Är på väg till jobbet när mobilen ringer.

A: Hej mamma.

jag: Hej.

A: Du vet det där på din önskelista?

jag: Det där på min önskelista?

A: Ja som du sade att du önskade dig.

jag: Mm.

A: Den där skivan med Magnus Uggla och en massa andra folk som hette ”Så mycket hellre”?.

jag: Mm.

A: Igår när jag och pappa var och handlade så – aj H! Varför sparkas du? – Vänta mamma. H vill säga något…. … .. OK OK sluta tjata! Jo då köpte vi INTE den skivan. (avsides) NÖJD NU ELLER?! (till mig) Alltså för att…. … .. va? För vadå? …. … .. OK. Den var för DYR. Den kostade åtta miljoner kronor. Men sluta sparkas då! Vänta lite mamma. …. … .. Jaja. OK. Den kostade tydligen inte åtta miljoner utan mycket…. … .. mer. OK då. Det var DET jag skulle säga.

jag: Mhm.

A: Så vi köpte inte den.

jag: Det gör inget.

A: (fnittrar hejdlöst) Tror du mig?

jag: Förstås.

A: (fnittrar ännu mer hejdlöst) Hej då mamma!

 

När jag lägger på är det med lite varm rördhet i hjärtat. Nästa år kommer han att vara alldeles för förståndig för sådana spontana avslöjande lögner. Men än så länge. Det är sånt som gläder modershjärtat. Jag ler mot mina medtrafikanter.

Och om jag sjunger lite på ”Jag och min far” i Magnus Ugglas version så är det bara en ren slump och har inget alls att göra med några presenter som jag eventuellt inte alls kommer att få imorgon.

Listig som en ytterst sanningsenlig liten räv.