att jag inte alls är misstänksam mot er när ni vill få ta över min dator med fjärrstyrning för att ”fixa felet”. Inte ett dugg.

Utan det är bara det att min son, som säger sig ha totalultrasupermycket superhjältekrafter, listade ut att ni kanske skulle ringa. Och möjligen var han en liten smula orolig för att hans lättlurade mor skulle lockas in i en  telefonfälla. Det var förmodligen därför han redan igår kväll hällde en tallrik köttbullar och mos rakt ner i hårddisken på en av våra datorer – exakt den datorn som min intuition säger mig var den som ni vill fjärrstyra.

Så om ni i er allomfattande vishet kan fjärrstarta en dator som så att säga har satt sin sista potatis i halsen så är ni välkomna. Lingonsylten får ni på köpet.

Nu skall jag bara försöka ringa den där vänlige mannen i Nigeria och se om jag inte kan ge honom alla mina kontouppgifter över telefon istället så att jag kan få den där miljonen ändå.

Vänliga hälsningar

Charlotte ”det hade varit äpplemos om vi hade haft en Mac” Frycklund

Sep 042012
 

Öppet brev till damen vid nagellacksdisken på Kicks

Jag var hos dig i helgen som kund. Det är möjligt att du kan komma ihåg mig i mängden eftersom jag är mor till den unge man som välte ner sexton flaskor nagellack från displayen, inte en gång utan två gånger. Jag är också mor till den unga dam som rådigt slängde ner sin bror på golvet (inte en gång utan två gånger) så att flaskorna skulle ”landa på något mjukt”. Ja, nu vet jag att du kommer ihåg.

Jo, det jag ville prata med dig om var att jag är ledsen om det hysteriska skratt som spontantuppstod på mina läppar när du erbjöd mig en viss produkt skrämde dig. Men det var ett hysteriskt skratt som kom från hjärtat, ett skräckslaget hysteriskt skratt som kom från hjärtat. Och jag skall berätta varför.

Jag vet att du säkert har varit på utbildningar där du lärt dig att anpassa din säljstil efter kundens behov och jag tackar dig först och främst varmt över ditt sätt att tänka ”aha, fyrbarnsmamma, förmodligen en person med många bollar (och, du vet, nagellacksflaskor och småbrorsor och så) i luften”. Det värmer mitt hjärta. Som kund uppskattar jag när expediter ser min situation och anpassar sig till den. Och jag förstår hur du tänkte.

Snabbtorkande nagellack.

Men grejen är så här förstår du. För några år sedan köpte jag snabbtorkande nagellack. Det stod tydligt på den lilla nagellacksflaskan att lacket skulle torka på 60 sekunder. Men produkten hade ett allvarligt problem: Nagellacket torkade på sextio sekunder.

Köpte det en gång och sedan aldrig mer.

Flerbarnsmammor är upptagna kvinnor som inte tjafsar omkring. Vi är tvungna att prioritera och rationalisera. Vi vet vad vi vill ha och vi köper det. Vi gillar produkter med fringe benefits, med extra fördelar alltså, inbyggda livsvinster. Vi vill ha nagellack som tar lång tid på sig att torka.

För här är själva den viktiga grejen: ens händer blir ju helt oanvändbara under tiden som lacket torkar.

Man kan inte vika tvätt eller byta blöja eller föna mjukisdjursapor som råkat bada. Man kan inte riva morötter eller ge sin hund medicin eller ens ta isär två yatzytärningar som råkat bli ihoplimmade. Man kan inte plocka upp alla gummiankor som ens yngsta dotter kastat ner bakom badkaret,  Och vet du vad mer man inte kan, kära butiksbiträde? Man kan inte, med hjälp av en örontops, försiktigt ta bort den sirap som någon bestämt sig för att hälla in i batterifacket på Rory Racerbilsbilen. Det är möjligt att det är den bästa fringe benefiten av dem alla.

Jag säger inte att jag målar naglarna av det enda skälet att slippa dessa sysslor. Men man kan väl säga så här: för mig är nagellacksmålning lite vardagslyx. Dels kan jag låtsas att jag är en internationell äventyrerska med en hemlig giftanpull under den tredje nageln på vänster hand, varmed jag skall ändra historien när jag får tillfälle att sitta bredvid den nya fjärdeministern i den instabila regeringen i X-land, vilket ju är kul att låtsas.

Men framför allt är nagellacksmålning för mig ett ”minispa” med, som de säger om Kinderei, ”tre överraskningar i ett” – man får snygga naglar, en liten stund av egenvård, och familjemedlemmarna tvingas inse att de kan utföra vissa sysslor själv.

Du vet det där engelska uttrycket som man använder om tråkiga saker: ”about as interesting as watching paint dry”. Exakt. Watching paint dry är all den spänning jag behöver, vissa dagar i veckan.

Så kära butiksbiträde: bra gjort att känna igen en kund med speciella nagellacksbehov. Nu vet du också vilka behov. Och den dagen då l’Oreals forskningsinstitut i Schweiz lägger sina pengar på att hitta ett lack som torkar extra långsamt, den dagen kommer jag tillbaka. Jag skall köpa ett i varje färg.

Och jag lovar, dagen till ära, att lämna barnen i lekrummet.

/Charlotte