M och jag sitter vid våra datorer. Men vi låtsastittar bara på skärmarna för vi väntar på att H skall sluta springa upp – helst somna. För vi har presenter att slå in, så här kvällen före den stora nioårsdagen.

M är otåligast för han är kvällströttast. Så när hon har sprungit upp för artonde gången på tio minuter – den här gången för att ge oss sina bästa tips på hur man kammar katter (tack så mycket förresten H) – så säger han trött till mig:

-Jag fattar inte att hon inte kan ta det lite lugnt!

-Nä, säger jag, och det är möjligt att det inte är helt uteslutet att det finns en liten, liten aning av ett embryo till en mikroskopisk ironi i min röst, för så gjorde ju aldrig du när du var liten.

-Nä, säger han, med en klädsam rodnad, så gjorde jag aldrig när jag var liten.

-Din syster säger…

-Min syrra säger bara så för att verka cool.

-Din syrra ÄR cool.

-Ja, du ser. Det funkar.

-Men kära M. Hur coolt är det att ha småsyskon som springer uppe kvällen innan sin födelsedag?

Han rodnar sådär igen och tittar plötsligt väldigt intensivt på sin skärm (för närvarande inställd på den extremt intressanta hemsidan för Unos herrfrisering) och mumlar något om att alla de coolaste hippaste innekidsen på Stureplan har småsyskon som springer uppe kvällen innan sin födelsedag.

Nu måste jag lämna er för jag hör tydliga och jämna fejksnarkningar inifrån H:s rum.

Den som fejksnarkar springer icke upp. Gammalt djungelordspråk.